Himlakroppar - en tegelsten läst

Man kan ju undra över det vettiga i att välja att läsa en bok på över 1000 sidor den tröttaste tiden på året. Men den ropade till mig från bibliotekshyllan, det gjorde den!

Eleanor Cattons mastodontroman Himlakroppar var faktiskt rätt snabbläst. Tiden är 1860-tal och platsen ett par guldgrävarorter på Nya Zeeland dit människor söker sig för att börja om på nytt, det är det enda de tillresta kan göra där. När unge Walter Moody anländer råkar han hamna i ett sällskap med 12 män. Männen ser inte ut att höra ihop men befinner sig i hotellets rökrum för att diskutera några olika, märkliga händelser. En man Crosbie Wells, har hittats död, guld har kommit på avvägar, en ung kvinna verkar ha försökt ta sitt liv. Männen hänger ihop med det som hänt. De skingras sedan men fortsätter var för sig att nysta i historierna. Vem är den ärrade Francis Carver? Han har verkligen inte rent mjöl i påsen. Och vem är mrs Wells, och har hon rätt till den döde mannens pengar? Hur hamnade guldet i klänningarna? Vad var det Walter var med om på båten? Resten av romanen handlar, mycket förenklat, om vad som egentligen hände. Även om detta "egentligen" svajar rejält - här läggs dimridåer ut för både läsare och bokpersoner.

Författaren tilldelades 2013 Man Booker Prize för romanen och jag erkänner att det är en av anledningarna till att jag velat läsa den. Texten flirtar på ett lite roligt sätt med äldre tiders romaner, korta sammanfattningar inleder t ex varje nytt kapitel. Catton väver samman realistiska inslag och händelser av mer oförklarlig sort på ett sätt som fungerar rätt bra.

Men Himlakroppar är inte helt enkel att ta till sig, författaren gör det inte lätt för sin läsare. Romanen innehåller så många vindlingar och vändningar i historien att det till slut är svårt att veta vad som är lögn i boken, vad som är sant och vad som är vad helt enkelt. Jag bläddrar jäktad fram och tillbaka, saknar ett register att hålla mig i och är aldrig helt säker på att jag minns rätt. Ibland tänker jag att om jag bara kommit ihåg vad som hände för 600 sidor sedan så hade jag legat steget före romanfigurerna, nu kan jag bara ana...

En sak jag alldeles går miste om är vad horoskopen som inleder avsnitten i boken vill säga läsaren. Stjärnhimlen har inte intresserat mig på det sättet och jag kan inte säga om det tillför texten något eller om det är mer av kuriosa att klura på.

Öppna slut har jag normalt sätt inget problem med, snarare tvärtom. Men när jag slår ihop den här tegelstenen känns det som att jag kommit ända fram till målet men missat själva målgången. Vad hände med "egentligen", varför alla dessa lösa trådar? Som hade jag velat ha en hopknuten historia som belöning för min läsprestation.

Men ändå. Himlakroppar är en levande skildring av guldruschens dagar, om drömmar, förhoppningar och guld (och liv) på villovägar. Det är en romanuppbyggnad som egentligen är briljant genom sin förmåga att kollra bort. Att författaren lyckas hålla samman detta verk är i sig en stor bedrift, även om hon inte hela tiden lyckas hålla den här läsaren i sin hand.

Säkert har ni andra som läst boken en helt annan upplevelse av den - dela gärna med er!
En helt annan sorts bok av Catton är Repetitionen.