Två dagar på Skeppsholmen - #sthlmlit

Solen strålade och löven lekte guld på Skeppsholmen, Stockholm, där jag tillbringade större delen av helgen. Det var dags för årets upplaga av Stockholm Literature och mitt andra besök där.

Förra gången, 2013, fick jag lyssna till några av mina absoluta favoritförfattare t ex Chimamanda Ngozi Adichie och Jan Kjaerstad. Årets startfält var inte samma drömuppställning på förhand men dagarna bjöd förstås ändå på flera intressanta, inspirerande möten med författare jag läst in mig på inför litteraturdagarna.

Sex scensamtal hann maken och jag lyssna på under helgen. Det handlade om den kreativa processen, om konstens möte med litteraturen, om sagans inflytande, om att odla sin trädgård, om historiens makt över nuet, om död och förtvinade penisar...

Vilka var mina höjdpunkter?

• Jamaica Kincaids levande beskrivning av sin väg in i litteraturen, om sin skrivprocess och om det onödiga med lyckliga slut. Hennes viftande händer tyckte jag om liksom hennes humor.
• Mästarmötet mellan Sjón och Ngugi wa Thiong'o som förde samman Island med Kenya.
• Dorit Rabinyan och Elisabeth Åsbrink som verkligen möttes på scenen i ett samtal om bland annat "what if". 
• Don DeLillos röst och rytm när han läste ett utdrag ur sin senaste roman under samtalet på scenen.
• Det surrealistiska samtalet mellan Martina Montelius och den japanska poeten Hiromi Itõ. Vad var det vi var med om?
• Påminnelsen om hur viktiga översättarna och tolkarna är för litteraturens röster - och för oss som tar del av dem.
• Att vi råkade bo på samma hotell som flertalet författare och fick så att säga både Kincaid och wa Thiong'o till frukost.  
• Att, om än snabbt, återse bokvänner/bloggare och träffa på några nya.

Var det någonting som inte fungerade?

• Lite för ofta saknade jag lyhördhet och nyfikenhet i samtalen. 
• Här var samtalsparters som hellre ville driva sin tes än lyssna in vad författaren egentligen sade.
• Här var författare som hellre än att svara på frågor och delta i samtalet på ett föreläsande sätt upprepade tidigare nötta fraser. 
• Det är fint om huvudgästerna snabbt släpps in i samtalet. Det hann till exempel gå 15 långa minuter innan det intervjuande paret Kristina Sandberg/Mats Kempe lät Jamaica Kincaid komma till tals. 

När möten genom samtal fungerar och lyfter kan det bli fantastiskt. Så min förhoppning är att man väljer samtalspartners mer omsorgsfullt nästa år. Men. Allt som allt är jag mycket nöjd med helgen! Så klart.

Roligt var också att vi hann slinka in på releasefesten för Natur & kulturs tidskrift Revy. Exakt när Athena Farrokhzad inledde sin uppläsning ramlade vi in på Musikaliska. Det var fint.

Nu ska jag läsa de sista 20 sidorna i Toni Morrisons Jazz som hela första alnlånga numret handlar om.

Att läsa och det senast lästa

Sverigeaktuella Almudena Grandes intervjuas i bloggen som Norstedts förlag driver. Hon berättar om läsningens betydelse i hennes liv och säger att "När jag läste kunde jag leva fantastiska liv, som var mycket mer spännande och härliga än mitt eget. Jag läste och det hjälpte mig att stå ut med min egen verklighet." Och fortfarande läser hon hellre än skriver, trots författarskapet, och delar samma dröm som jag - att få betalt för att läsa. 

Det är ofta lite svårt tänker jag att sätta ord på vad läsningen egentligen betyder. Det handlar om underhållning, förströelse och en massa nyttoaspekter ja visst men det är inte därför jag läser. För framför allt handlar det om något så mycket större. Och det är där det blir svårt. 

