De urolige - en roman om kärlek

Denna alla hjärtans dag läste jag ut en bok om kärlek. Om kärleken till en mamma och en pappa. Om mammalängtan och pappasorg.

I höstas kom Linn Ullmanns De urolige där hon berättar om föräldrarna, Ingmar Bergman och Liv Ullmann och sig själv. De blir aldrig namngivna, inte heller det berättande jaget som omväxlande är jeg och hun. Namn, att heta något är centralt för författaren, hon rör sig mittemellan namn och icke-namn.

Det var tänkt att bli en gemensam bok, skriven av far och dotter, baserad på bandinspelningar med fadern. Men tiden rinner ifrån dem, kanske började de alltför sent. Istället blir det dotterns historia. Om att vara barn till dessa två. Om att själv vilja vara vuxen. Om en familj som aldrig blev. Att i långa stunder vara skild från en mamma i karriären, om att ständigt längta. Om pappan som när hon är vuxen glider ifrån henne in i döden. Men som hon innan dess har en fin, men kanske tyst relation till. Om att själv vara mamma, även om de egna barnen hålls noga undan texten. 

Utsnitt av inspelade samtal varvas med minnesbilder från ett dåligt minne och skildringar av nuet. Så smidigt rör sig författaren genom tid och rum. Ibland i  långa vindlande meningar, ibland i lätt retliga kommentarer om människor i deras närhet, om exv begravningsgäster lätta att identifiera. Men det är inte en författare som ägnar sig åt skvaller, tack för det.

Det händer då och då att ett konstverk griper tag, får hjärtat att skälva, själen att vibrera och världen att bli större. För mig bjöd De urolige på en sådan upplevelse. Så ärligt om känslorna, om egna tillkortakommanden. Så ömsint och kärleksfullt. Så alltigenom vackert! Jag låter min tumme smeka sidorna när jag läser som vill jag visa texten min kärlek. Boken är utläst men nej, jag vill inte släppa den. 

Den här så oerhört fina texten kommer på svenska någon gång i höst.