Vi som älskade varann så mycket (C'eravamo tanto amati) av Ettore Scola1974 kom mästerverket, avnjutet i går. Det här är filmen som har allt - djup, humor, kärlek, dramatik och en oväntad glimt från en helt annan filminspelning.
Magnifico!
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Bokoteket
Den är så bra som jag minns den "självhjälpsboken" Självkänsla skriven 1982 av Maria Modig och Gunnila Masreliez-Steen. De når djupare, skriver klokare än t ex Mia Törnblom. Det är nog snart 15 år sedan jag först läste Självkänsla. Minns jag skrev av mycket, sådant jag behövde då för att bli en lite mer modig människa med lite mer självkänsla. I våras hittade jag boken på ett antikvariat i Norberg av alla ställen och eftersom boken betydde mycket då ville jag äga den nu. Ha den i mitt bokotek, eller mitt bokliga apotek där det finns mer facklittertur än romaner.Innan jag plockade fram boken ur hyllan tänkte jag att det är dags nu, dags för omprogrammering, dags att göra mig av med den där ständiga oron för att allt ska gå fel, bli galet, inte duga. Det går inte att leva ett liv förinställd på oro - som håller mig borta från nuet, borta från njutningen av det fina som är just livet. I boken jag bläddrar i står om just det här, det jag behöver veta just nu för att komma vidare. Tro och hopp ska ersätta oro, skapa värme och lugn i mitt inre. Det börjar nya nu. Ni läsare är mina vittnen...
Tematrio - Nobelpriset
Lyran startar Tematrio med frågan:Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez (pristagare 1982)
Boken var kurslitteratur på Högskolan i Falun för så där 100 år sedan. Minns lyxen att få ligga hemma i sängen och bara läsa denna fantastiska roman. Minns vindlingarna i krönikan, hur personer och namn avlöser varandra. Minns blommorna som faller från himlen. Innan dess var Isabelle Allende magisk realism för mig, så inte längre. Fortfarande är detta en av de allra bästa böcker jag läst.
Boken var kurslitteratur på Högskolan i Falun för så där 100 år sedan. Minns lyxen att få ligga hemma i sängen och bara läsa denna fantastiska roman. Minns vindlingarna i krönikan, hur personer och namn avlöser varandra. Minns blommorna som faller från himlen. Innan dess var Isabelle Allende magisk realism för mig, så inte längre. Fortfarande är detta en av de allra bästa böcker jag läst.
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (pristagare 1909)
Denna skröna läste jag för andra gången under samma period som ovanstående lästes. Jag fullständigt älskar berättelsen och språket och förstås berättelserna i berättelsen. Oemotståndligt mästerverk.
De blåaste ögonen av Toni Morrison (pristagare 1993)
Det första men inte sista jag läst av Morrison och en av förra årets bästa böcker. Så här avslutade jag mitt bloggande om den: Morrison berättar elegant kvillrande med exakthet om att vara svart i ett vitt land, om att vara fattig och utstött, längst ned i alla hierarkier. Det handlar om barnets utsatthet i ett samhälle med frustrerade vuxna. Författaren skriver på ett sätt som gör att jag tycker mig förstå precis hur personerna känner, jag känner deras skam, deras underlägsenhet. Och det gör ont.
Spökskrivaren
Nathan Zuckerman heter en romanfigur som förekommer i en trilogi av Philip Roth. Igår avslutde jag den första delen, Spökskrivaren som utkom 1979. Det första jag gjorde på min lediga dag var förstås att börja på del två, Zuckerman fri.
Här just nu en intervju med författaren, som ledde till att jag botaniserade i hyllorna på mitt bibliotek.
Men nu alltså: Spökskrivaren
Med sig i bagaget har Nathan också en novell han skrivit som sårat och upprört hans far samt en vän till familjen, en högt ansedd domare. Schismen mellan dem gestaltar ett återkommande problem för Nathan - han är en icke-troende jude som ändå har starka band till det folk han tillhör. I sitt skrivande berättar han om individer men hans berättelser tolkas som om de handlade om en hel grupp, det judiska folket. Han anser sig inte behöva ta hänsyn till det, vill vara fri från arvet i sitt skrivande men han har ännu inte bemött faderns kritik. På bland annat detta tänker han under natten han tillbringar i Lonoffs hem, försöker formulera ett brev till sin far.
Under natten vandrar hans tankar iväg från den förargande novellen till skyddslingen Amy som väckt hans intresse genom sin mystiska framtoning. Han diktar en historia om henne och om vem hon är. En historia som är oväntad för mig som läsare och som övertygar Nathan själv till att nästan tro att den är sann. Även i min läsning av Paul Auster har jag gillat detta inslag, berättelserna i berättelsen. Där jag som läsare för en stund inte vet riktigt vad jag läser, där jag lätt luras bort till fiktionen i fiktionen.
Nathan blir också vittne till ett svartsjukedrama mellan de andra tre. Hope är den självuppoffrande kvinnan som gör allt för sin man - eller snarare tystar sig själv för hans skull. Mot henne ställs den livsglada, överlevande Amy.
Romanen utspelar på en och samma plats, i Lonoffs hus, men med tillbakablickar som gör att läsaren tar sig utanför husets väggar. Roth har ett vindlande levande språk och en ibland ironisk ton som passar berättelsen och Nathan. Det är trevligt läsa romaner om författare att den här dessutom tar upp kändisskapets baksida gör den än mer intressant. Jag vet inte om Nathan blir så mycket klokare över författarskapets vara efter sitt besök hos Lonoff men han bör i alla fall ha med sig stoff att väva nya berättelser av.
Här just nu en intervju med författaren, som ledde till att jag botaniserade i hyllorna på mitt bibliotek.
Men nu alltså: Spökskrivaren
Historien, med Nathan som berättare, berättar om hur Nathan i början av sin författarkarriär tillbringar ett par dagar i den äldre kollegan Lonoffs hem. I hemmet finns även Lonoffs hustru Hope samt hans skyddsling och älskarinna, den unga Amy. Nathan dyrkar författaren han befinner sig hos, vill gå i hans fotspår:
I ett stort linjerat block som jag tog fram ur min portfölj, en svällande bildningsromanportfölj - fem kilo böcker, fem porrtidningar och tillräckligt med papper för hela min debutroman om den skulle anmäla sig medan jag satt på bussen - började jag metodiskt att anteckna allt på hans bokhyllor som jag inte hade läst. Där fanns mer tysk filosofi än jag väntat mig, och redan efter knappt halva blocksidan tycktes jag ha dömt mig själv till livstids straffarbete.Med sig i bagaget har Nathan också en novell han skrivit som sårat och upprört hans far samt en vän till familjen, en högt ansedd domare. Schismen mellan dem gestaltar ett återkommande problem för Nathan - han är en icke-troende jude som ändå har starka band till det folk han tillhör. I sitt skrivande berättar han om individer men hans berättelser tolkas som om de handlade om en hel grupp, det judiska folket. Han anser sig inte behöva ta hänsyn till det, vill vara fri från arvet i sitt skrivande men han har ännu inte bemött faderns kritik. På bland annat detta tänker han under natten han tillbringar i Lonoffs hem, försöker formulera ett brev till sin far.
Under natten vandrar hans tankar iväg från den förargande novellen till skyddslingen Amy som väckt hans intresse genom sin mystiska framtoning. Han diktar en historia om henne och om vem hon är. En historia som är oväntad för mig som läsare och som övertygar Nathan själv till att nästan tro att den är sann. Även i min läsning av Paul Auster har jag gillat detta inslag, berättelserna i berättelsen. Där jag som läsare för en stund inte vet riktigt vad jag läser, där jag lätt luras bort till fiktionen i fiktionen.
Nathan blir också vittne till ett svartsjukedrama mellan de andra tre. Hope är den självuppoffrande kvinnan som gör allt för sin man - eller snarare tystar sig själv för hans skull. Mot henne ställs den livsglada, överlevande Amy.
