Big Eyes - konstnärlig besatthet

Böcker baserad på sanna händelser lockas jag sällan av - filmer med verklighetsbakgrund däremot det är visst en annan sak. Och det kommer ju en hel del sådana, jag tänker t ex på The Danish Girl och Trumbo för att nämna ett par mer aktuella. Ikväll laddade vi dock dvd-spelaren här hemma för att se Big Eyes som vi missade när den gick på bio (om den ens gick upp i Gävle?). Big Eyes är en film, signerad Tim Burton, där verkligheten så att säga överträffar dikten.   

Det är 60-tal då Margaret lämnar sin make och flyttar med sin dotter till Kalifornien. Med sig har hon ett gäng tavlor som hon målat och ambitionen att fortsätta måla. Och det gör hon. Barn med stora känslosamma ögon. Så möter hon Walter Keane och det dröjer inte länge förrän de flyttat ihop och gift sig.

Walter målar också men romantiserade Parismiljöer som ingen gallerist vill ta i. Däremot förstår paret att Margarets verk har potential. Men en kvinnlig konstnär går inte hem hos publiken, och publiken är viktig, det gör däremot Walter som först utan Margarets vetskap utger sig för att vara upphovsmannen till hennes älskade storögda barn. 

Runt Margarets verk bygger Walter upp en business, ett "imperium", som banar väg för allehanda reproduktioner. Medan Margaret hamnar allt längre in i skuggan, alltmer insnärjd av Walters lögner. Och det här är bara början.

Big Eyes är en både skrämmande och underhållande film om konstvärldens avigsidor, om konstnärlig besatthet, om lögnen som livskraft och om kampen för upprättelse. Den väcker många tankar och det är nog svårt att inte förfäras av Walters tilltag. Det är en sann historia som Burton återger mycket snyggt, raffinerat och med dramaturgisk twist och med en känsla av ökad galenskap. Amy Adams gör Margaret, Christoph Waltz den alltmer obehagligt leende Walter. Så bra, så bra.

Margaret är still going strong med penseln i handen medan Walter gick bort utblottad. Efter att ha sett filmen verkar det faktiskt ganska rättvist.