Michel Houellebecq berättar i Underkastelse om hur slutstriden i den andra presidentvalsomgången står mellan representanterna för Nationella Fronten respektive Muslimska broderskapet. Precis som i verklighetens Frankrike har partierna till höger och vänster fått ge vika för en annan politik, andra drivkrafter.
Berättare är universitetsläraren Francois vars liv inte verkar ha någon anknytning till livet utanför Sorbonne. Relationer inleds med unga studentskor, de närmaste sociala kontakterna är med andra lärare men mest är han rätt ensam med sina böcker. Men vissa andra har utblick och de delar med sig av tankar kring vad som kan hända om den ena eller den andra presidentkandidaten vinner. Ekonomin kan påverkas, kanske måste universitetet stänga, kanske blir det upplopp... Francois reagerar med något slags frustrerande lojhet. Ger sig av, kommer hem. Någon dör. Han rycker på axlarna och köper en till kvinnokropp. Ungefär så.
Valet sker, presidentkandidaten från muslimska broderskapet segrar och snabbt förändras samhället. Jag var allt lite orolig för att boken skulle bli rasistisk eller islamofobisk men det är väl egentligen inte islam i sig som kritiseras, snarare är det en berättelse om hur normer och värden snabbt kan bytas ut mot något annat. Om hur godtyckligt det vi bygger våra liv kring är. Francois anpassar kvickt sitt liv till de nya lagar som gäller, likadant gör hans kollegor. Att plötsligt ha flera fruar, att de kvinnliga kollegorna inte längre får jobba är helt ok (så länge man kan dricka alkohol).
Francois är en märklig berättare. Han rör sig utan egen riktning över sidorna, utan att riktigt bry sig om vad som händer omkring honom. Kanske vill författaren visa vad som händer om vi inte tänker själva? Om vad bara anpassning till rådande situation kan leda till? Eller så menar han något helt annat? För Francois verkar ju ändå nå fram till något bättre. Trots att boken väl ska läsas som en dystopi?
Oavsett intentionerna med romanen så föll läsningen av den rätt väl ut just nu, vid den andra valomgången. Att den kom ut samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo hade jag inte i minnet när jag läste, kanske hade det inte gjort någon större skillnad.
Ja, Francois är en sådan där Houellebecq-man utan annan drivkraft än den egna sexlusten, och med en blind fläck för kvinnors personligheter som jag tror författaren spelar upp med flit för att provocera. Något jag tänkte på var att de vackraste partierna i boken var när han befann sig i kloster, där Francois gärna hade stannat - om han bara hade fått röka på rummet. Inget försök till självdisciplin, bara följa lusten och så låta sig ledas av andra som har starkare drivkrafter.
SvaraRaderaJa, men verkligen med lusten som drivkraft...på ett olustigt sätt.
Radera