Lyckligt lottad?

Det har gått drygt en vecka sedan jag läste ut Lyckligt lottad av Amy Bloom och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om.

Jag minns halvsystrarna Eva och Iris, att Eva dumpas av sin mamma på tröskeln till Iris och den gemensamma pappans hem. Jag minns att Iris vill bli filmstjärna, att hon råkar illa ut och att den lite udda familjekonstellationen flyttar. Pappan blir butler, Iris ska föreställa något slags guvernant och Eva alltiallo och senare tarotkortsläsare i en frisersalong. En pojke tas om hand och något dramatiskt händer. Det är spridda skurar av minnesbilder från denna 40-tals skildring - brev skickade eller icke-skickade, ett ibland återkommande berättarjag, oväntade relationer.

När jag försöker återkalla romaninnehållet tänker jag på citatet på bokens baksida, det är från
New York Times och säger "en del av nöjet att läsa [Amy Bloom] är helt enkelt att hålla jämna steg med henne. Du kommer inte veta var Lyckligt lottad är på väg förrän du plötsligt är där … ” I det här fallet tänker jag att det är ett annat sätt att säga att det saknas en riktning eller bärande tanke i berättelsen eller att mängden av händelser och lite osammanhängande struktur i alla fall förklarar mina svårigheter att komma ihåg.

Och så tror jag inte riktigt på historien och personerna. Fast jag kan också bli irriterad på mitt eget trovärdighets- och äkthetsbehov, en roman är en roman är fiktion vilket är precis vad jag söker och vill ha. Och jag accepterar utan vidare att blommor regnar från himlen eller att katter intar mänsklig skepnad - så länge det sker med en sannhet/sannolikhet utifrån berättelsens typ, själ och kärna. Så nja, Lyckligt lottad av tyvärr inte riktigt i min smak. Eller så var det bara för spretigt för min semesterlängtande hjärna.

Johannas deckarhörna har också skrivit om boken som vi tycks ha gjort en någorlunda liknande läsning av.