Ett filmsvep - Wild Tales, Timbuktu, Familjen Bélier

Bio har jag gått på flera gånger de senaste dagarna. I lördags avverkade maken och jag två filmer på Bio 7:an, som tack och lov ser till att det inte bara visas kassakossor i Gävle. 

Först ut var Wild Tales (i regi av Damián Szifron), en argentinsk episodfilm på temat hämnd. Människorna i de sex (?) fristående "novellerna" agerar ut hela känsloregistret av vrede och frustration på de mest cyniska av sätt. I flera fall är bilen katalysator till händelserna som äger rum. I filmen skruvas verkligheten till det bisarra, men ibland är verkligheten bisarr. Så framstår en av scenerna, som jag tyckte var en av de bättre, nu efter flygolyckan i franska alperna som mycket beklämmande och smaklös. Fast det visste de ju inte när filmen gjordes.

Filmen är ingen jag lägger vidare på minnet, förutom en just nu lite skavande känsla av obehag. Och den var obehaglig, eller om man är på det humöret - rått underhållande.

Nästa film vi såg var Timbuktu (i regi av Abderrahmane Sissako) som var en riktigt stark upplevelse. Den skildrar ett slags mikrokosmos av ett samhälle där islamistiska polisen kontrollerar - och bestraffar - bybornas minsta avsteg från de levnadsregler man ställt upp. Sharialagarna råder skarpt men de beväpnade, bevakande männen lyckas ändå skildras som individer som smyger sig undan med en cigg, inte fixar bilkörningen, bryr sig om i alla fall några av människorna utanför den egna kretsen. Men det är människorna innanför, de som omgärdas av restriktioner - som inte får spela och sjunga, inte får vistas utomhus utan slöja, sockar och vantar som hjärtat klappar för. 

Det är så lätt, alltför lätt, att göra fel. Gränsen mellan tillåtet och otillåtet är hårfin och straffmetoderna förfärliga. Många människor lever under sådana här villkor, i sådana här förhållanden, och att se dem skildrade på det här sättet, i den här vackra, hemska och starka filmen var stort. 

Och så i måndags var maken och jag som silvermedlemmar i SF:s Filmklubben på förhandsvisning av den franska må bra-filmen Familjen Bélier (i regi av Eric Lartigau). Tonårstruliga Paula bor på en gård med sina döva föräldrar och lillebror, hon har en pilsk kompis, en förälskelse, en stöttande musiklärare och en fantastisk sångröst. Hennes röst kan bli hennes väg mot frigörelse om hon vågar lämna sin familj. 

Det är en kärleksfull familj som gestaltas med ett par föräldrar starkt bundna till sin dotter som tolk till den hörande världen. Jag blir dock inte riktigt klok på filmen som inte vet riktigt vilken genre den vill tillhöra. Det är socialrealism, komedi och ibland till och med buskis i en ibland plågsam blandning och skådespelarna hade behövt en något tydligare regi. Flera märkliga situationer skildras, men jag kommer inte ifrån känslan av att föräldrarna verkar tappade bakom en vagn som verkligen inte har någon omvärldskoll, de fattar inte ens vad kunderna i deras ostdisk på marknaden kan tänkas vilja göra (köpa ost t ex) utan sin hörande dotters hjälp. Och så undrar jag hur icke-hörande mottagit den? I mina ögon är det ett nidporträtt som nu gör succé på biograferna, jag har svårt att finna det komiskt, snarare ganska rysligt. Men slutscenen är fin och sången berör.