Romanen utspelar på en och samma plats, i Lonoffs hus, men med tillbakablickar som gör att läsaren tar sig utanför husets väggar. Roth har ett vindlande levande språk och en ibland ironisk ton som passar berättelsen och Nathan. Det är trevligt läsa romaner om författare att den här dessutom tar upp kändisskapets baksida gör den än mer intressant. Jag vet inte om Nathan blir så mycket klokare över författarskapets vara efter sitt besök hos Lonoff men han bör i alla fall ha med sig stoff att väva nya berättelser av.
söndag 29 mars 2009
Från cyborg till spion
Ibland när jag läser en bok, ser en film eller teater kan jag få en känsla av att det jag är med om inte händer på riktigt - det är lite för bra, lite för finurligt. Ungefär så känns I'm a Cyborg, But That's OK för mig.
Filmen som är koreansk utspelas till större delen på ett mentalsjukhus. Här möter vi den unga kvinnan Young-Goon som är intagen efter vad man tror är ett självmordsförsök. Vad ingen i den märkliga personalstyrkan verkar uppfatta är att Young-Goon kopplat upp sig mot en teknisk apparat: Hon är en meningssökande matvägrande cyborg, en mänsklig robot, som kommunicerar med tekniken i sin omgivning. Den vård som ges är begränsad till slentrianmässiga elchocker, detta istället för att verkligen förstå de intagna, vilka de är och varför de är där. Kärlek helar och Young-Goon blir sedd och kanske till slut förstådd. Däremellan får vi höra koreansk joddling.
Filmen som är koreansk utspelas till större delen på ett mentalsjukhus. Här möter vi den unga kvinnan Young-Goon som är intagen efter vad man tror är ett självmordsförsök. Vad ingen i den märkliga personalstyrkan verkar uppfatta är att Young-Goon kopplat upp sig mot en teknisk apparat: Hon är en meningssökande matvägrande cyborg, en mänsklig robot, som kommunicerar med tekniken i sin omgivning. Den vård som ges är begränsad till slentrianmässiga elchocker, detta istället för att verkligen förstå de intagna, vilka de är och varför de är där. Kärlek helar och Young-Goon blir sedd och kanske till slut förstådd. Däremellan får vi höra koreansk joddling.
Det är en fascinerande film, skapad av Chan-wook Park som även gjort bl a Old Boy. De flesta skådespelarna är unga och gör så starka rolltolkningar, de är personerna de gestaltar med total inlevelse. Det är något som fascinerar med konstformer som utspelar sig i mentalsjukhusets miljöer - tänker på böcker jag vill läsa, som De galnas hus eller Ansikten i vatten - kanske för att gränsen mellan vad som ses som "galet" eller "friskt" är ibland oroväckande, ibland behagligt, tunn.
För några dagar sedan såg jag Lust, Caution av Ang Lee - en het spionthriller med handlingen förlagd till 40-talets Shanghai och Hong Kong. Scenerna växlar mellan mahjong-bordets intrikata spel och de heta mötena mellan kvinnan som är utsänd för att döda och mannen som är hennes offer. Det är en bra berättad film som visar vilket brett register Ang Lee har - Förnuft och känsla och Brokeback Mountain finns ju också på hans CV. Filmen är gripande och precis som föregående välspelad. Ibland har jag svårt att hänga med, som vanligt när det handlar om spioner på film, och ibland blir jag lite generad. Men mest av allt är jag glad över att ha sett en så bra film.
lördag 28 mars 2009
Amerikanare
Morgongrusiga ögon en jobbarlördag. Längtan till Roths vindlande meningar. Boken i väskan - pausläsning, bussläsning.
Auster tillägnar Don de Lillo Leviatan, Roth skriver Spökskrivaren till Milan Kundera. Det hänger ihop. Kundera - som jag läste för något som börjar likna länge sedan.
Smarta berättare triggar mig, säger något om världen som jag lever i, förundras över och skräms av.
Jag vill hellre läsa än skriva nu. Men läser gör vi ju inte på jobbet, vi biblioteksmänniskor. Däremot släcker vi förstås lyset ikväll. Earth Hour.
Amerikanska författare har aldrig lockat mig som nu. Auster, Hustvedt, Miller R, Yates. Nu Roth, Miller S, Morrison och så Singer, ständigt återkommande.
Auster tillägnar Don de Lillo Leviatan, Roth skriver Spökskrivaren till Milan Kundera. Det hänger ihop. Kundera - som jag läste för något som börjar likna länge sedan.
Smarta berättare triggar mig, säger något om världen som jag lever i, förundras över och skräms av.
Jag vill hellre läsa än skriva nu. Men läser gör vi ju inte på jobbet, vi biblioteksmänniskor. Däremot släcker vi förstås lyset ikväll. Earth Hour.
fredag 27 mars 2009
Avslut: Utan blod av Alessandro Baricco
En liten text om en kort bok, i väntan på större skrivlust:
Gammal överlevande flicka söker, möte uppstår.
Anbefales!
onsdag 25 mars 2009
Avslut: The Private Lives of Pippa Lee
Sedan årets början har jag befunnit mig i ett riktigt flow av goda läsupplevelser. Tack vare Janke har jag nu fått ta del av ännu en. På sin blogg Jeg Leser skrev Janke så inspirerande om Rebecca Millers roman The Private Lives of Pippa Lee att jag genast letade på den i biblioteket. Romanen visade sig dock inte vara översatt till svenska så jag läste den på engelska, något som sker ungefär två gånger om året.
Miller, som är dotter till Arthur Miller, skriver om Pippa som är i 50-års åldern. Hon lever tillsammans med Herb som är 30 år äldre. När berättelsen börjar har de flyttat till ett hem för äldre, i en nästan-stadsdel skapad enkom för seniorer. De lever i något slags konstnärligt sammanhang där maken arbetar som förlagsredaktör (var det väl?).
Pippa kommer på sig själv med att gå i sömnen, nattliga turer när hon lagar mat, stökar till i köket. Detta försätter henne i en kris och hon funderar över sitt liv. I en tillbakablick får vi veta hur Pippa blev Pippa; att hon var en vild tjej som växte upp med en pillerknaprande mamma, det är ett problematiskt förhållande som kanske går i arv. Hon lämnar hemmet och befinner sig i den ena relationen efter den andra. Relationer som hon säger sig förstöra gång på gång. Så möter hon Herb och livet förändras. Förhållandet blir för Pippas del skuldtyngd då hon blir vittne till hur Herbs ex-fru skjuter sig genom munnen under en lunch... Att skenet kan bedra upptäcker Pippa mer än en gång.
Detta är en roman fylld med överraskningar, med en handling svår att förutsäga vilket passar mig väldigt bra. Det är en egen värld som byggs upp, helt färgad av Pippa. Miller har också skrivit manus till filmer vilket märks i hennes sätt att berätta. Boken är uppbyggd filmiskt i scener, det skapar ett högt tempo i berättandet. Boken är också på väg att bli till film, den ser jag fram emot. Jag blev alltså väldigt förtjust i boken som i sin snabbhet hinner ge ett bra porträtt av en färgstark kvinna som hela tiden pendlar lite på gränsen till sig själv.
Läs gärna Jankes tankar om boken, förtjusning även där!
Miller, som är dotter till Arthur Miller, skriver om Pippa som är i 50-års åldern. Hon lever tillsammans med Herb som är 30 år äldre. När berättelsen börjar har de flyttat till ett hem för äldre, i en nästan-stadsdel skapad enkom för seniorer. De lever i något slags konstnärligt sammanhang där maken arbetar som förlagsredaktör (var det väl?).
Pippa kommer på sig själv med att gå i sömnen, nattliga turer när hon lagar mat, stökar till i köket. Detta försätter henne i en kris och hon funderar över sitt liv. I en tillbakablick får vi veta hur Pippa blev Pippa; att hon var en vild tjej som växte upp med en pillerknaprande mamma, det är ett problematiskt förhållande som kanske går i arv. Hon lämnar hemmet och befinner sig i den ena relationen efter den andra. Relationer som hon säger sig förstöra gång på gång. Så möter hon Herb och livet förändras. Förhållandet blir för Pippas del skuldtyngd då hon blir vittne till hur Herbs ex-fru skjuter sig genom munnen under en lunch... Att skenet kan bedra upptäcker Pippa mer än en gång.
