Från första sidan fast i Den första lögnen

Sara Larssons Den första lögnen dök upp överallt med positiva tillrop och jag föreställde mig den som årets påskekrim. Men så kom jag snabbt fram i bibliotekskön, fick i förrgår boken i min hand, och i går var den utläst.

Larsson berättar med stort driv i sin roman om hämnd, och om det förflutna som kommer ikapp. En gruppvåldtäkt äger rum i Visby i slutet av 90-talet där Josefine far mycket illa medan förövarna går fria - ord står mot ord. Ett 20-tal år senare kommer det förflutna på olika sätt ikapp de tre männen på ett mycket intrikat sätt. Männen, som hållit varandra på avstånd, träffas. De är förstås oroliga för vad som händer om detta kommer fram. Kommer de att förlora sina familjer, sina barn, sina karriärer?

Som om inte det förflutna vore nog så har Larsson valt att göra en av sina tre förövare till en riktigt vidrig människa som lever ett på alla sätt respektlöst dubbelliv som också riskerar att avslöjas. Han blir en motvikt till de andra männen som faktiskt visar någon slags ånger, som verkligen skäms för vad de gjort och försökt att gå vidare. Männens kvinnor dras in i männens smutsiga förflutna och agerar smart och moget. Från var sitt håll söker bokens olika personer sanningen - vad hände i Visby, i Thailand och vem är det som söker hämnd?

Den första lögnen är en alldeles utmärkt sträckläsare, som var nästan omöjlig att lägga ifrån sig även om sömnbehovet till slut tog över. Om det skulle kunna gå till så här, med en så smart konstruerad hämndaktion, med så många olika trådar som löper samman känner jag mig inte direkt säker på. Men så sökte jag inte sannolikhet och trovärdighet när jag läste. Spännande, bra skrivet, viktigt och starkt om kvinnors utsatthet.