Kanske är jag naiv - ett inlägg i debatten

Hos Malin ställs frågan om varför vi som bokbloggar bokbloggar. Ett svar från mig är att mina tankar sätts in i ett sammanhang, jag ingår i en gemenskap och kan där dela andras lästips och framför allt reflektioner över det lästa.

En annan anledning till att jag bokbloggar är att det i mig bankar ett hjärta av kärlek till boken, det skrivna ordet och de som skriver och har skrivit. Det finns en liten varning för ett missionerande drag hos mig som läsare och taleskvinna för boken. Läsfrämjare är jag såväl till yrket som privat.

Därför kan jag inte låta bli att ramla in i den debatt som pågår hos Ylva, Calliope och Hans och är både livlig och intressant. För att mitt inlägg inte ska framstå som alltför naivt måste jag först tydliggöra att jag naturligtvis förstår bokhandlarnas dilemma, ser riskerna rent verksamhetsmässigt och ekonomiskt med att böcker sprids i så många olika kanaler och inte över bokhandelsdisken.

Sen är jag ändå naiv att tänka gott om Konsums pocket, om storvaruhusens bokavdelningar. Ur läsfrämjande aspekt, alltså. Att pocketböcker konkurrerar med utrymmet om godiset nära disken hos min Konsumbutik på hörnet känns därför inte helt fel. Jag ser gärna boken som allmängods, som lättillgänglig. För det direkta okomplicerade mötet med boken tror jag ökar frestelsen att handla, och därmed läsa och bli konsument av litteratur (vare sig du lånar på biblioteket eller shoppar loss i bokhandeln).

Både bokhandeln som vill överleva och biblioteket som inte vill tappa fler besökare tror jag måste fånga upp de människor som tror sig vara nöjda med det begränsade urvalet - hur för bokhandel och bibliotek ut sin bredd och kvalitet till dem? Så jag håller helt med Hans och Calliope – nya arbetssätt och nya metoder behövs för bibliotek såväl som för bokhandel.

Hur ser samarbeten mellan bokhandlar och matbutiker ut? Kan biblioteket och ica-butiken bjuda in till boktipskvällar? Vilket tillfälle att läsfrälsa människor på en plats där de känner sig hemma, för att få dem att uppsöka biblioteket eller bokhandeln.

Nämen

vart tog läsron vägen i förkylningssjukstugan? Dags för en micropaus från bloggosfären, tills åtminstone pågående roman är färdigläst.

I Londons labyrinter

Om man ska vara bakis ska man väl ändå vara det efter häftig konsumtion av champagne? Det är i alla fall Euthanasia Bondeson, hjältinnan och författaren i Carina Burmans pastisch Babylons gator, efter ett besök på en kulturell salong. Mer om bokens form kan man läsa i Ylvas förtjusta och förtjusande inlägg. Nu är jag ingen anglofil men jag gillar den här berättarformen, det direkta tilltalet till läsaren och den allvetande berättarrösten. Roligt är också den pastisch (väl?) på äventyrsroman som Bondeson författar i boken. Den håller dock inte samma höga kvalitet som Burmans roman...

Under tiden som Bondesons unga sällskapsdam Agnes är spårlöst försvunnen i världsstaden Londen gästar mamsell själv salonger, dinerar med professorn och löser mysterier tillsammans med polisinspektören. Det visar sig dock att Agnes inte är den enda som försvunnit, även andra unga damer är borta. Och i Whitechapels slum hittas också prostituerade kvinnor mördade. Ungefär 30 år senare 1888 härjade Jack the Ripper i samma område. Vår hjältinna börjar agera deckare och hamnar mitt i en härva av olika brott och mystiska typer.

Burman är sin stil trogen hon skriver humoristiskt med snärtiga formuleringar. I pastischens form låter hon nutid möta dåtid vilket ger en ibland underhållande fräck berättelse. Lika mycket som det är en deckare, som dock aldrig blir riktigt ruskig på grund av den följsamma men lustiga tonen den är skriven på, är det en berättelse om författarskap. Här får vi ta del av författarbesökens mödor i form av t ex publikens besvärande frågor – som kanske även drabbar dagens författare. Men också om stämningen i den litterära salongen:

Salongsgästerna var inte glada att se mig, de var överväldigade, mötet förvandlade hela deras liv och tillvaro, de var som slagna av en trollformel. Jag kände kulturlivets sammanhållning och avsky. De ville alla vara min vän, men också klösa ögonen ur mig.

Kanske är det långsökt men jag kan inte låta bli att tänka på Maja Lundgrens skildring av dagens litterära värld i Myggor och tigrar. Det kanske inte bara är stämningar i en svunnen tid som Burman skildrar?