Detta är en roman fylld med överraskningar, med en handling svår att förutsäga vilket passar mig väldigt bra. Det är en egen värld som byggs upp, helt färgad av Pippa. Miller har också skrivit manus till filmer vilket märks i hennes sätt att berätta. Boken är uppbyggd filmiskt i scener, det skapar ett högt tempo i berättandet. Boken är också på väg att bli till film, den ser jag fram emot. Jag blev alltså väldigt förtjust i boken som i sin snabbhet hinner ge ett bra porträtt av en färgstark kvinna som hela tiden pendlar lite på gränsen till sig själv.
Läs gärna Jankes tankar om boken, förtjusning även där!
Olika utgåvor - olika omslag Mig tilltalar de på helt olika sätt. Den högra läste jag, kanske är det därför jag tycker att den bäst motsvarar innehållet? Den andra är den ursprungliga.
tisdag 24 mars 2009
Bookpaths
En fråga hos Spectatia om litterära kartor ledde mig till Bookpaths. Här finns intressanta texter med kopplingar mellan plats och litteratur, författare och plats. En perfekt sida också för dig som, liksom jag, gillar att båda läsa och resa. I texterna finns som exempel utdrag ur författarintervjuer som handlar om platsen, med länk till ursprungsartiklarna. Imponeras av bredd, djup och engagemang.
Under hösten läste jag några författare från Nigeria, därför är jag intresserad av vad som står under rubriken för det landet. Och så är jag kär i Italien. Tittar också nyfiket på vad som refereras till från de nordiska länderna - mycket Per Petterson under Norge-rubriken, Läckberg representerar tillsammans med Linné, Lagerlöf och Lindgren just nu Sverige.
Här finns mycket intressant, det blir lätt att fastna i bloggen skriven av den påfallande anonyma Donna McIlvaine. Om syftet med bloggen står att: "She hopes that bringing together books and place will encourage an appreciation for all places on earth."
Under hösten läste jag några författare från Nigeria, därför är jag intresserad av vad som står under rubriken för det landet. Och så är jag kär i Italien. Tittar också nyfiket på vad som refereras till från de nordiska länderna - mycket Per Petterson under Norge-rubriken, Läckberg representerar tillsammans med Linné, Lagerlöf och Lindgren just nu Sverige.
Här finns mycket intressant, det blir lätt att fastna i bloggen skriven av den påfallande anonyma Donna McIlvaine. Om syftet med bloggen står att: "She hopes that bringing together books and place will encourage an appreciation for all places on earth."
söndag 22 mars 2009
Avslut: Revolutionary Road
Det är lätt att bli skeptisk mot böcker som hyllas och lyfts fram både här och där. Därför känns det fint att Revolutionary Road var överraskande bra. Denna starka berättelse skriven 1961, utspelad 1955, grep ordentligt tag i mig. Förortsparet, April och Frank Wheeler, lever som de tror att livet ska levas men är inte alls lyckliga. Deras inre tärs av välanpassningen, de pyr av outtalade känslor. Paret Wheeler drabbas av insikten att livet kan vara något mer, något annat kanske med någon annan. De sätter sitt hopp till Paris, till Europa. Men livet låter sig inte planeras. Den amerikanska drömmen blir till en mara.
Det är hoppingivnade att till synes bortglömda författare kan få en värdig renässans, likt Gun-Britt Sundström med Maken. Filmen Revolutionary Road har jag inte sett och vill nog inte heller se. Det är smärtsam roman att bära med sig. Jag tänker på en annan film istället, Förvisningen. Även den om ett par som inte kan prata med varandra men upprätthåller något slags fungerande yttre.
Det är hoppingivnade att till synes bortglömda författare kan få en värdig renässans, likt Gun-Britt Sundström med Maken. Filmen Revolutionary Road har jag inte sett och vill nog inte heller se. Det är smärtsam roman att bära med sig. Jag tänker på en annan film istället, Förvisningen. Även den om ett par som inte kan prata med varandra men upprätthåller något slags fungerande yttre.
lördag 21 mars 2009
Trots eller Tack vare?
En artikel i dagens nätversion av DN Boklördag, skriven av Matilde Sköld, visar på att en ny "genre" blommar:
Sedan början av 2000-talet har några böcker lyckats med konststycket att älskas av kritiker, den amerikanska Pulitzerjuryn och läsarna. De är familjesagor. De är magiska. Och de är långa. Man frestas nästan att tala om en ny genre.
Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.
Genren är kanske inte precis ny men romanerna erbjuder intressanta och efterlängtade alternativ till mer inåtblickande och självbearbetande texter. Det är sådana här romaner jag vill läsa, ändå har jag inte läst någon av de som nämns ovan. Åtminstone inte ännu. I nästa artikelstycke reflekterar förläggare över fenomenet och den "nya" genren:
– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.
– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.
En mening stör mig på irriterande vis: "– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd." och då särskilt på det lilla ordet "trots". Jag skulle vilja byta ut det till "tack vare". För tänk om den läsvärld vi levde i ville det litterära, det lite mer motståndsbjudande - det fördjupade och episka. Där böckerna sålde och lånades tack vare och inte trots.
Sedan början av 2000-talet har några böcker lyckats med konststycket att älskas av kritiker, den amerikanska Pulitzerjuryn och läsarna. De är familjesagor. De är magiska. Och de är långa. Man frestas nästan att tala om en ny genre.
Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.
Genren är kanske inte precis ny men romanerna erbjuder intressanta och efterlängtade alternativ till mer inåtblickande och självbearbetande texter. Det är sådana här romaner jag vill läsa, ändå har jag inte läst någon av de som nämns ovan. Åtminstone inte ännu. I nästa artikelstycke reflekterar förläggare över fenomenet och den "nya" genren:
– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.
– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.
En mening stör mig på irriterande vis: "– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd." och då särskilt på det lilla ordet "trots". Jag skulle vilja byta ut det till "tack vare". För tänk om den läsvärld vi levde i ville det litterära, det lite mer motståndsbjudande - det fördjupade och episka. Där böckerna sålde och lånades tack vare och inte trots.
Jag kommer att hålla ögonen på
The Man Booker International Prize, visst kommer jag det. Till skillnad från t ex Nobelpriset är inblicken i juryns arbete lite större - här får vi ju faktiskt ta del av nomineringarna och urvalet för oss lekmän är lite mer begränsat att resonera kring. De fjorton nominerade kommer från tolv länder och har det gemensamt att de skriver på engelska. Författare från Nordamerika och USA dominerar fältet.
Peter Carey (Australia)
Evan S. Connell (USA)
Mahasweta Devi (India)
E.L. Doctorow (USA)
James Kelman (UK)
Mario Vargas Llosa (Peru)
Arnošt Lustig (Czechoslovakia)
Alice Munro (Canada)
V.S. Naipaul (Trinidad/India)
Joyce Carol Oates (USA)
Antonio Tabucchi (Italy)
Ngugi Wa Thiong'O (Kenya)
Dubravka Ugresic (Croatia)
Ludmila Ulitskaya (Russia)
Carey, Kelman och Naipaul har tidigare erhållit The Man Booker Prize vilket jag lade märke till när jag häromdagen tittade på listan över vinnare. Skillnaden mellan de båda priserna är som jag förstår det att det internationella premierar en författare för hans eller hennes författarskap i stort, inte ett specifikt verk.
Har jag någon koll, tro? Av Devi har jag läst enstaka noveller, Oates har jag läst en hel del av, Naipauls Ett halvt liv har jag läst utan att gilla särdeles. Däremot tyckte jag mycket om En munter begravning av Ulitskaya. Careys roman Oscar & Lucinda har jag sett som film, med Ralph Fiennes och Cate Blanchett i huvudrollerna. Tabucchi har jag sneglat på ett tag eftersom jag vill läsa mer italienskt och Vargas Llosa är jag också sedan tidigare nyfiken på.
2007 fick Chinua Achebe, mest känd för starka Allt går sönder, priset. Peter Carey var nominerad även det året. 2005 mottog Ismail Kadare priset. Ett år då Antonio Tabbuchi var nominerad.