Intresset för litteraturen, romanerna, det skrivna ordet är det är det som jag hållit fast vid allra längst. Det är det mest bestående, mest genuina. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle se ut utan dessa intag av ord, av berättelser, av andra liv och vidgade vyer som en annan människa skapat för mig. En dag utan en rad läst är en fattig dag och en dag av ihålighet. Jag bottnar i mig själv - och i böckerna jag läser. 

Under senhösten ser jag fram emot att läsa Så nära livet man kan komma av kritikern James Wood som jag tror kan hjälpa mig att utveckla och fördjupa min läsning. 

Men nu tänker jag lite på vad jag läst och upplevt den senaste veckan:

Genom Emma Clines Flickorna har jag fått uppleva tonåriga Evies möte med flickorna i kollektivet inspirerat av Charles Mansons mordiska sekt. Hon blir både fascinerad av och förälskad i en av de unga kvinnorna och i det hela kollektiva fenomenet styrt av en oförutsägbar Russell, men det är alltså inte han som är lockelsen. På ranchen där kollektivet vistas finns närhet, uppskattning och samhörighet. I nutiden brottas den vuxna Evie fortfarande med minnet av det som hände samtidigt som makabra detaljer sipprar in i berättelsen. Men det är inte morden som begås som är det centrala utan flickskapet, flickskapandet, att testa sitt jag och sina gränser. Riktigt bra tyckte jag om Flickorna, sättet Cline inträngnade skildrar Evie både som tonåring och som äldre, i spåren av det som hände då.

Alma Kirlic tar i En svensk kändis med mig från krigets Bosnien och förlusten av en far till nuets Uppsala och en tjänst som sufflör. Däremellan finns det första mötet med Sverige, gymnasietiden i Karlstad, relationer till olika killar och längtan bort. Tider och platser varvas hela tiden med varandra, tillför varandra mening. När berättaren Alma kommit till Sverige med sin mamma och syskon är hon inte längre en ung kvinna med koll, hon är en flykting och hennes liv delas upp. Det inre livet är rikt, klokt, reflekterande medan det yttre handlar om att inte kunna språket, reda ut missförstådd, att tyda sociala koder och normer, vara "den andra". Och så målas bilden av mötet med svenskheten upp, samtidigt som hierarkier genomskådas. Även om jag inte alltid gillar Alma så är det henne jag som läsare tar parti för, hennes erfarenheter som jag delar under läsningens gång. 

Avi Avraham är kriminalkommissarie i Dror Mishanis deckare Okänt hot, som är en andra fristående del men den första jag läser. Efter ett misslyckande som utredare i den första Utsuddade spår är Avraham på banan igen och tar sig an ett fall med en bombattrapp utanför en förskola i Tel Aviv. Men det visar sig bara vara början på ett fall som snart leder fram till ett helt annat vilket undan för undan utkristalliseras för Avraham och mig. Jag gillar den här kriminalaren som kanske är en israelisk variant av Montalbano men är inte helt nöjd med brottsfallen. Det ena av dem innefattar en mördare vars  beräknande sätt inte riktigt stämmer med hans figur. Men allt som allt är var det en lagom spännande historia att pusta ut tillsammans med efter en lång arbetsvecka.

Hustrun och kulturmannen

Det är på flyget till Helsingfors Joan bestämmer sig. Hon ska lämna sin man sedan många år. Men nu är de på väg till en prisutdelning, maken Joe som är en uppburen författare ska ta emot ett fint litterärt pris, nästan lika fint som Nobelpriset.

Meg Wolitzer berättar rappt, smart och snyggt om en relation som nog alltid varit i obalans. Vi lär känna Joan och Joe vid tiden för deras första möte - han lärare, hon student, båda aspirerande författare. Joe lämnar fru och bebis för Joan, ett mönster som upprepas även om de stannar kvar hos varandra. I alla fall fram till bokens nu.