Jag gillar Bondeson som romanfigur men skulle nog bli galen på henne om vi möttes i verkliga livet. Hon verkar en aning jobbig i sitt självförhärligande. Men jag gillar hennes självständighet och påhittighet. Hon söker äventyret men är ibland för framfusig för sitt eget bästa. Påhittig är hon när hon tar på sig manskläder för att kunna röra sig fritt i natten. Påhittig får också en kvinna vara för att komma någon vart i livet, eller som här i vardagen:

En betjänt bjöd dem [männen] cigarrer. Jag tog en, jag också, bet av toppen som fruntimmer gör i Sverige – cigarrsnopparen brukar ju alltid vara fast inne hos herrarna – och tände den.

En underhållande roman är det och jag är nyfiken på uppföljaren Vit som marmor. Om den skildrar Rom lika bra som London vill jag läsa den bara därför.

I Whitechapel finns för övrigt numera ett tjusigt bibliotek, eller Idea Store.

Filmade oböcker

Malins Bokfemma är svår att släppa. Tänker på filmer jag sett som jag önskar fanns även i bokform, alltså inte någon efterskapad produkt för såna finns ju utan som original i bokform. Tänk att få läsa t ex Amelie från Montmartre, Den röda filmen, Me and You and Everyone We Know, något av Woody Allen eller varför inte de fina filmerna med Ethan Hawke och Julie Delphy där Before Sunset är den ena.

Dream on Hermia, dream on

Läsning i förkylningsland

En del böcker passar det fysiska dagstillståndet bättre än andra. Som tur är har jag en sådan i min hand nu, eller nåja bredvid mig i alla fall. Min hjärna inkapslad i förkylning passar perfekt ihop med de londonska labyrintiska gatunäten. Euthanasias opiumrus blir min feberdimma. Babylons gator är perfekt för den som är hemma för vård av förkylning. Känns lite som en vuxenvariant av Enid Blytons fem-böcker. Färre detektiver men minst lika mycket mat.
Boken ökar dock inte aptiten - de äter ålpaj, alltså ålpaj.

Veckans Bokfemma - film

Veckans Bokfemma handlar om filmatiserade böcker. Det var svårt att välja fem speciella filmer, men några som berört mig ibland överraskande, är:

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Det första mötet med filmen minns jag fortfarande. Åh, vad jag tyckte om den! Har en betydligt starkare relation till filmen än boken och kan fortfarande flera repliker utantill.

Bridget Jones dagbok av Helen Fielding
Renée Zellweger förkroppsligar alla singlars hjältinna. Det är tramsigt men det är engelskt och jag gillar det!

Ett rum med utsikt av E M Forster
Jag är osäker på om jag verkligen läst boken från pärm till pärm. Filmen i sig är så stark för mig. Såg den på teve en sen kväll för flera år sedan och blev helt bländad - av Florens och den vackra kärlekshistorien. Har sedan varit i Fiesole, den plats där filmens första kyss äger rum.

Timmarna av Michael Cunningham
Har sett filmen en gång och den lever kvar. Boken kändes tydligt igen och de parallella historierna skildrades fint. Nicole Kidman som Virginia Woolf är svår att glömma.

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
Efter ett par försök tog jag mig igenom boken. Bara förordet är fantastiskt. Var skeptisk till filmen eftersom så många scener verkade för osannolika för att kunna göras på film. Men filmen överraskade genom att fånga boken så väl.

Jag är lite kär i Torgny Lindgren

Torgny Lindgren är en författare jag alltid återkommer till och tycker om att lyssna på. Därför satt jag förstås framför tv:n när Daniel Sjölin intervjuade honom i Babel Special. Samtalet var ömsint och roligt och mysigt att lyssna på. Sjölin känns som en pålitlig intervjuare, han gör det aldrig obekvämt för samtalspartnern. I det här fallet kändes det riktigt bra.

Lindgrens äldre verk har jag läst i efterhand och hans nya ofta direkt när de kommit. Att läsa honom är för mig förknippat med en viss känsla av obehag. Det finns en speciell stämning i hans böcker - hans figurer är som på riktigt, fast bara nästan. Jag gillar glidningen mellan det sannolika och det fantastiska.

Efter att ha hört intervjun läste jag hans senaste roman, Norrlands Akvavit. Den utspelar sig som sig bör i Västerbotten. Hit återvänder väckelsepredikanten Olof Helmersson i syfte att på ålderns höst återomvända de han en gång frälste. Efter mycket grubblande på tionde våningen i hemma i Umeå har Olof nämligen kommit till insikt om att den tro han förmedlade mest var inbillning.

På sin hopfällbara cykel söker han nu upp de tidigare frälsta själarna. Det visar sig dock att merparten i församlingen antingen avlidit eller redan lämnat trons väg. Många byinvånare vet alls inte vem han är. På sin färd genom byarna möter han ändå några av de äldre vännerna men också en del nya invånare. En av de nya är lokalredaktören från Jörn som i bloggform skriver om Karl den femtondes besök i trakten. Så har även bloggen letat sig till den här avkroken. Under cykelturerna uppdagas också hemligheter för Olof, livet har fortsatt i byn efter att han lämnade den ungefär femtio år tidigare.

