onsdag 14 januari 2015

Jag ger dig solen - eller jakten på min inre tonåring

"Måste bara säga: Woohooo! Inte bara konsten, utan livet är magiskt."

Styrd av min nyfikenhet läste jag Jandy Nelsons Jag ger dig solen som dykt upp lite här och där. Och under läsningens gång försökte jag verkligen locka fram min inre tonåring, men hon var svårflirtad. Fast jag tänker att jag nog hade drabbats av boken om jag varit par decennier, eller mer, yngre.
Nelson berättar om tvillingarna Jude och Noah som genomgår ett trauma vilket också sliter dem isär. Författaren tar upp många ämnen i sin bok - syskon- och föräldrarelationen som går sönder, kärlek, utanförskap, konstnärskap, magi och om livet i all dess storhet. Det är en mäktig berättelse med ibland oväntade möten och vändningar, där det växelvisa berättandet mellan tvillingarna och i olika tidsplan skapar ett pussel som läsaren är med och lägger. Romanen handlar till stor del om att bli och våga vara sig själv och i det spelar konsten eller det konstnärliga skapandet en viktig roll.

Och jag tänker när jag läser att temat med unga människor som hamnat på glid med tillvaron, är i stor sorg och där konsten har en framträdande plats går igen. Jag ser beröringspunkter med såväl Donna Tartts Steglitsan som med Laura Marx Fitzgeralds Under ägget. Alla tre är också böcker som appellerar till en stor del av läsarens känsloregister.

Kanske hade mitt unga vuxna jag älskat Jag ger dig solen, och berörts av den på samma omskakande vis som av t ex Aidan Chambers Dansa på min grav. Som vuxen, inte längre så ung, läsare tycker jag istället att Nelsons text är svulstig, att den rymmer alldeles för många ingredienser för sitt eget bästa. Så nej, jag utbrister inte i något "woohooo", jag uppslukas inte av känslor under tiden jag läser. Ändå förstår jag när jag läser att texten kan skapa en behaglig känslomässig centrifug, att där finns partier där det egna hjärtat kan snörpas ihop, att där finns meningar att stryka under och bevara. Men jag är inte längre där och det känns faktiskt alldeles ok. Fast jag unnar verkligen de unga vuxna läsarna att  tumlas om!

3 kommentarer:

  1. Jag tokälskar boken. Svulstig ja, men ändå. Underbar :-)

    SvaraRadera
  2. Dansa på min grav - är så mycket bättre. Stilmedveteheten.

    Lena K E

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!