Förutom relationen mellan makarna finns här författaravund och svettiga nätter i väntan på att samtalet om det stora priset ska komma. För mig blev det en riktig metaläsning eftersom jag läste romanen dagarna innan Nobelpriset skulle tillkännages och förhandsspekulationerna var som livligast. Kanske är bokens Joe en av de pinsamt indignerade stora amerikanska berättarna? Eller.. hur står det egentligen till med Joes litterära begåvning?

Jag tycker så mycket om den här boken! Viker små hörn fast det är en lånebok. Småskrattar ibland, blir så arg ibland - läser verkligen med texten. Gillar till och med hur Joan som är bokens berättarjag diagnosticerar oss Nordenbor.

Hela Norden är förtjusande med sitt isfiske och sin snö, men alla hade hört talas om finnarnas, norrmännens och svenskarnas inrotade dysterhet: deras supande och inbitna olycklighet, deras vemodigt klagande sånger och förstämda mörker mitt på dagen.  

Det är ju också en bok om "kulturmannen" eller om hans kvinna, hustrun. Det är roller och rollspel som når långt utanför äktenskapet. Och jag ser vid sidan om romanen ett inspelat samtal från bokmässan om den här mannen - det är Ebba Witt-Brattström, Lena Andersson och Åsa Beckman som språkas. Så tar boken vid,  ofta hakar litteraturen jag läser för stunden in i det andra. 

Jag förstod inte vem som skulle kunna tycka om en skrävlande kvinnlig författare. Vilken man skulle stanna hos henne och inte känna sig hotad av hennes omåttligheter, hennes ilska, hennes lynne, hennes talang? Vem var han, detta fantasifoster, en ohotad make som ändå var attraktiv och stark i sig själv? 

Det är svårt ge omdömen om saker och ting som inte förminskar, kapslar in. Enklast att säga: Läs, läs, läs.

Dylaneffekten

På mitt lilla bibliotek laddade vi med storbilds-tv, ett gäng tänkbara pristagares böcker och med dryck av ciderkaraktär. Så klev Sara Danius ut ur sitt kontor och förstummade den lilla publiken framför teven. Vi blev så förvånat till oss att motiveringen slank oss helt förbi.

Bob Dylan alltså. Valet som fått mig att framstå som en skämtare när biblioteksbesökare frågat vem som tilldelats priset. Och jag som skulle kommentera priset i Radio Gävleborg skickade in en mer musikkunnig kollega i studion istället. Ändå, det är mångas stora idol som igen bekräftas och belönas. Och han har ju tidigare förekommit i spekulationerna, men i år har jag inget minne av att ha sett hans namn någonstans. Den här gången var det inte attläsahögen som växte utan spellistan som ökades ut.

Himlakroppar - en tegelsten läst

Man kan ju undra över det vettiga i att välja att läsa en bok på över 1000 sidor den tröttaste tiden på året. Men den ropade till mig från bibliotekshyllan, det gjorde den!

Eleanor Cattons mastodontroman Himlakroppar var faktiskt rätt snabbläst. Tiden är 1860-tal och platsen ett par guldgrävarorter på Nya Zeeland dit människor söker sig för att börja om på nytt, det är det enda de tillresta kan göra där. När unge Walter Moody anländer råkar han hamna i ett sällskap med 12 män. Männen ser inte ut att höra ihop men befinner sig i hotellets rökrum för att diskutera några olika, märkliga händelser. En man Crosbie Wells, har hittats död, guld har kommit på avvägar, en ung kvinna verkar ha försökt ta sitt liv. Männen hänger ihop med det som hänt. De skingras sedan men fortsätter var för sig att nysta i historierna. Vem är den ärrade Francis Carver? Han har verkligen inte rent mjöl i påsen. Och vem är mrs Wells, och har hon rätt till den döde mannens pengar? Hur hamnade guldet i klänningarna? Vad var det Walter var med om på båten? Resten av romanen handlar, mycket förenklat, om vad som egentligen hände. Även om detta "egentligen" svajar rejält - här läggs dimridåer ut för både läsare och bokpersoner.