I den kollektiva glömskan finns dock en som väntar på Olof. Det är Gerda som har legat för döden de senaste åren. Hon vill att Olof gör några sista gudstjänster för henne. Romanen upptas till stor del av åldrandet och döden. Det görs på ett lindgrenskt vis med ett klurigt allvar.

Det var en stor glädje att det fanns gamla och sjuka att vårda. Den dagen ingen längre behövde vårdas, då var det slut med bygden. Ja, de sjuka och döende var en välsingnelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.

Många är de släkten som passerar genom romanen. En del namn tror jag mig känna igen från andra romaner av Lindgren, eller kanske Sara Lidman? Jag inbillar mig att författarens ögon glimmade av okynne när han skrev in den lindgrenska släkten i sin historia?

Att somliga Lindgrenare och Burvallare skulle ha gått bort, det hade han förutsett, i de släkterna fanns ju inte endast musikaliteten och dragningen åt det konstnärliga, utan också sedan länge den slumrande lungtuberkulosen, för att inte tala om andra svagheter [...]

Så skrivs även det egna författarskapet in i historien.

Jag är så lycklig, jag är så lycklig

I går höll jag ett smått lyriskt tal för fästmannen...

om hur glad jag är över att ha hittat till den bokbloggande delen av världen.

och om alla fantastiska läs- och bokrelaterade upplevelser jag får dela, om alla kloka inlägg jag läser och om de fina kommentarerna här hos mig.

och om böckerna jag inte hade hittat utan er - som Babylons gator eller Den gåtfulle fotografen. De ligger hemma i väntan på att bli lästa.

och om hur roligt det är att i bloggform lära känna en "riktig" vän genom hennes läsning.

Tänk att ni finns - boknördar!
Ni önskas en riktigt skön och festlig läshelg.

This is my hometown

Äntligen börjar den litterära gråzonen Gävle märkas på den litterära kartan.

Per Agne Eklund debuterar med Tro, hopp och kärlek som enligt Bibliotekstjänst utspelar sig under 1850-talet. Boken beskrivs tyvärr som en "omständlig berättelse av konventionellt snitt, ett gott hantverk av en amatörskrivare [..]". Intressant verkar det ändå med en roman som tycks lyfta fram hamnstaden och faktiskt cirkusstaden Gävle.

En författare som låter Gävle skymta förbi är Pär Östling som i Vi faller låter huvudpersonen resa från sitt hem i Hälsingland till pojkvännen i Gävle: "För andra gången åkte hon med sjuan till det orange huset i Andersberg." Japp, Andersberg har stans mest färgglada höghus.

Boken? Den är fantastiskt bra! En stark berättelse som dröjer sig kvar, om sorg och om att gå vidare.

astra regunt orbem. dirgit astra deus.

Stjärnorna styr världen.

Men över stjärnorna råder Gud.

står hugget i sten över ingången till slottet Rosengåva dit Berta och Carolin åker för att vara sällskap åt tvillingarna, undantagsmänniskorna Arild och Rosilda. Detta sker i -och de vita skuggorna i skogen, andra delen i Maria Gripes skuggserie.

Omläsning är för mig ett risktagande. Jag är rädd att bli besviken på texten eller på den läsare jag var då, förra gången. Men Gripe har fortsatt förtrolla mig och jag känner igen den läsare som var jag. Jag identifierade mig med Bertas utanförskap och oro för att inte passa in. Jag var tillsammans med henne svartsjuk på de triangelscener som utspelar sig mellan Carolin (Carl på slottet), Arild och Rosilda. Jag minns det så tydligt.

Och ändå ser jag så mycket mer nu:
Hur böckerna är uppbyggda kring dualiteter; Stad - Landsbygd; Man-Kvinna; Död-Levande; Ljus-Skugga. Men ingenting är på något sätt självskrivet, motsatserna är till för att brytas och blandas.

Gripes text ekar av tidigare berättarröster. Det sker genom direkta citat och namedropping av böcker och författare. Men ännu intressantare är de motivmöten som sker. Här finns ekon från Shakespeare och Agnes von Krusenstjerna - jag tänker på brottet mot rollen Man-Kvinna och den androgynitet som finns, framförallt hos Carolin/Carl. Här finns spår av Charlotte Brontes Jane Eyre där huvudpersonen gäckas av det förflutnas skuggor. En doft av skräckromantik sveper över sidorna. Det är verkligen böcker att läsa intertextuellt.

Jag blir förstås också intresserad av att läsa t ex Ying Toijer-Nilssons Skuggornas förtrogna och Carina Lidströms Sökande, spegling, metamorfos för att få mer fördjupning i serien. Men innan jag gör det eller fortsätter läsningen av följande delar tar jag en paus från skuggorna kring Rosengåva.