I maj vet vi vem som får ta emot den stora äran.
I min del av bloggvärlden skriver även Holly och Lyran om priset.
Peter Carey (Australia)
Evan S. Connell (USA)
Mahasweta Devi (India)
E.L. Doctorow (USA)
James Kelman (UK)
Mario Vargas Llosa (Peru)
Arnošt Lustig (Czechoslovakia)
Alice Munro (Canada)
V.S. Naipaul (Trinidad/India)
Joyce Carol Oates (USA)
Antonio Tabucchi (Italy)
Ngugi Wa Thiong'O (Kenya)
Dubravka Ugresic (Croatia)
Ludmila Ulitskaya (Russia)
Carey, Kelman och Naipaul har tidigare erhållit The Man Booker Prize vilket jag lade märke till när jag häromdagen tittade på listan över vinnare. Skillnaden mellan de båda priserna är som jag förstår det att det internationella premierar en författare för hans eller hennes författarskap i stort, inte ett specifikt verk.
Har jag någon koll, tro? Av Devi har jag läst enstaka noveller, Oates har jag läst en hel del av, Naipauls Ett halvt liv har jag läst utan att gilla särdeles. Däremot tyckte jag mycket om En munter begravning av Ulitskaya. Careys roman Oscar & Lucinda har jag sett som film, med Ralph Fiennes och Cate Blanchett i huvudrollerna. Tabucchi har jag sneglat på ett tag eftersom jag vill läsa mer italienskt och Vargas Llosa är jag också sedan tidigare nyfiken på.
2007 fick Chinua Achebe, mest känd för starka Allt går sönder, priset. Peter Carey var nominerad även det året. 2005 mottog Ismail Kadare priset. Ett år då Antonio Tabbuchi var nominerad.
I maj vet vi vem som får ta emot den stora äran.
I min del av bloggvärlden skriver även Holly och Lyran om priset.
[Vän i förödelsens stund]
Erik Johan Stagnelius (1793-1823). Jag kommer inte förbi honom på denna poesins dag, hans ord måste fram.
Vän i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes,
Vän i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes, När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den vänliga ängel,
Som åt ditt intre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtande verld, uppreser det fallna
Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? -
Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten
Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten
Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: "Blifven!" -
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfelsens mörker:
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.
Grattis poesidagen!
Den 21 mars infaller sedan 1999, på instiftan av UNESCO, Världspoesidagen. Den firas här efter initiativ och uppmuntran hos framsynta Bokmania. (Bok)bloggarnas diktsamling, länkad hos Bokmania. Tack för fint initiativ! Nedan en dikt av Maria Wine (1912-2003), en författare jag inte läst på många år men nu passar på att återstifta bekantskapen med. Dikten är vald för att den ger en vacker bild av våren, av det livgivande och nya.
Måltid
Får jag bjuda på en måltid?
Först
gryningsblå soppa kokt på violer
Sen
upptinade fotspår efter ett rådjur
och en sallad gjord på snödroppshuvuden
Till dessert
en månskiva gul som honung
och len i smaken som en melon
Vinet?
Naturligtvis
samma vin till alla rätter:
en nyss frigiven källas
vattenglädje.
Ur: Vredens och kärlekens hand (1973), mitt ex ett slitet gallrat biblioteksband.
fredag 20 mars 2009
God ny vår!
De olästa böckerna jagar mig. Andfått läser jag i Revolutionary Road tänkandes på böckerna som är gömda i sängskåpet. Gömda för att inte stressa bara genom att se så där intressanta ut. Målet för i år och för alla andra år var att läsa långsamt, att njuta av orden. Men det finns ju så många ord jag vill hinna njuta av. Och så många ord jag läser utan att njuta; trots att varje läsning bjuder på sin egen upplevelse. Fast det går att slå ihop en bok om den inte håller måttet, inte faller i smaken. Vilka böcker vill jag egentligen hinna läsa innan mitt liv slutar? Tänker den tanken ibland och på tiden som ödslas mellan andra boksidor. Som att vara otrogen mot de egentliga läsupplevelserna, de som väntar - där borta. Där.
Men nu är tid för glada tankar! Det är vårdagjämning och Nouruz, det persiska nyåret, firas. Jag låter mig inspireras för i takt med att dagarna blir längre vänder energin åter. Det är nu livet börjar på nytt, det är nu solen värmer bleka ansikten. Även jag vill välkomna våren denna helg. Det nya året börjar.
Vårens trädgård
Rosen sliter itu sin röda mantel
och jag känner till dess syfte.
Pilträdet fäller sina grenar och ställer sig i ledet
för att gottgöra de böner som försummats.
Liljan med sitt svärd och jasminen med sin sköld
gör sig redo för det heliga kriget.
Den stackars näktergalen, ack så den lider!
Den suckar över rosens dans
.Var och en av trädgårdens trolovade säger:
“Det är mig rosen uppvaktar!
“Men näktergalen upplyser:
“Det är mig rosen tjusar.
Ack att jag är så simpel!
“Platanträdet lyfter sina händer i jämmer och klagan.
Skall jag berätta för dig vilka böner det reciterar?
Vem lägger bonaden över knoppens krona?
Vem viker violen dubbel?
Även om hösten var obarmhärtig och hjärtlös,
beskåda den trohet våren frambär!
Vad än hösten skövlar kommer våren och ger åter.
Jag nämner rosen, näktergalen och trädgårdens skönheter
blott som en förevändning, men varför det?
Jo, av kärlekens avundsjuka
utmålar jag Guds förbarmande och nåd.
Hela världen och Tabriz stolthet, Shams al-din,
har åter visat oss sin ynnest!
Av Rumi ur Diwan
Men nu är tid för glada tankar! Det är vårdagjämning och Nouruz, det persiska nyåret, firas. Jag låter mig inspireras för i takt med att dagarna blir längre vänder energin åter. Det är nu livet börjar på nytt, det är nu solen värmer bleka ansikten. Även jag vill välkomna våren denna helg. Det nya året börjar.
Vårens trädgård
Rosen sliter itu sin röda mantel
och jag känner till dess syfte.
Pilträdet fäller sina grenar och ställer sig i ledet
för att gottgöra de böner som försummats.
Liljan med sitt svärd och jasminen med sin sköld
gör sig redo för det heliga kriget.
Den stackars näktergalen, ack så den lider!
Den suckar över rosens dans
.Var och en av trädgårdens trolovade säger:
“Det är mig rosen uppvaktar!
“Men näktergalen upplyser:
“Det är mig rosen tjusar.
Ack att jag är så simpel!
“Platanträdet lyfter sina händer i jämmer och klagan.
Skall jag berätta för dig vilka böner det reciterar?
Vem lägger bonaden över knoppens krona?
Vem viker violen dubbel?
Även om hösten var obarmhärtig och hjärtlös,
beskåda den trohet våren frambär!
Vad än hösten skövlar kommer våren och ger åter.
Jag nämner rosen, näktergalen och trädgårdens skönheter
blott som en förevändning, men varför det?
Jo, av kärlekens avundsjuka
utmålar jag Guds förbarmande och nåd.
Hela världen och Tabriz stolthet, Shams al-din,
har åter visat oss sin ynnest!
Av Rumi ur Diwan
söndag 15 mars 2009
Nämen, det var på tiden -
ett vårtecken vid Hermias husvägg. En plats för läsning har också upptäckts; på bänken vid förstukvisten, solen värmde skönt lockade fram fräknar.
Och så en klottrares hälsning till de som har oro i själen:
Och så en klottrares hälsning till de som har oro i själen:Avslut: Leka bland vuxna
Sophie Dahl överraskar mig positivt med Leka bland vuxna, en roman som ska ha vissa självbiografiska inslag. På ett trovärdigt och levande sätt skildrar författaren Kitty och hennes liv tillsammans med sin unga mamma, den bohemiska och infallsrika men eleganta konstnären Marina, och de två yngre syskonen. Den rastlösa Marina rör sig mellan England och New York, på jakt efter inspiration eller lycka, delvis styrd av sin indiske guru. En tid tillbringas också i hans ashram dock utan önskad effekt om inre frid.
