Tomas Tranströmer. Vila i frid.

No, not the best

Nä. Att läsa en bok rekommenderad i ett toalettbås var ingen bra idé, trots att platsen för tipset var Galleria dell'Accademia i Florens. Jag borde ha läst Dante, the real thing, istället för den här lite fjompiga och oengagerade (men ändå faktiskt kulturellt inspirerande) historia.

En roman inklusive allt

Jag har aldrig åkt på någon all inclusive-resa det gör däremot huvudpersonen i Hans Gunnarssons senaste roman All Inclusive. CG som han kallas är en författare som i ren desperation annonserar ut sig själv som tillgänglig arbetskraft. Så blir han kontaktad av en man som vill att han ska åka till och skriva om ett resmål, nämligen Guadeloupe.

Gunnarsson är lurig och snart blir allt oklart och förbryllande både för läsaren och för huvudpersonen. Historien snurrar in sig i sig själv, fiktionen får liv och metanivån är hög eller om den är låg. Det är roande och oroande på ett mycket underfundigt sätt. Jag gillar Gunnarsson, hur hans romaner vinglar lite hit och dit men ändå är knivskarpt vassa med en självklar dialog. Tidigare har jag läst bland annat Försmådd och minns med ett leende filmen Leva livet med Kjell Bergqvist som dammsugarförsäljare.

En annan Hans fast Carstensen intervjuar Gunnarsson i podden Storytalk som hör hemma hos Arbetarbladet, lyssna gärna på den. Det är ett kvickt samtal som grottar ned sig i skrivandet och berättandet.

Ett filmsvep - Wild Tales, Timbuktu, Familjen Bélier

Bio har jag gått på flera gånger de senaste dagarna. I lördags avverkade maken och jag två filmer på Bio 7:an, som tack och lov ser till att det inte bara visas kassakossor i Gävle. 

Först ut var Wild Tales (i regi av Damián Szifron), en argentinsk episodfilm på temat hämnd. Människorna i de sex (?) fristående "novellerna" agerar ut hela känsloregistret av vrede och frustration på de mest cyniska av sätt. I flera fall är bilen katalysator till händelserna som äger rum. I filmen skruvas verkligheten till det bisarra, men ibland är verkligheten bisarr. Så framstår en av scenerna, som jag tyckte var en av de bättre, nu efter flygolyckan i franska alperna som mycket beklämmande och smaklös. Fast det visste de ju inte när filmen gjordes.

Filmen är ingen jag lägger vidare på minnet, förutom en just nu lite skavande känsla av obehag. Och den var obehaglig, eller om man är på det humöret - rått underhållande.

Nästa film vi såg var Timbuktu (i regi av Abderrahmane Sissako) som var en riktigt stark upplevelse. Den skildrar ett slags mikrokosmos av ett samhälle där islamistiska polisen kontrollerar - och bestraffar - bybornas minsta avsteg från de levnadsregler man ställt upp. Sharialagarna råder skarpt men de beväpnade, bevakande männen lyckas ändå skildras som individer som smyger sig undan med en cigg, inte fixar bilkörningen, bryr sig om i alla fall några av människorna utanför den egna kretsen. Men det är människorna innanför, de som omgärdas av restriktioner - som inte får spela och sjunga, inte får vistas utomhus utan slöja, sockar och vantar som hjärtat klappar för. 

Det är så lätt, alltför lätt, att göra fel. Gränsen mellan tillåtet och otillåtet är hårfin och straffmetoderna förfärliga. Många människor lever under sådana här villkor, i sådana här förhållanden, och att se dem skildrade på det här sättet, i den här vackra, hemska och starka filmen var stort. 

Och så i måndags var maken och jag som silvermedlemmar i SF:s Filmklubben på förhandsvisning av den franska må bra-filmen Familjen Bélier (i regi av Eric Lartigau). Tonårstruliga Paula bor på en gård med sina döva föräldrar och lillebror, hon har en pilsk kompis, en förälskelse, en stöttande musiklärare och en fantastisk sångröst. Hennes röst kan bli hennes väg mot frigörelse om hon vågar lämna sin familj. 

Det är en kärleksfull familj som gestaltas med ett par föräldrar starkt bundna till sin dotter som tolk till den hörande världen. Jag blir dock inte riktigt klok på filmen som inte vet riktigt vilken genre den vill tillhöra. Det är socialrealism, komedi och ibland till och med buskis i en ibland plågsam blandning och skådespelarna hade behövt en något tydligare regi. Flera märkliga situationer skildras, men jag kommer inte ifrån känslan av att föräldrarna verkar tappade bakom en vagn som verkligen inte har någon omvärldskoll, de fattar inte ens vad kunderna i deras ostdisk på marknaden kan tänkas vilja göra (köpa ost t ex) utan sin hörande dotters hjälp. Och så undrar jag hur icke-hörande mottagit den? I mina ögon är det ett nidporträtt som nu gör succé på biograferna, jag har svårt att finna det komiskt, snarare ganska rysligt. Men slutscenen är fin och sången berör.

