Filmdagar i Göteborg

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, maken och jag har varit där för att få årets efterlängtade dos av film, cineastiska hurrarop och biografnostalgi. Vi såg åtta sinsemellan olika filmer som var och en på sitt sätt bidrog till att vi fick ytterligare en minnesvärd filmhelg.

Från ett försenat tåg hastade vi i fredags till den första filmen Mr Kaplan som var Uruguays Oscarsbidrag. Mr Kaplan är gammal, han verkar smått osynlig för omgivningen och fråntas rätten att ratta sin bil efter en misslyckad utfärd. Så får han motvilligt hjälp av en man som agerar chaufför. Snart är de båda i ett äventyr som kan sluta hur som helst. Mr Kaplan som är av judiskt ursprung hör talas om en tysk man som äger ett strandkafé, övertygad om att han är en krigsförbrytare från andra världskriget som tagit sin flykt hit börjar mr Kaplan och hans chaufför att spana på honom. Temat är egentligen allvarligt men anslaget komiskt och vi får en del dråpliga scener serverade. Bokstavligt en varm film.

Vi gick vidare till en japansk film, Japan är också årets festivaltema, Tokyo Tribe som är bland det absolut mest bisarra jag någonsin sett. Som ett kollage berättas om gänguppgörelser i Tokyos undre värld med ett mycket märkligt persongalleri. Blodet sprutar, de sexuella anspelningarna haglar och musiken dunkar på. Suggestivt knasigt.

Efter en god natts sömn tog vi på lördagsmorgonen plats framför Men Who Saves the World på fina Capitol. Efter lördagens japanska urladdning hoppades jag på något lite lugnare - och det fick jag om än inte utan dramatik. Filmen utspelas i en by i Malaysia där ett förfallet hus tillika tänkt bröllopsgåva ska flyttas från djungeln. Det kräver sina män att flytta ett hus och hela byns samlade armstyrka engageras. Parallellt med detta flyr en gatuförsäljande man från Nigeria undan polisen och bosätter sig i... huset. Han lämnar spår efter sig och några av de mer vidskepliga byborna tror han är en ond ande. Rädslan smittar, panik uppstår men man mobiliserar mot det man tror är den onda anden. Filmen är berättad med stor humor och äkthet, som åskådare vet vi hela tiden mer än personerna i filmen vilket gör att vi ser konsekvenser av handlingar långt innan personerna i filmen gör det. En av festivalens höjdpunkter!

Efter att ha fikat i mysiga Haga begav vi oss från Malaysia till Schweiz och Italien, djungeln byttes mot underskön barockarkitektur och ett betydligt svalare drama - La Sapienza. I filmen berättas om ett sofistikerat par, han arkitekt hon psykolog, som tar semester och där möter ett ungt syskonpar bestående av en skör syster och en arkitekturstuderande bror. Paren delas förstås upp, männen åker på studieresa och kvinnorna möts genom den yngres sjukdom. I filmen talar tystnaden och stämningen byggs genom musik och ibland svindlande vackra bilder. Det är kanske lite för svalt, för teatralt, ett inre drama där personerna var och en för sig tar ett steg vidare mot den de verkligen vill vara.

Efter ett par antikvariatsstopp och en god middag var det dags för en film i stil med Frances Ha eller The Obvious Child, dock från Kanada. You're Sleeping Nicole handlar om just Nicole som med noggannt nedtecknade anvisningar ska ta hand som sina föräldrars hus. Så dyker hennes bror plötsligt upp för att spela in musik tillsammans med sitt band. Nicole fattar efter en stund tycke för trummisen. Samtidigt driver hon runt i tillvaron med en kompis, jobbar oengagerat på liknande Myrornas, äter glass och träffar en liten pojke med en stor röst. Jag är väldigt svag för den här sortens film, för tonen i dem, det skruvade i det realistiska. Så jo, jag gillar den här med.

Vi avslutade den andra kvällen med The Liar från Sydkorea som visade sig vara en smart, snyggt gjord och mycket välspelad konsumtionskritisk film om en ung kvinna som snärjt in sig i alltför många lögner, driven av drömmen om ett annat liv. Det är en stark obehaglig film där jag som tittar inte helt säkert vet var jag har huvudpersonen.

Så blev det söndag och vi promenerade i solskenet till Roy för att se Pixadores. Filmen är en förhoppningsvis snart prisbelönt dokumentär som följer några unga män i Sao Paolo. Deras specialitet är att sprejmåla mycket höga hus, med risk för sitt eget liv, och att surfa på tåg i hög fart. De lever enkelt, det är slitsamt och droger florerar. Det är fascinerande hur nära regissören och hans team kommit dessa män och det är extra fint att han är med och svarar på frågor efter filmvisningen. De målande männen blir inbjudna till en biennal i Berlin där en verklig kulturkrock uppstår mellan å ena sidan deras anarkistiska skapande som vänder sig mot etablissemanget, mot politiker, och å andra sidan det skapande som är gjort för den etablerade konstscenen. Den inspelade krocken på biennalen visas mot curatorns vilja men det är så tankeväckande och så stort att det fångats på film att jag är glad att de inte klippt bort något därifrån. Men starkast är att komma så nära männen och deras liv, att ta del av deras drömmar om framtiden - så självklara och enkla men ändå så svåra att realisera. Jag hoppas den här filmen verkligen når ut, och berör många fler hjärtan än mitt.

Avslutningsvis såg vi en film, The Wonders, som handlar om en italiensk barnfamilj med sin gård och framförallt biodling som sitt stora sommarprojekt. Till familjen kommer en tystlåten tysktalande brottslig pojke, eskorterad av carabinieri, för att hjälpa till och med honom kommer också en hotfull stämning. När familjens tonårsdotter får höra om en tävling som ska utse den bästa lokala matproducenten anmäler hon dem mot sin pappas vilja. Det är varmt och svettigt, slitigt och svårt men samtidigt en aning surrealistiskt och ganska fladdrigt med en del hängande lösa trådar. Men ändå en stark avslutning på en filmhelg!

Nu är det ett år kvar till nästa gång...