Kittys tonårsliv berättas med inelvelse och äkthet. Genom sin mors utsvävande leverne kommer Kitty tidigt i kontakt med vuxenvärlden och med en annan livstil och ett annat mode än de jämnårigas. Även om mamman gör några försök att återföra Kitty från de vuxnas värld drar hon sig inte heller för att påpeka att dottern behöver minska i vikt eller för dela med sig av skönhetsråd. Ofta bemöts hon som äldre och mer mogen än hon är vilket försätter henne i en del obehagliga situationer. Ofta går det också fel för Kitty i hennes försök att finna vänner, eller pojkvänner och i hennes vilja att passa in. Mamma Marina är inte sällan anledningen till att Kitty blir missförstådd och ensam kvar.
Marina förvandlas från en livligt uppvaktad sprudlande skönhet, alltid redo för upptåg, till att bli sorgset sängliggande i migrän, beroende av smärtstillande medel. Familjen är fast i hennes dekadenta liv där drinkar och droger förekommer. Marina fungerar ofta mer som en äldre väninna och ibland håller Kitty henne under armarna. Kanske är det inte bara Kitty som leker vuxen? "Bestemor" och "bestefar" finns med i bakgrunden, ibland långt borta, som tryggheten att återkomma till. Bestefar kan ha lånat drag av Roald Dahl som Sophie Dahl är barnbarn till. I romanen möter läsaren bitvis den äldre Kitty, gravid med sitt första barn, på väg att träffa sina syskon och Marina som nu är inlagd på mentalsjukhus.
Trots att det finns så mycket av tragik i berättelsen ger den mig en mycket positiv läsupplevelse. Vi sidan av otryggheten finns mycket kärlek i den komplexa mor-barn relationen. Dahl förmedlar scener, miljöer och stämningar väldigt fint samtidigt som personporträtten är bra tecknade. Det förekommer en del referenser till 80- och 90-talets musik och mode vilka bidrar till att skapa rätt sorts stämning och ett tidsdokument. Det är en historia att sugas in i och bli ett med, en bok perfekt för en helg i väntan på våren.
"Tack för partyt, mamma", sa hon [Kitty]. "Alla hade kul, de sa att det var årets bästa party, mycket bättre än Gretas, och hon har ändå swimmingpool." Hon sökte efter en ledtråd till sin mammas ansikte, men det var slutet.
"Jag sa ju att ingen skulle vandalisera huset. De är inte särskilt vilda av sig för att vara tonåringar." Marina lät besviken.
Kittys tonårsliv berättas med inelvelse och äkthet. Genom sin mors utsvävande leverne kommer Kitty tidigt i kontakt med vuxenvärlden och med en annan livstil och ett annat mode än de jämnårigas. Även om mamman gör några försök att återföra Kitty från de vuxnas värld drar hon sig inte heller för att påpeka att dottern behöver minska i vikt eller för dela med sig av skönhetsråd. Ofta bemöts hon som äldre och mer mogen än hon är vilket försätter henne i en del obehagliga situationer. Ofta går det också fel för Kitty i hennes försök att finna vänner, eller pojkvänner och i hennes vilja att passa in. Mamma Marina är inte sällan anledningen till att Kitty blir missförstådd och ensam kvar.
Marina förvandlas från en livligt uppvaktad sprudlande skönhet, alltid redo för upptåg, till att bli sorgset sängliggande i migrän, beroende av smärtstillande medel. Familjen är fast i hennes dekadenta liv där drinkar och droger förekommer. Marina fungerar ofta mer som en äldre väninna och ibland håller Kitty henne under armarna. Kanske är det inte bara Kitty som leker vuxen? "Bestemor" och "bestefar" finns med i bakgrunden, ibland långt borta, som tryggheten att återkomma till. Bestefar kan ha lånat drag av Roald Dahl som Sophie Dahl är barnbarn till. I romanen möter läsaren bitvis den äldre Kitty, gravid med sitt första barn, på väg att träffa sina syskon och Marina som nu är inlagd på mentalsjukhus.
Trots att det finns så mycket av tragik i berättelsen ger den mig en mycket positiv läsupplevelse. Vi sidan av otryggheten finns mycket kärlek i den komplexa mor-barn relationen. Dahl förmedlar scener, miljöer och stämningar väldigt fint samtidigt som personporträtten är bra tecknade. Det förekommer en del referenser till 80- och 90-talets musik och mode vilka bidrar till att skapa rätt sorts stämning och ett tidsdokument. Det är en historia att sugas in i och bli ett med, en bok perfekt för en helg i väntan på våren.
"Tack för partyt, mamma", sa hon [Kitty]. "Alla hade kul, de sa att det var årets bästa party, mycket bättre än Gretas, och hon har ändå swimmingpool." Hon sökte efter en ledtråd till sin mammas ansikte, men det var slutet.
"Jag sa ju att ingen skulle vandalisera huset. De är inte särskilt vilda av sig för att vara tonåringar." Marina lät besviken.
lördag 14 mars 2009
"En liten sparv tar sig ton"
Dessa gasklockor, ritade av Ferdinand Boberg, har fascinerat mig sedan jag var barn. Numera är det kulturaktiviteter i området, Folkteatern och Skottes musikteater m fl huserar där. Här har fantastisk teater visats som Shakespeares Henrik IV med Gustaf Hammarsten och Rolf Lassgård i huvudrollerna eller Bizets Carmen.I går var jag där, i en lägre och icke-rund sidobyggnad, för att se Skottes varieté om Edith Piaf. Marie Skönblom gestaltar Edith Piaf på ett alldeles underbart sätt, hon låter henne växa från enkel gatusångerska till stjärna på scenen. Och i takt med Edith Piafs utveckling ändras också Marie Skönbloms röst, får alltmer djup och smärta. Med på scenen finns Sara Fridholm som ackompanjerar med piano eller dragspel men även är en del av berättelsen och ibland berättaren. Under en timme spelas Edith Piafs liv upp med ett sammetsdraperi som bakgrund och sparsmakade detaljer. Edith Piaf ville skapa sånger som berättar något för den som lyssnar och det är berättelser jag tar del av under fredagskvällen. Att höra sångerna på svenska gör att de berör mig extra starkt. Edith Piaf skildras genom kärlekssorg och tablettmissbruk. Men hon ångrar, som vi vet, ingenting. När den sången framförs som avslutning, på franska, ryser jag. Det är en makalöst bra föreställning.
Så ta nu tåget mot Gävle. Promenera ca 15 min längs med Gavleån, mot havet, till Gasklocksområdet. Kliv in i Edith Piafs liv.
Avslut: Leviatan
Nej. Jag vet inte vad jag ska skriva eller tycka om Paul Austers Leviatan. Läs hellre vad Holly Hock skriver om boken.
(Inför Orakelnatten kände jag stor förtjusning, inför Leviatan mest likgiltighet. För det här är en berättelse som inte får fäste hos mig. Det är kvinnorna i romanen som är de intressanta - det manliga berättarjaget och mannen/vännen han berättar om blir inte verkliga, fylls inte ut. Det är ett problem tycker jag för Auster att han låter ett jag återberätta ett händelseförlopp som innefattar en del mer eller mindre trovärdiga skeenden. Jaget berättar inte tillräckligt om sig själv för att bli riktigt intressant, men inte heller det som återberättas blir intressant och jaget har inte full tillgång till de personer han berättar om vilket minskar berättelsens djup. Det här fungerade inte för mig men jag är fortsatt nyfiken på Austers författarskap.)
Sidospår, kuriosa eller dyl: Karaktären som berättarjaget slutligen lever tillsammans med heter Iris. Iris heter också huvudpersonen i Siri Hustvedts Ögonbindeln. Siri och Iris, framåt och bakåt.
På försättsbladet nämner Auster konstnären Sophie Calle, sammanhanget är enligt Wikipedia detta:
"Calle asked writer and filmmaker Paul Auster to "invent a fictive character which I would attempt to resemble"[5] and served as the model for the character Maria in Auster’s novel Leviathan (1992). This mingling of fact and fiction so intrigued Calle that she created the works of art created by the fictional character, which included a series of color-coordinated meals."