Från första sidan fast i Den första lögnen

Sara Larssons Den första lögnen dök upp överallt med positiva tillrop och jag föreställde mig den som årets påskekrim. Men så kom jag snabbt fram i bibliotekskön, fick i förrgår boken i min hand, och i går var den utläst.

Larsson berättar med stort driv i sin roman om hämnd, och om det förflutna som kommer ikapp. En gruppvåldtäkt äger rum i Visby i slutet av 90-talet där Josefine far mycket illa medan förövarna går fria - ord står mot ord. Ett 20-tal år senare kommer det förflutna på olika sätt ikapp de tre männen på ett mycket intrikat sätt. Männen, som hållit varandra på avstånd, träffas. De är förstås oroliga för vad som händer om detta kommer fram. Kommer de att förlora sina familjer, sina barn, sina karriärer?

Som om inte det förflutna vore nog så har Larsson valt att göra en av sina tre förövare till en riktigt vidrig människa som lever ett på alla sätt respektlöst dubbelliv som också riskerar att avslöjas. Han blir en motvikt till de andra männen som faktiskt visar någon slags ånger, som verkligen skäms för vad de gjort och försökt att gå vidare. Männens kvinnor dras in i männens smutsiga förflutna och agerar smart och moget. Från var sitt håll söker bokens olika personer sanningen - vad hände i Visby, i Thailand och vem är det som söker hämnd?

Den första lögnen är en alldeles utmärkt sträckläsare, som var nästan omöjlig att lägga ifrån sig även om sömnbehovet till slut tog över. Om det skulle kunna gå till så här, med en så smart konstruerad hämndaktion, med så många olika trådar som löper samman känner jag mig inte direkt säker på. Men så sökte jag inte sannolikhet och trovärdighet när jag läste. Spännande, bra skrivet, viktigt och starkt om kvinnors utsatthet. 

Hemma hos prins Eugen

Lördagens kulturrunda i Stockholm innehöll ett efterlängtat besök på Waldemarsudde, där husets grundare prins Eugen (1865-1947) nu är alldeles extra synlig.

Det är 150 år sedan denne mångsidige man föddes och det lyfts fram i en fyllig och kärleksfull utställning tillägnad inte bara prinsen utan också människorna runt omkring honom, så ägnas viss uppmärksamhet åt hans trogna stab.

"Fasetter ur ett liv" som är utställningens namn fångar väl in prinsen och hans olika roller. Han är konstnärssjäl med prinstiteln både som framgångsfaktor och ok, han är en framsynt gynnare av andra konstnärer, en liberal tänkare som tidigt tar avstånd från nazismen. Han är en man som odlar sin trädgård men som också verkar se långt över det egna staketet. 

Utställningen låter betraktaren komma närmare prinsen i hans hem än vad som vanligt är. Rum har utifrån foton återskapats i den form de var då prinsen levde där, vilket ger en ny upplevelse även till en återkommande besökare. Så har skrivbordet med den stora mängden fotografier fått sin rätta placering, 

middagsbordet är dukat inklusive menyer och exakt bordsplacering med bl a konstnärskollegor som Carl Larsson och Eugène Jansson. 

Hundens korg har sin rätta placering, almanackan är uppslagen och posten ligger på bordet i hallen. Prinsen kanske har gått ut en sväng, kommer snart tillbaka?

På de andra våningarna visas målningar, både prins Eugens egna vars kvalitet han ständigt tvivlande på, och de från hans samlingar. Här är fotografier och porträtt av vänner och bekanta och inte minst av hans kungliga familj. Längre upp i huset möter jag prinsen som formgivare till stolar, den kända krukan m m. Och jag möter blomsterprinsen, förstår han fann skönhet i de många växter som också idag smyckar huset till fröjd för både öga och näsa (men utan att ta hänsyn till allergiker...). Högst i byggnaden finns de stora verken - prinsens favoriter och några av hans egna större skapelser till kyrkan i Kiruna, till Stockholms stadshus mm.

Med mig från utställningen har jag den fina boken med Anna Meister och Karin Sidén som redaktörer. Den bjuder på mer fördjupning av fasetterna och på ett stort bildmaterial. Här hittar jag också samtida åsikter om prinsens mindre positiva sidor och om hans dåliga kroppshållning.. 

Kanske är jag en motvillig rojalist men jag fascineras av prins Eugen och hans gärning för konsten, tänker att en röst från en position som hans, som tidigt tog avstånd från stöveltrampet i Europa, behövs extra mycket idag.

Utställningen pågår t o m 24 maj.