Författaren tilldelades 2013 Man Booker Prize för romanen och jag erkänner att det är en av anledningarna till att jag velat läsa den. Texten flirtar på ett lite roligt sätt med äldre tiders romaner, korta sammanfattningar inleder t ex varje nytt kapitel. Catton väver samman realistiska inslag och händelser av mer oförklarlig sort på ett sätt som fungerar rätt bra.

Men Himlakroppar är inte helt enkel att ta till sig, författaren gör det inte lätt för sin läsare. Romanen innehåller så många vindlingar och vändningar i historien att det till slut är svårt att veta vad som är lögn i boken, vad som är sant och vad som är vad helt enkelt. Jag bläddrar jäktad fram och tillbaka, saknar ett register att hålla mig i och är aldrig helt säker på att jag minns rätt. Ibland tänker jag att om jag bara kommit ihåg vad som hände för 600 sidor sedan så hade jag legat steget före romanfigurerna, nu kan jag bara ana...

En sak jag alldeles går miste om är vad horoskopen som inleder avsnitten i boken vill säga läsaren. Stjärnhimlen har inte intresserat mig på det sättet och jag kan inte säga om det tillför texten något eller om det är mer av kuriosa att klura på.

Öppna slut har jag normalt sätt inget problem med, snarare tvärtom. Men när jag slår ihop den här tegelstenen känns det som att jag kommit ända fram till målet men missat själva målgången. Vad hände med "egentligen", varför alla dessa lösa trådar? Som hade jag velat ha en hopknuten historia som belöning för min läsprestation.

Men ändå. Himlakroppar är en levande skildring av guldruschens dagar, om drömmar, förhoppningar och guld (och liv) på villovägar. Det är en romanuppbyggnad som egentligen är briljant genom sin förmåga att kollra bort. Att författaren lyckas hålla samman detta verk är i sig en stor bedrift, även om hon inte hela tiden lyckas hålla den här läsaren i sin hand.

Säkert har ni andra som läst boken en helt annan upplevelse av den - dela gärna med er!
En helt annan sorts bok av Catton är Repetitionen.

Av det spekulativa slaget

Vem blir det i år? Vem tilldelas det finaste litterära priset av dem alla? Vilka författare hoppas på (eller fruktar) telefonsamtalet från Sverige?

Spaningarna har i alla fall smugit igång. Lyrans Noblesser siar om flera spännande namn såsom Ngugi wa Thiong'o, Amos Oz och Nawal El Saadawi. Precis som Lyran har jag drömt om en Nobelpristagare, i min dröm tilldelades Jon Fosse priset. Fast det var redan 2014 så jag tror bästföredatum för sanndröm är passerat.

Åsa Beckman, Dagens Nyheter, ser helst att priset går till någon av de stora amerikanska berättarna - Don DeLillo, Richard Ford, Philip Roth.

Kanske kan Stockholm Literatures gästlista ses som en enda stor Nobelprisspekulation? 

Där medverkar såväl Ngugi wa Thiong'o som Don DeLillo men även Jamaica Kincaid och Sjón. 

Senast priset delades mellan två författare var 1974 då Eyvind Johnson och Harry Martinson fick den äran. Tänk om det är dags igen i år? Varför inte mellan just Ngugi wa Thiong'o och Jamaica Kincaid för "deras obändiga förmåga att levandegöra kolonialismens verkningar i den enskilda människans liv" eller något sån't. Fast de får nog i alla fall en varsin motivering.

Att döma av hur förslagen till akademien sett ut genom åren så tycks det som att trägen förslagsställare vinner, så småningom... Kanske gäller detsamma för oss som gissar. Sexton personer (två stolar är ju tomma) vet, eller vet snart, vem det blir i år.