(Inför Orakelnatten kände jag stor förtjusning, inför Leviatan mest likgiltighet. För det här är en berättelse som inte får fäste hos mig. Det är kvinnorna i romanen som är de intressanta - det manliga berättarjaget och mannen/vännen han berättar om blir inte verkliga, fylls inte ut. Det är ett problem tycker jag för Auster att han låter ett jag återberätta ett händelseförlopp som innefattar en del mer eller mindre trovärdiga skeenden. Jaget berättar inte tillräckligt om sig själv för att bli riktigt intressant, men inte heller det som återberättas blir intressant och jaget har inte full tillgång till de personer han berättar om vilket minskar berättelsens djup. Det här fungerade inte för mig men jag är fortsatt nyfiken på Austers författarskap.)
Sidospår, kuriosa eller dyl: Karaktären som berättarjaget slutligen lever tillsammans med heter Iris. Iris heter också huvudpersonen i Siri Hustvedts Ögonbindeln. Siri och Iris, framåt och bakåt.
På försättsbladet nämner Auster konstnären Sophie Calle, sammanhanget är enligt Wikipedia detta:
"Calle asked writer and filmmaker Paul Auster to "invent a fictive character which I would attempt to resemble"[5] and served as the model for the character Maria in Auster’s novel Leviathan (1992). This mingling of fact and fiction so intrigued Calle that she created the works of art created by the fictional character, which included a series of color-coordinated meals."
tisdag 10 mars 2009
Vive la France
Något för trött såg jag igår Casablanca, direkt i datorn lagligt hyrd. Det är fint att en uttråkad kväll ladda hem sådana godbitar rätt ner i soffan. Casablanca är ju en fantastisk film med starka scener och ett slut som överraskade mig, som nog bara sett scenen med pianisten Sam tidigare.
Kriget rasar, tyskarna kommer även till Casablanca. En strid i toner bryter ut. Minnesvärd scen
i fin film. Vive la France!
Fast orden "Play it again Sam" uttalas ju inte, i alla fall inte i exakt den här följden.
Kriget rasar, tyskarna kommer även till Casablanca. En strid i toner bryter ut. Minnesvärd scen
i fin film. Vive la France!
Fast orden "Play it again Sam" uttalas ju inte, i alla fall inte i exakt den här följden.
Nej, jag har inte läst alla böcker.
Fast jag får frågan ibland, från både yngre och äldre biblioteksbesökare. Men nej, jag har inte läst alla som finns i biblioteket. Jag har inte fördjupat mig riktigt i frågeställarens tankegång, men den är nog sällan helt klartänkt och kanske inte alltid helt allvarligt ställd. De har i alla fall säkert inte räknat efter hur den här läsningen är tänkt att gå till. Det har däremot Robert Musil låtit en romanfigur göra, vilket inläggsvilande men kommentarsaktiva Spectatia tipsar om:
Ja, enligt general Stumm i Musils bok tar det ungefär tio tusen år att läsa sig igenom ett bibliotek på tre och en halv miljon böcker om man läser en bok per dag. Kapitlet där denna uträkning förekommer är nummer hundra i bokens del två och har den korta och kärnfulla titeln "General Stumm invades the state library and learns about the world of books, the librarians guarding it, and intellectual order". Kapitlet i sin helhet finns för den hugade att läsa i en analytisk och jämförande text här.
Min fetstil. Nu har mitt bibliotek förstås inte så många böcker, om det nu var någon som trodde det. Summan av Gävles biblioteks samlade innehåll är snarare 236494. Vilket i det här sammanhanget verkar vara en rätt så nätt samling. Vi är inte ens i närheten av t ex Library of Congress...
Today's Library of Congress is an unparalleled world resource. The collection of more than 130 million items includes more than 29 million cataloged books and other print materials in 460 languages; more than 58 million manuscripts; the largest rare book collection in North America; and the world's largest collection of legal materials, films, maps, sheet music and sound recordings.
Knasigt mycket böcker. 
Och så kom internet.
söndag 8 mars 2009
Avslut: Sommarljus och sen kommer natten
Jón Kalman Stefánssons roman som 2005 tilldelades "det stora isländska litteraturpriset" består av flera olika historier med det gemensamt att de handlar om invånare i ett litet isländskt samhälle. Efter en stunds läsning går det upp för mig att berättarrösten består av ett "vi" som vänder sig till ett "du" som är läsaren. En vi-berättare finns väl också i Carten Jensens Vi, de drunknade (alltså inte bara i titeln)? Stefánssons roman får mig att tänka på berättare som Torgny Lindgren - här återfinns klurigheten, det kufiska och det kloka.
Vi möter mannen som plötsligt börjar drömma på latin vilket får honom att ändra sitt liv totalt, han fördjupar sig i bl a astronomi, och får tilltalsnamnet Astronomen. Han håller föreläsningar för en gles publik. Här finns lagret där Kjartan, den otrogne, och hans kollega David skräms av gengångare och märkliga händelser. Eller hur det nu var med det? Här finns Turid som längtar efter närhet och Benedikt den enslige bonden. Olyckliga ibland sorgsna människor sida vid sida, en stunds ljus möter dem korta ögonblick av lycka. Det är kärvt och lustigt på samma gång. Stefánssons har ett djup i sin text, här finns enstaka meningar att förlora sig i att fundera över. Det är i mycket en skrönornas bok.
Och på samma gång är det en bok om den tid vi lever i just nu. Romanen utspelar sig 1998 men i sin text känns det snarare som att författaren förebådar den stora kraschen. Här finns en inbyggd kritik mot vårt bråttomsamhälle där konsumtionen blivit religion. De människor som skildras lever i sitt eget sammanhang, ibland påverkas de utifrån genom människor som besökt andra platser, sett andra sätt att leva. Men alla vägar bär på något sätt tillbaka till det lilla samhället. Det är navet och världens centrum för sina invånare. Men navet är trots allt inte beständigt, även den här platsen förändras om än i en annan takt än dess omvärld. Frågor om varför vi lever (eller VLMF) ställs - kanske är påfunden i boken helt enkelt sätt att ge livet mening.
Det här är en bok att läsa långsamt, för att ta in varje ord, varje handling, varje person. Och det finns väl ingen anledning till att läsa snabbt heller, att hasta? I det här fallet skulle det vara ett brott mot berättelsen. Att ha bråttom.
Breven som vi skickar till varandra på mejlen blir till intet på några få år och en tanke, en känsla gnager i oss att vi är i färd med att slita av tråden, den når fram till oss men inte längre, vi skapar ett tomrum som aldrig blir fyllt. Vi vill först och främst visa oss trogna vår egen tid, inte nån möjlig framtid, men lider ändå av ett gnagande dåligt samvete, som om vi är i färd med att begå ett stort brott, för övrigt är vi ju väldigt skickliga på att skaffa oss dåligt samvete. Har dåligt samvete över att vi inte läser tillräckligt, pratar för lite med våra vänner, tillbringar för lite tid med våra barn, med våra gamla. Vi befinner oss i ständig rörelse istället för att slå oss ner och lyssna på regnet, dricka en kopp kaffe, värma bröst. Och vi skriver aldrig några brev.
Bokåret 2009 har börjat bra för mig för det här är ytterligare en roman jag tycker väldigt mycket om. På samma sätt som när jag läst ovan nämnda Torgny Lindgren känner jag mig berikad, förundrad och fundersam efter avslutad läsning. Sommarljus väcker många tankar och det känns som att jag varit på ett mycket drömlikt besök i byn. Kanske har jag suttit en stund på Elisabets nyöppnade restaurang Tekla och sett Áki fyllna till. Kanske har jag vandrat längs med havet, funderat över hur jag ska ta mig härifrån, bestämt mig för att stanna.
Ibland frågar nån: Och du är nöjd med att ha kommit hit till enformigheten? Och då säger han: Man kan vänja sig vid vad fan som helst, det exotiska blir vardag, och vice versa.
Ta även del av Bokmanias förtjusande recension!