Veckans Bokfemma - språket

Veckans bokfemma handlar om språket. Utmaningen är att nämna fem böcker med språket som ledord. Min lista innehåller böcker av författare som på olika sätt utmanar språket, tänjer gränserna och känner rytmen. Ibland samspelar ord med bild. Den första boken är översatt, resten svenska.

När kommer bussen? av Ryôji Arai
En fantastisk bilderbok där språket har en alldeles egen rytm. Trots att bilderna tar stor plats är språket minst lika viktigt. "Himlen är stor. Vinden rasslar. Ännu har bussen inte kommit". Poesi!

Hit och dit men ganska långt bort av Johan Althoff
Djuren som är på vandring i skogen testar ord och ords betydelser. Stora älgen tycker t ex att ordet "bakmaskin" är ett alldeles underbart ord.

Du! Hitta rytmen av Daniel Möller
"Måndag är värst. Det är då skiten står dig upp i halsen och du vaknar av att du inte kan andas." Bilderbok för unga vuxna med skön berättelse till.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemeri
Ett brott mot alla grammatiska regler leder till ett levande språk som inte liknar något annat.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
På sin tid var Lagerlöf en nydanare av språket. Hennes berättelser och språket hon använder är helt enkelt fantastiska.

"Jättebra. Onaturlig, spännande."

Första gången jag började skriva om böcker var för sisådär 20 år sedan. I en dagbok med romantisk bild på omslaget. Efter att ha ålat mig fram i det allt för lilla vindsförrådet har jag den åter i min hand. Det blir en nostalgisk tripp genom min alldeles personliga bokhistoria. Skuggan över stenbänken lästes mellan den 1 och 3 december 1988. Omdömet då var att den var "Jättebra. Onaturlig, spännande. Jag har läst den förut men den var lika bra nu." Nu nästan två decennier senare är jag alltså inne på min andra omläsning och omdömet är detsamma nu även om jag skulle byta ut ordet "onaturlig" mot tja "mystisk".

Förutom Maria Gripes böcker gillade jag tydligen väldigt mycket Bakom väggarna på vinden, Den oändliga historien, Grottbjörnens folk, Fly Elke och Stormvind. De två senare titlarna har jag inget som helst minne av. Med tanke på det tidigare inlägget undrar jag också hur dessa andra böcker förhåller sig till Gripes. Fast när jag läser i min bok med recensioner ser jag också att jag var en riktig skuttare. Blandade Moberg med Keene och Christie i en galen röra. Hur var du som ung läsare? Skuttig mellan författare och genrer eller mer entydig ungdomsbokläsare? Var du som är bokslukare i dag även det som barn/tonåring?

skarsnö födgeni besinningslös

Jag läser ett sunkigt biblioteksband med röda kanter. Det är Maria Gripes Skuggan över stenbänken, utgiven 1982. Första gången jag läste den måste ha varit när jag var omkring 13 år, ungefär sju år efter att boken utkom.

Jag läser och förtrollas. Historien minns jag oväntat mycket av men att hennes språk var så fint, så välformulerat hade jag inget minne av. Det får mig att undra om det finns en diskrepans mellan den storläsare jag var i slutet av 80-talet och dagens storläsare. Det skrivs fortfarande många bra historier av svenska författare av Annika Thor, Mårten Sandén och Johan Unenge till exempel. Men språkligt är de väl ändå långt från Gripe? Gripes språk förefaller inte vara anpassat, hon tycks inte ha givit avkall på något i sitt språkbruk, sin konstnärlighet, för att målgruppen råkar vara ung. Men kanske var Gripe unik?

Bland annat SvD har skrivit om undersökningar som visar hur ungas läsförståelse minskar, att läsningen blir instrumentell och kvanitativ. Och jag kan inte låta bli att undra om det ställs för låga krav på dagens unga läsare? Att det som skrivs blir för tillrättalagt? Glappet mellan Gripe och en text skriven för en vuxen publik borde inte vara alltför stort. Kanske är det glappet större idag och kräver mer av den unga själv för att överbrygga? Ja, hur ser det egentligen ut?

Ack så dramatiskt

Fru Ståhlberg (öppnar dörren till vänster och ropar)

Elin, Elin, kom genast in! Sven får inte hälsa på dig förr än han tagit af sig sina kalla öfverplagg. Kom ihåg din hosta.

Elin (kommer motvilligt)

Åh, mamma lilla, inte är det farligt.

Fru Ståhlberg

Kära barn hur kan du tänka dig för så litet!

(Sven kommer in genom vänstra dörren)

Sven (till Elin)

God afton, min lilla älskling! Din stygga mamma ryckte dig ju från mig, innan jag fick kyssa dig riktigt. (omfamnar och kysser henne)

Agda (mumlar halfhögt)

Ja, kyss henne nu och håll på med det hela julen, om det smakar.

--------------------

Någon gång under senhösten besökte jag Folkteatern som bjöd in till Teaterkafé. Temat för kvällen var kvinnliga författare och i centrum stod Anne Charlotte Leffler (1849-1892), en av 1880-talets stora dramatiker.

