Eleanor & Park

Egentligen läser jag för fullt i Hilary Mantels För in de döda men så har jobbet gjort att jag känt mig tvungen att flika in några ungdomsböcker. En av dem var Rainbow Rowells omkramade Eleanor & Park.

Boken utspelas under några månader 1986, personerna i den är födda några år innan mig. Ändå är det en tid jag känner väl, musiken (här är mycket musik) söker jag upp på nätet, lyssnar och känner igen.

De lär känna varandra på bussen till skolan, Eleanor och Park. Där råder en strikt hierarki och alla har sin bestämda plats. Men på sätet bredvid Park sitter ingen, tills Eleanor kommer. Mellan dem växer en motvillig, först helt tyst, bekantskap fram. Park uppmärksammar att Eleanor läser hans serietidningar liksom i smyg och låter henne läsa helt öppet, lånar till och med ut album och så småningom musik till henne. Ord börjar bytas och en värme börjar långsamt stråla mellan dessa två.

Eleanor sticker ut, hennes röda hår bryter av liksom hennes udda kläder. Hennes liv är en kamp - mot styvpappan som verkligen tycks hata både henne, de yngre syskonen och mamman. Hon gör allt hon kan för att inte synas, inte ta plats. Park lever istället med föräldrar som faktiskt visar att de älskar varandra, och att han är av asiatiskt ursprung är ingen stor grej.

Även skolan blir en kamp för Eleanor. Men i Park finner hon trygghet även om det finns så mycket som hon inte vill eller kan prata om. De båda blir till ett mycket fint och rörande kärlekspar, även om redan i bokens inledning läsaren förstår att det här ändå inte kan gå så jättebra. Författaren bygger upp historien bra med Eleanor och Park i omväxlat berättande. Hon ligger nära personerna utan att låta dem vara jag-berättare och rösterna skiljer sig tydligt åt. Det är en roman som jag förstår att man som ung tilltalas av och verkligen kan älska. Eleanor & Park ett slags 2010-talets Romeo & Julia.