Vi möter mannen som plötsligt börjar drömma på latin vilket får honom att ändra sitt liv totalt, han fördjupar sig i bl a astronomi, och får tilltalsnamnet Astronomen. Han håller föreläsningar för en gles publik. Här finns lagret där Kjartan, den otrogne, och hans kollega David skräms av gengångare och märkliga händelser. Eller hur det nu var med det? Här finns Turid som längtar efter närhet och Benedikt den enslige bonden. Olyckliga ibland sorgsna människor sida vid sida, en stunds ljus möter dem korta ögonblick av lycka. Det är kärvt och lustigt på samma gång. Stefánssons har ett djup i sin text, här finns enstaka meningar att förlora sig i att fundera över. Det är i mycket en skrönornas bok.
Och på samma gång är det en bok om den tid vi lever i just nu. Romanen utspelar sig 1998 men i sin text känns det snarare som att författaren förebådar den stora kraschen. Här finns en inbyggd kritik mot vårt bråttomsamhälle där konsumtionen blivit religion. De människor som skildras lever i sitt eget sammanhang, ibland påverkas de utifrån genom människor som besökt andra platser, sett andra sätt att leva. Men alla vägar bär på något sätt tillbaka till det lilla samhället. Det är navet och världens centrum för sina invånare. Men navet är trots allt inte beständigt, även den här platsen förändras om än i en annan takt än dess omvärld. Frågor om varför vi lever (eller VLMF) ställs - kanske är påfunden i boken helt enkelt sätt att ge livet mening.
Det här är en bok att läsa långsamt, för att ta in varje ord, varje handling, varje person. Och det finns väl ingen anledning till att läsa snabbt heller, att hasta? I det här fallet skulle det vara ett brott mot berättelsen. Att ha bråttom.
Breven som vi skickar till varandra på mejlen blir till intet på några få år och en tanke, en känsla gnager i oss att vi är i färd med att slita av tråden, den når fram till oss men inte längre, vi skapar ett tomrum som aldrig blir fyllt. Vi vill först och främst visa oss trogna vår egen tid, inte nån möjlig framtid, men lider ändå av ett gnagande dåligt samvete, som om vi är i färd med att begå ett stort brott, för övrigt är vi ju väldigt skickliga på att skaffa oss dåligt samvete. Har dåligt samvete över att vi inte läser tillräckligt, pratar för lite med våra vänner, tillbringar för lite tid med våra barn, med våra gamla. Vi befinner oss i ständig rörelse istället för att slå oss ner och lyssna på regnet, dricka en kopp kaffe, värma bröst. Och vi skriver aldrig några brev.
Bokåret 2009 har börjat bra för mig för det här är ytterligare en roman jag tycker väldigt mycket om. På samma sätt som när jag läst ovan nämnda Torgny Lindgren känner jag mig berikad, förundrad och fundersam efter avslutad läsning. Sommarljus väcker många tankar och det känns som att jag varit på ett mycket drömlikt besök i byn. Kanske har jag suttit en stund på Elisabets nyöppnade restaurang Tekla och sett Áki fyllna till. Kanske har jag vandrat längs med havet, funderat över hur jag ska ta mig härifrån, bestämt mig för att stanna.
Ibland frågar nån: Och du är nöjd med att ha kommit hit till enformigheten? Och då säger han: Man kan vänja sig vid vad fan som helst, det exotiska blir vardag, och vice versa.
Ta även del av Bokmanias förtjusande recension!
Våfflor
handvispar grädden till våfflorna,
den avlösande vänsterhanden
tillhör en annan kropp
tafflig utan rytm
hur tänker den?
den avlösande vänsterhanden
tillhör en annan kropp
tafflig utan rytm
hur tänker den?
lördag 7 mars 2009
2 x Svenska Akademien
Jag har inte läst Katarina Frostenson, men jag har hört henne läsa. Författarens uppläsning ur den senaste volymen Tal och regn ger orden innebörd även för mig som tyckt hon verkat alltför svår. Orden ges röst, klang, tyngd eller lätthet. KF sitter med ryggen mot Gavleån (eller kanalen som hon kallar den) och pratar om sin långa fascination för just kanaler som återkommer i hennes lyrik, känner det är magiskt sitta som hon gör.
Hennes uttryck är så rent - både det poetiska och det visuella, fysiska. KF är så där eteriskt vacker, så långt från blemmor, rufsigt hår och mensvärk man kan komma. Hon berättar om sin poesi, om texternas tillkomst. Jag får några av de nycklar jag behöver för att förstå vilket får mig att undra över varför denna begripbarhet försvåras. Varför jag behöver författarens röst för att tolka. En text lever sitt eget liv, men KF:s texter får liv för mig först när jag hör henne benämna dem.
Tre dikter har samlingsnamnet "Tillskrifter" och undertitlarna B.T. - I.B. - Mare. Klarnar gör det när KF berättar att titlarna anspelar på tre författarkollegor, högaktade sådana, nämligen Birgitta Trotzig, Ingeborg Bachmann och Mare Kandre. KF läser texterna. En berör särskilt kanske för att jag tyckte mycket om Kandre, som gick bort så tidigt.
Mare
(gläntan)
å mara de bois
som är de godaste små
smultron som ur äng står upp
med röd hätta
och rock
mare i soldatrock
gläntans ljus
ditt huvud kunde inte bära det
sken som spränger fram
smetig av sorg
guldiga mun du
säger sol sol
Orden ges en dräkt, en alldeles särskild rytm i KF:s mun. Hon pratar om hur hon ibland vill komma bort från det, att det ibland kan bli för mycket av assonanser etc. Citerar, tror hon, Elfride Jelinek som liknat författaren vid en husse som hänger efter hunden i kopplet, där hunden är orden.
Dagen idag bjöd på flera storartade och inspirerande möten, detta för mig mest minnesvärt. En dörr öppnades och jag gick upplyft från jobbet.
Jag är utanverk och källa
KF
Det känns som att jag var med när det hände, som att jag var med när LL:s författarkarriär startade. Idag innehar hon stol nr 1.
Hennes uttryck är så rent - både det poetiska och det visuella, fysiska. KF är så där eteriskt vacker, så långt från blemmor, rufsigt hår och mensvärk man kan komma. Hon berättar om sin poesi, om texternas tillkomst. Jag får några av de nycklar jag behöver för att förstå vilket får mig att undra över varför denna begripbarhet försvåras. Varför jag behöver författarens röst för att tolka. En text lever sitt eget liv, men KF:s texter får liv för mig först när jag hör henne benämna dem.
Tre dikter har samlingsnamnet "Tillskrifter" och undertitlarna B.T. - I.B. - Mare. Klarnar gör det när KF berättar att titlarna anspelar på tre författarkollegor, högaktade sådana, nämligen Birgitta Trotzig, Ingeborg Bachmann och Mare Kandre. KF läser texterna. En berör särskilt kanske för att jag tyckte mycket om Kandre, som gick bort så tidigt.
Mare
(gläntan)
å mara de bois
som är de godaste små
smultron som ur äng står upp
med röd hätta
och rock
mare i soldatrock
gläntans ljus
ditt huvud kunde inte bära det
sken som spränger fram
smetig av sorg
guldiga mun du
säger sol sol
Orden ges en dräkt, en alldeles särskild rytm i KF:s mun. Hon pratar om hur hon ibland vill komma bort från det, att det ibland kan bli för mycket av assonanser etc. Citerar, tror hon, Elfride Jelinek som liknat författaren vid en husse som hänger efter hunden i kopplet, där hunden är orden.
Dagen idag bjöd på flera storartade och inspirerande möten, detta för mig mest minnesvärt. En dörr öppnades och jag gick upplyft från jobbet.
Jag är utanverk och källa
KF
*
Jag har inte läst Lotta Lotass, men jag har hört henne läsa. LL nominerades år 2001 till Borås Tidnings debutantpris för romanen Kallkällan. Detta skedde ungefär samtidigt som min magisteruppsats ventilerades där och jag var på återbesök i staden. Alltså passade jag på att lyssna till de nominerades uppläsningar. Det var en inte så välbesökt tillställning, den ägde rum i en sal på högskolan, men så var det också första gången priset delades ut.