Hennes skådespel Skådespelerskan skulle läsas och eftersom rollerna var många och både publik och skådespelare ganska nätta så fick vi besökare rycka in och läsa. Det gav något alldeles extra att på detta sätt ta till sig texten - den fick liv även genom vår amatörmässiga men inlevelsefulla läsning på samma sätt som vid mer vanlig högläsning.

Det är roligt att se att Stockholms Stadsteater har dessa kvinnliga författare som projekt under våren, att de lyfts fram ur malpåsarna och sätts upp igen. De har på sin hemsida också en del intressanta texter om projektet och om de författare som ska spelas. Som det anstår en modern kvinna har Leffler även en egen plats på MySpace. Den 26 april har Skådespelerskan premiär och jag hoppas verkligen att jag kommer iväg och ser den eller någon av de andra pjäserna.

Läsning på jobbet

Faran med att ta med pågående läsning till jobbet är att fika och lunchrast tenderar att bli en aning för långa. Men det är förhoppningsvis en försvarbar maskning från biblioteksjobbet. Kanske är det mindre ok att dessutom blogga? Idag har Mohsin Hamids Den ovillige fundamentalisten sinkat mig. Det är en stark historia där författaren på ett subtilt sätt skapar stämning och spänning.

I huvudrollen: Changez, som lever sitt liv på Manhattan. Han är toppstudent från Princeton och nyanställd analytiker på ett ansett värderingsinstitut. Under en resa i Grekland blir han förälskad i Erica som tar honom med in i den newyorkska societeten. Men hans liv förändras den 11 september när World Trade Center attackeras. Boken återknyter därmed till ett tema jag skrivit om tidigare.

Changez kommer från Lahore, Pakistan, ett ursprung han görs alltmer påmind om. Attentatet får honom att se sitt eget land ur ett nytt perspektiv - som grannland till ett av USA hårt ansatt Afghanistan. Han börjar ifrågasätta amerikanernas beteende, till en början mest för att han tvingas ta ställning till deras misstänksamhet mot honom själv.

"'Hörru', sa han 'jag vet inte vad grejen är med det där skägget, men jag tror inte det hjälper till att göra dig populär på jobbet.' 'Det är vanligt i mina hemtrakter' svarade jag. 'Chilikyckling är vanligt i mina hemtrakter', sa han, 'men inte har jag sås över hela fejset för det. Du får passa dig. Den kollegiala fasaden här på firman är jäkligt tunn. Tro mig'" sid 133

Han tvingas omformulera sin identitet och syn på sig själv utifrån hur andra betraktar honom. Men även Erica förändras, hon försvinner bort från Changez och in i sig själv till sina nostalgiska minnen av en (annan) förlorad kärlek.

Historien framförs som en monolog. Changez berättar som sitt liv för en amerikan i Lahore samtidigt som de äter middag. Åhöraren kommer inte till tals i boken men genom Changez får man veta även hans reaktioner, eller en tolkning av dem. De båda har inte träffats innan utan sammanförs av en slump. Amerikanen förefaller till en början något obekväm med situationen att vara ofrivillig lyssnare. I takt med att historien växer blir Changez åsikter också alltmer USA-kritiska och han blir mer och mer sammanlänkad med sitt förflutna och sina egna nostalgiska minnen.

Mohsin Hamid har också skrivit Nattsvärmare som är olik denna roman men lika läsvärd.

Trast-jakten över

Hur påverkar bloggandet läsakten? Det är en fråga jag ställer mig i slutstriden med Martin Davies Trollkarlens trast. För jag kommer på mig själv med att tänka: "Jag måste läsa ut snabbt så jag kan skriva i bloggen om boken" och så formulerar jag text i huvudet under tiden som jag läser. Detta ger kanske ett mer reflekterande perspektiv på det lästa och att skriva om det jag läser är för mig ett bra sätt att komma ihåg böcker. Men det stör samtidigt läsprocessen. Och jag undrar förstås om det är någon som känner igen sig?

------------------------------

Men den här boken, Trollkarlens trast, ville jag verkligen läsa ut snabbt. Anledningen till att jag alls slutförde läsningen var för att se om de hittade den där fågeln. Och så finns det en viss tjusning i att läsa om personer som faktiskt funnits på riktigt. I det här fallet handlade det i första hand om Joseph Banks, botanist och upptäckare. Trådarna knöts inte ihop så enkelt som jag befarade men jag vet inte om jag lyckats hålla hela historien i huvudet. Kanske är det den stressade vikariejakten på jobbet som stör läsningen eller så är det för att hjärnan är upptagen av att hantera förkylning och snor eller så tänkte jag helt enkelt för mycket på att läsa klart boken snabbt. Hur som helst - här finns så många ledtrådar, sammanträffanden och faktadropping så jag blir helt slut. Kanske var det inte lyckat heller att läsa något så medelmåttigt efter att med ett leende på läpparna ha avslutat Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow? Är det inte så att föregående lästa böcker påverkar, i större eller mindre utsträckning den bok vi just för stunden har för ögonen?

