Åh, Jenny.

Jenny är den första bok jag läst av Sigrid Undset som tilldelades Nobelpriset 1928. Romanen som kom 1911 handlar om just Jenny som verkar som konstnär i Rom, hon umgås med andra skandinaver och söker leva ett friare liv utan andra krav än de egna. Så möter hon Helge Gram, en osäker, ung man nyss nedrest från Norge och de två inleder ett förhållande – för Jenny längtar även om sin självständighet efter kärlek. De två planerar att gifta sig och de reser tillbaka till Norge. Men de känslor som svallat mellan dem i den italienska värmen svalnar i den nordiska kylan, i alla fall Jennys. En bidragande orsak till det är mötet med Helges mamma, en riktigt hemsk tant som förpestat både sin sons och makes tillvaro genom åren. Kanske inte var det inte Helge hon var kär i, utan i kärleken? Det visar sig också att hon har mycket mer gemensamt med Helges konstintresserade far.

Det är något slags grundhandling i denna historia, som starkt grep tag om mig och som innehåller så mycket mer. Jenny våndas med sig själv och sina känslor, försöker förstå hur hon vill leva sitt liv och varför. Hur välja rätt väg för sig själv? Hur välja rätt väg utan att såra någon annan? Mänskliga frågor. Jag tänker en hel del på t ex Cora Sandels böcker om Alberte när jag läser, problematik och tematik påminner om varandra men här är nog tätare skrivet och mer ångestladdat.


Berättelsen är dramatisk, känslosam och äkta. Men det är en skildring som gör ont att läsa, och redan när jag ögnar igenom Ebba Witt-Brattströms förord innan jag läser förstår jag att det inte kommer att gå Jenny väl. Inte på något sätt.   


Att jag äntligen fick Jenny läst är tack vare fina rekommendationer från läsande vänner. Tack för det!