Trots alla tv-serier som passerat revy sedan den här gick på tv på 90-talet så fångar den mig fortfarande i varje scen. Och då tappar jag normalt sätt intresset rätt snabbt, så såg jag t ex aldrig klart varken Downton Abbey eller Six Feet Under.
Men här finns så många ingredienser att tjusas av och beröras av. De starka unga kvinnorna som går sin egen väg och blir modeskapare med ett alldeles eget modehus - The House of Eliott. Kläderna de skapar och bär, 20-tals miljön som byggts är perfekta. En dröm för en 20-talseskapist. Det är lätt att engagera sig i Evie och Bea och i deras starka drivkraft. I relationerna som både förför och förgör, sveken som drabbar dem i både kärleks- och affärslivet. Men också då och då den allra största lyckan. Här finns förstås alltid mr Maddox...och så klart alla människor omkring dem som jobbar för att deras vision ska få liv. Händelser i tiden glimtar förbi, berör på personliga plan.
Min favoritscen idag är den samma som när jag först såg serien för drygt 20 år sedan. Evie hör en konsert i en park där en av Chopins nocturnes spelas, hon blir inspirerad och systrarnas första stora kollektion får titeln Nocturnes. Pärlor svepta över tyger midnattsblå. Så vackert. Strax efter att jag sett avsnittet köpte jag en skiva med just Chopins nocturnes. Det här var ju långt innan Spotify. Minns också att jag läste en rätt snaskig roman om modehuset, men jag minns inte om den var skriven för eller efter serien.
När jag för första gången såg serien var lillasyster Evie förebilden. Tänk att vara skapande, frisinnad och så modigt på väg. Nu när jag sett om den förstår jag att den som står mig närmast i karaktär är storasyster Bea - allvarligare, oroligare, planerande. Den som tänker praktiskt och förnuftigt, tjatigt bekymrar sig. Lite trist så där. I tv-serien bildar de i alla fall ett mycket fint kontrasterande par. Stella Gonet och Louise Lombard har med sina rollfigurer blivit mina superhjältar.
Men å vilket fint inlägg om serien. Jag har inte vågat se om den sedan jag såg den första gången - tänk om den inte håller? Men det gör den ju tydligen.
SvaraRaderaTack! Ja, men åh så den håller!
RaderaFick visst lite hjälp av min kreativa padda vid stavningen, lite mer nöjd nu :)
RaderaJa! Den här fantastiska serien! Jag har då och då funderat på att se om den, jag också. Så bra att höra att den fortfarande håller måttet! Tjugotalet var en fascinerande tid på många sätt, och serien hann ta upp allvaret mitt i skapandet av de vackra kreationerna. Mm, nu får jag ta och leta upp Huset Eliott, jag också!
SvaraRaderaDet är en härlig tid att så där lagomt romantiserande drömma om..
RaderaÅh, så lockande!
SvaraRaderaTack för fint inlägg.
Åh, jag älskade ju också den serien förstås och känner precis som du att jag då nog mest identifierade mig med Evie och idag est med Beatrice. För såg också om för ett tag sedan. Minns exakt den där scenen i parken med Evie och älskade också den där kollektionen de spottade ur sig. och du... jag läste också den där romanen. Den var skriven av Jean March som skapade serien och även var den som skapade "Herrskap och tjänstefolk" en gång i tiden. Serien som helt säkert stått som inspiration för Downton Abbey också. Jag var besatt av March där ett tag och läste en fin intervju med henne i tidningen som jag klippte ut och sparade. Som sagt. Före spotify, men också före internet. Herregud vad länge sedan det känns nu.
SvaraRadera