Veckans Bokfemma - "senaste"

Utmaningen i denna veckas Bokfemma är att lista fem böcker baserade på ordet "senaste":

Senast skänkta bok:
Papalagi av Tuiavii till fästmannen i julklapp. En man från söderhavet berskriver någon gång på 20-talet den vite mannen. En del av hans iakttagelser mer relevanta i dag än vad de var då de skildrades.

Senast köpta bok:
Christer Hermanssons Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? Inhandlad i fredags efter att ha hört honom på Författarcentrums författardag.

Senast lästa bok:
Trollkarlens trast av Martin Davies.

Senast avslutade bok:
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen. Alldeles fantastisk läsning!

Senaste köbok på biblioteket:
Sömn av Marie Söderström. Söker sätt få tillbaka sömnen under den s k vargtimmen.

Trast-jakt

Igår började jag läsa Trollkarlens trast av Martin Davies. Det är en snabbläst bok med parallella handlingar där den ena utspelar sig i något slags nutid och den andra under 1700-talet. Det är den andra romanen jag på kort tid läser som handlar om att på något sätt upptäcka och förstå världen, den tidigare var Världens mått. Den här är dock lättare att ta till sig men också mer klumpig, inte lika stilren. Ledtrådar flikas in på ett sätt som känns lite för planenligt.

I romanen vävs verkliga personer samman - Linnés lärjunge Daniel Solander passerar till exempel förbi - i en romantiserad historia som i stora drag handlar om jakten på en mycket ovanlig fågel. Fågeln man letar är inte vilt flygande, utan en uppstoppad raritet. Om den nu finns kvar, det återstår att se. Fågeln söks i konkurrens mellan några nutida naturnördar. Romanen innehåller än så länga en del mystiska inslag och är åtminstone lite spännande. Bokens motor utgörs, precis som i t ex Da Vinci-koden, av en medelålders specialist och en ung ambitiös smal kvinna som tittar under lugg, hon är för övrigt svenska.

Efter en stunds läsning börjar jag undra om det är en så'n där roman där allt hänger samman. Där trådarna mellan förfluten tid och nutid vävs samman på ett mindre trovärdigt sätt, eller om det är en bok som kommer att överraska mig genom att inte vara det? För nog är det en aning tröttsamt med alltför perfekta historier? När det blir så där tillrättalagt att inget lämnas åt mig som läsare att fundera på? När författaren är alldeles FÖR allvetande?

Ett sidospår är att boken på något sätt får mig att tänka på Maria Gripes skugg-serie som jag läste som drömmande flicka. En fästmansfri helg är inom räckhåll, och då jag ser fram emot en för mig ovanlig omläsning av i alla fall de tre första böckerna.

Författare snackar

Efter att ha varit uppe i ottan och sedan avslutat kvällen med en del rödvin har intrycken från Författardagen trubbats något. Årets dag bjöd hur som helst på en ett 20-tal författarmöten. Det var intressant att se hur de valt att lägga upp sina presentationer - 10 min hade de på sig vilket är oförskämt lite med tanke på hur mycket de har att berätta och hur mycket jag i publiken vill veta. Men det är marknadsföring - om jag bokar dem får jag veta mer...

Denise Rudberg var först ut och hon pratade uteslutande om sig själv, hennes böcker som borde vara det intressanta i sammanhanget nämndes bara till titel. De flesta av hennes kollegor var dock mer bokbundna. Till höjdpunkterna hörde Solja Krapu som på bästa poetryslam vis framförde sina texter. Catti Brandelius tolkning av Evert Taube dröjer sig också kvar. Likaså Peter Kihlgård som jag först uppfattade som en så'n där "jag vill vara djup författare och älskad av alla kvinnor"-typ men som visade sig vara rolig och med självdistans.

Några citat får spegla dagen:

Anna Ribbing
hennes son undrar apropå ords ibland dubbla betydelser: "Ska vi verkligen ha en gäst i degen?"

Peter Kihlgård
"Som författare kan man sitta i timmar med en mening som en sinnessjuk petimeter."

Bo R Holmberg
"Jag blev så hemskt trött när du läste sagor." Respons från liten pojke efter författarbesök

Guds Clown
"Jag är Martin Nurmi, jag är kristi brud och ska börja i er klass idag"

Christer Hermansson
"Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?
Varför har så många bibliotekarier jeans eller kjol?
[...]
Är det för att bibliotekarier har så låga löner?"

Inga-Lina Lindqvist
"Jag började en gång som lyriker, det är därför jag är så allvarlig och kunnig om allting."

Gunnar Ardelius
"Jag ska försöka vara personlig utan att vara gränslös. Det är mitt stora projekt just nu."