Bland de nominerade fanns även Mara Lee som väste eller viskade fram sina dikter. Jag minns LL:s framträdande som mer nedtonat, mindre utstuderat och kanske lite osäkert. Efteråt hoppades väninnan och jag att LL skulle vara det årets vinnare.Vi gillade hennes genuina framtoning och närhet, kanske var det också något med dialekten. Vår förhoppning besannades och LL blev 100 000 kr rikare.
Det känns som att jag var med när det hände, som att jag var med när LL:s författarkarriär startade. Idag innehar hon stol nr 1.
måndag 2 mars 2009
Bokmania påminner om
att ett visst orange* kuvert är på ingående. Hon inspireras till att samla sina orange böcker i ett fint kollage och uppmuntrar till uppvisning av vad som finns i våra hyllor av den färgen. Dessa är några av de mina. 
Deras innehåll är betydligt mer stimulerande än det i det årliga kuvertet.
Deras innehåll är betydligt mer stimulerande än det i det årliga kuvertet.Från botten till toppen:
Vad gör alla superokända människor hela dagarna?
Diva
Hundra år av ensamhet
Baltsar och Blimunda
Hemlös
Orange* är ett konstigt ord som inte låter sig böjas hur lätt som helst. Starkt och fint.
söndag 1 mars 2009
Poetiska möten
På lördag kommer jag att jobba extra på mitt bibliotek. Just den här gången ser jag mycket fram emot det - vi ska nämligen ha poesidag med eminenta gäster.
Jag har med glädje varit med och planerat lördagens aktiviteter men jag ser mig inte som någon läsare av poesi. Poesi har jag förstås både läst och skrivit i tonåren och lite därefter. Och visst händer det att jag bläddrar i något av Eeva Kilpi, Edith Södergran, Gunnar Ekelöf etc men läser poesi? Nja, det gör jag inte. Novellen hittade under hösten in i min läsning, kanske är det nu lyrikens tur att komma tillbaka?
Katarina Frostenson avslutar poesidagen som också bland annat kommer att handla om den iranske poeten Ahmad Shamloo belönad med Stig Dagermanpriset. Frostenson känns lite för svår för min läsning vilket kan vara helt fel. Jag hoppas nu på att av henne själv få ingångar till dikterna. Det är oftast intressant att höra författare berätta om sitt skrivande. Att ta del av tankarna och avsikterna bakom.
En diktsamling jag ska hämta på biblioteket imorgon är Helga Krooks Grönska träd och träd som ser som jag blev nyfiken på när den recenserades i P1, mest för den där citerade meningen Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.
I poesi söker jag nog fortfarande, på tonåringsvis, igenkänning. Jag vet inte om Krooks diktrad ska tolkas med humor, men jag läser den så. Huruvida det stämmer in på mig eller inte får sommaren visa. Nu ligger vår lilla täppa under ett tjockt snötäcke. Våren är långt från Gävle.
I Eeva Kilpis Min kärleks höga visa finns en hundörad, badkarsläst dikt
Skogen långt borta
himlaranden långt i fjärran
frostiga åkrar milsvitt emellan.
Min ensamhet nära,
tätt intill,
bredvid mig under täcket.
Det enda jag lyckats läsa i badkaret är just poesi. Små korta texter att fundera och filosofera över. Men jag skulle vilja hitta poesin bortom igenkänning - lära mig det poetiska språket. På litteraturvetenskapen läste vi poesi, förstås. Det sättet att läsa på, att tillsammans gå in i texter, gjorde att jag hittade öppningar in i dikter. Öppningar som jag har svårt att finna på egen hand. Jag tror jag ska läsa mer poesi helt enkelt. Omfamna fler sorters texter i läsarlivet.
Jag har med glädje varit med och planerat lördagens aktiviteter men jag ser mig inte som någon läsare av poesi. Poesi har jag förstås både läst och skrivit i tonåren och lite därefter. Och visst händer det att jag bläddrar i något av Eeva Kilpi, Edith Södergran, Gunnar Ekelöf etc men läser poesi? Nja, det gör jag inte. Novellen hittade under hösten in i min läsning, kanske är det nu lyrikens tur att komma tillbaka?
Katarina Frostenson avslutar poesidagen som också bland annat kommer att handla om den iranske poeten Ahmad Shamloo belönad med Stig Dagermanpriset. Frostenson känns lite för svår för min läsning vilket kan vara helt fel. Jag hoppas nu på att av henne själv få ingångar till dikterna. Det är oftast intressant att höra författare berätta om sitt skrivande. Att ta del av tankarna och avsikterna bakom.
En diktsamling jag ska hämta på biblioteket imorgon är Helga Krooks Grönska träd och träd som ser som jag blev nyfiken på när den recenserades i P1, mest för den där citerade meningen Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.
I poesi söker jag nog fortfarande, på tonåringsvis, igenkänning. Jag vet inte om Krooks diktrad ska tolkas med humor, men jag läser den så. Huruvida det stämmer in på mig eller inte får sommaren visa. Nu ligger vår lilla täppa under ett tjockt snötäcke. Våren är långt från Gävle.
I Eeva Kilpis Min kärleks höga visa finns en hundörad, badkarsläst dikt
Skogen långt borta
himlaranden långt i fjärran
frostiga åkrar milsvitt emellan.
Min ensamhet nära,
tätt intill,
bredvid mig under täcket.
Det enda jag lyckats läsa i badkaret är just poesi. Små korta texter att fundera och filosofera över. Men jag skulle vilja hitta poesin bortom igenkänning - lära mig det poetiska språket. På litteraturvetenskapen läste vi poesi, förstås. Det sättet att läsa på, att tillsammans gå in i texter, gjorde att jag hittade öppningar in i dikter. Öppningar som jag har svårt att finna på egen hand. Jag tror jag ska läsa mer poesi helt enkelt. Omfamna fler sorters texter i läsarlivet.
Avslut: Göra gott
Den här helgen var extra lång med en ledig fredag och det är jag glad för eftersom det gav mig möjlighet att på maratonvis läsa Trude Marsteins roman Göra gott. Att läsa den på ett så här sammanhängande sätt tror jag underlättar läsningen eftersom Göra gott är en roman med en stor mängd berättarröster, över 100 stycken, annars kanske svåra att komma ihåg.
Mycket svårt.
Historien utspelar sig under en sommarhelg, varmare än på mycket länge. I centrum står till en början den lilla norska stadens "drottning", Karoline, och hennes 50-års fest. Men ganska snabbt inser jag att här kommer berättelsen inte att stanna. Under handlingens gång får jag en inblick i ett stort antal människors liv och tankar. På ett som jag tycker oerhört skickligt sätt behärskar Marstein sin berättelse och jag imponeras av hur och att hon lyckas hålla i hop det här stora romanverket. Det är så många människor som korsas under de här dagarna, så många möten som sker. Vi är aldrig många steg ifrån varandra.
Marstein berättar om män och kvinnor, yngre och äldre - eller snarare låter dem berätta. Inblickar ges, en del återkommer författaren till. Allt känns lika säkert, lika trovärdigt. Det är en melankolisk roman för människorna vi möter är inga lyckliga människor, de kämpar med sina liv - med brustna kärlekar, åldrande föräldrar, sjuka barn, osäkerhet och otillräcklighet. Marstein skrapar på ytan, kommer åt det mörka och låter läsaren upptäcka människan bakom masken. Det blir väldigt effektfullt när berättarperspektiven växlar och vi ser människor från olika håll. Växlingen sker genom ögonkontakt, via sms, telefonsamtal, via ljud - på något sätt lämnas den osynliga stafettpinnen över till nästa berättare. Jag tänker på en roman jag ännu inte läst men som jag haft hemma från biblioteket flera gånger, Georges Perecs Livet - en bruksanvisning som jag tror är uppbyggd enligt liknande princip. Berättandet sker alltid genom någons jag, ett jag som obeserverar eller blickar inåt. Som är i dialog med någon annan eller i inre monolog med sig själv. Historien växer i takt med att personerna framträder tydligare för Marstein släpper inte sina figurer utan låter dem återkomma. En del mer än andra.
Jag läste med stor beundran och förtjusning som i ett rus med andan i halsen. Det var svårt att lägga romanen åt sidan.
Mycket svårt.