Catti Brandelius / Evert Taube
"Jag orkar inte vara Taube anymore."

(Med reservation för felhörningar.)

Som alltid när jag reser handlar en stor del av upplevelsen om mat. Så även under besöket i huvudstaden. Lucnh intogs på Café 60 - fint inrett med stor och vacker kandelaber i fönstret. Tjusiga bakverk i gigantiska storlekar och så jättegod vegetarisk risotto!

Cirkusen är slut

Efter att precis ha avslutat Sara Gruens Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow känner jag mig helt tagen. Den här underbara romanen vill jag inte sätta ord på av rädsla för att förminska den. Det var länge sedan jag läste något som kändes genuint bra, vilket får mig att inse att förra året var fyllt av ok romaner men få som grep tag så här starkt. Jag har upplevt cirkusen och hoppas att du också låter dig göra det.

Marlena och jag är ensamma och håller fram olika födoämnen mot Rosies nyfikna snabel. När hennes underliga gummiaktiga finger nappar åt sig ett knippe hö från mina händer tjuter Marlena av skratt. Rosie kastar med huvudet och öppnar munnen i ett leende.

Bok bok i hylla där...

Hon träffade en mycket fin människa som i sin bokhylla hade pocketutgåvan av Alexandria-kvartetten av Lawrence Durrell. Samma bok fast en gammal gallrad biblioteksutgåva stod i hennes egen hylla. Detta sammanträffade ökade förstås takten på hennes hjärtslag, den nyfunna bekantskapen var synnerligen intressant. Den gamla alexandriautgåvan är numera bortskickad till förmån för pockeutgåvan eftersom de två boksamlingarna sedermera flyttade ihop. Att ingen av kvartetterna blivit läst spelade mindre roll när hjärtat sagt sitt.

Även olästa böcker säger något om vem man är eller åtminstone önskar vara...

Detta för tankarna till en novell av Göran Tunström som jag läste för många år sedan. Den handlar om en ung kvinna som träffar på två män. Kvinnan blir intresserad av eller förälskad i den ene p g a den bok han läser. Det visar sig dock att det är hans mindre intressante vän som är den verklige läsaren av boken. Den här scenen har dröjt sig kvar hos mig men jag kan ha gjort om den i minnet. Och jag kommer inte ihåg hur kvinnan gör, om hon väljer den riktige läsaren istället - det vill säga om hon låter boken styra? Ett lite annorlunda dilemma. Ett annat dilemma är att Hermia inte har en aning om var novellen finns och är Tunström verkligen författaren?

Vardagsvånda

Och när jag är som tröttast under den här arbetsdagen som kommer att bli ack alltför lång läser jag hos DN en vers av Alf Henriksson

Trötthet och leda
försvinner på freda
men olust och vånda
är tillbaka på månda.

och genast känns det lite lättare för det är så fint på något vis. Och lite tragiskt. För vad händer med de stackars dagarna innan fredag?

Som pärlor ska jag trä upp dem på min egen gyllene livstråd. Samla vardagar i ett hemligt skrin och brodera fina kanter runt. Tapetsera rummet med ord som "njuta" "skratta" "andas" "leva" "älska". var dags ord.

Mysigt i London

Det finns böcker jag tycker om bara för att de är så vänliga. Oscar Danielssons roman Siljans konditori minns jag som en sådan. En annan är nyss utlästa Våga flyga av Lisa Jewell. Tidigare har jag lämnat Jewells böcker olästa men den här fick jag tips om (tack Dora för det) och blev nyfiken på.

Några vilsna människor bor hos Toby i ett illa skött men stort hus i London. Ett hus som han som köptes av Tobys far och som han bott i sedan hans fru övergav honom för 15 år sedan. Hyresgästerna och deras värd har alla på något sätt fastnat i livet och i drömmen om vad livet ska ge dem. De tycks också ha stannat av i ålder, författaren framställer dem medvetet som yngre än det är, och kan inte riktigt ta in att de är vuxna individer med ansvar för sina liv. För det är inga vilsna 20 nånting utan snarare 30 snart 40.

Av en hyresgäst ärver Toby en större summa pengar men som motprestation ställs att han ska ta tag i sitt liv, göra sig av med hyresgästerna, rusta och sälja huset. Det är lättare sagt än gjort för en man som Toby som håller sig undan omvärlden. Till sin hjälp tar han Leah som bor i huset på andra sidan gatan. Hon som under flera år fantiserat om de omaka hyresgästerna får nu ett tillfälle att lära känna dem alla bättre. Allt för att hjälpa Toby vidare. Toby öppnar sig, får sina vildvuxna polisonger avrakade

"'Jag kan bara inte fatta att du rakat av min polisong'
'Tja, vad trodde du att jag skulle göra med en hårtrimmare?'

'Jag visste inte att det var en hårtrimmare.'

'Och vad i hela fridens namn trodde du att det var?'

'Inte vet jag, nån sorts massagegrej. Jag trodde att du skulle ge mig massage.'"

och faktiskt så lär han känna sina medgrannar. Här finns också några olika kärlekshistorier, inga enkla saker, som drivs framåt i takt med att de olika karaktärerna berörs av Tobys nya sätt att förhålla sig till huset - som ett objekt som ska ut på marknaden istället för som ett skyddshem för vilsna själar.

Jewell skriver riktigt roligt och har ett coolt bildspråk. Lite Marian Keyes så där. Det är lättsmält och underhållande och som sig bör i den här typen av böcker är handligen rätt så förutsägbar. Mysfaktorn är dock så hög att jag smälter inför Toby, Ruby, Leah, Joanne, Melinda, Con och t o m Gus.

Mums

Att åtminstone delvis jobba med sin hobby känns helt rätt när det vankas författardag i huvudstaden. Det känns lyxigt att en hel dag få frossa i sköna författarmöten, som dock ofta blir alltför korta.

My heart belongs to daddy

Årets nyårsläsning framkallar reflektioner om hur en del texter tycks tala till varandra och på ett eller annat vis vara varandras skuggor. Ibland förstås i form av en författare som medvetet strävar efter intertextualitet. Men i det här fallet i form av att läsaren, det vill säga Hermia, associerar samman texter. Det tänker jag efter att ha avslutat Joyce Carol Oates Svart flicka/Vit flicka. En roman som beskriver händelser vid ett college i USA under en kort period i mitten av 70-talet. Här möts den svarta flickan Minette och den vita flickan Genna. Genna är också bokens berättarröst.

Redan i inledningen får vi veta att Minette kommer att dö - en död som Genna hade kunnat förhindra. Genna försöker desperat vinna Minettes hjärta men Minette är stolt och avogt inställd till de flesta, hon är svår att komma nära, och inte intresserad av att bli vän med Genna. Minette blir utsatt för olika typer av angrepp som verkar ha en rasistisk grund och utreds på skolan, samtidigt börjar hon te sig alltmer besynnerligt.

En skuggberättelse framträder för berättarjaget genom att hon kommer på sig själv med att skriva även sin fars historia och därmed om en sammanfallande antirörelse på den amerikanska vänsterkanten. Även sin fars hjärta vill Genna vinna men han tecknas som en till större delen frånvarande gestalt som inte uppfyller löften om att komma och hälsa på Genna, vad han egentligen sysslar med ska Genna helst vara helt ovetande om. Han kallas också "Mad Max", inte utan anledning. Faderns aktioner kommer så småningom att vändas mot honom och Genna medverkar till att han hamnar i fängelse.

Vilken annan bok associerar jag då denna historia till? Jo, till den nyligen lästa Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl. I stil står de långt ifrån varandra, där Pessl är översvämmande är Oates återhållsam och undanhållande. Men där finns liknande tematik:

Det är i båda berättelserna en mer eller mindre ung kvinna som, i jag-form, ser tillbaka på en i tid begränsad händelse som utspelats i amerikansk studiemiljö. I båda historierna presenteras ett dödsfall för läsaren medan vad som egentligen hänt nystas upp under berättelsens gång. Avsikten för berättarrösterna är att berätta och kanske för sig själv förstå vad som hänt. Författarna skildrar båda sammanhang som är större än vad läsaren och berättarrösten först anar.

I böckerna finns en dominerande far – dominerande genom sin närvaro och sina idéer hos Pessl och hos Oates dominerande i första hand genom sin frånvaro och den nonchalans som visas mot dottern. Och i slutändan stjäl fäderna scenen – det är egentligen kring dem det mesta utspelat sig, det är genom kvinnornas förhållande till dem som handlingen drivits framåt. Gennas avslöjande av sin faders affärer och aktioner leder till fängelsestraff och till en större bundenhet vid honom för Genna som besöker honom i fängelse på utsatta tider med jämna mellanrum. Som sin fars dotter tar hon på sig ansvaret att vara den som från familjen upprätthåller kontakten med honom. Blues far flyr fältet, i Pessl roman, men vad fadern som även här är av mer tvivelaktig karaktär utgör grunden utifrån vilken hon agerar och fungerar. Hos kvinnorna finns en strävan efter att både komma närmare fäderna – att säga det rätta, vara deras älskade flicka - och att frigöra sig från dem.

Så rör sig dessa texter runt varandra i en tematisk dans, åtminstone i det hermiska huvudet.

Läst 2008

Några av titlarna är länkade till inlägg jag skrivit om dem på Bibliotekstipset, Gävle Stadsbiblioteks blogg

Den larmande hopens dal av Erik Andersson
Från kart till fallfrukt av Ulf Linde
Ett annat liv av P O Enquist
Vinterträdgården av Christine Falkenland

Baby Jane av Sofi Oksanen
Drottningen vänder blad av Alan Bennett
Sputnikälskling av Haruki Murakami
Jävla John av Eva Dozzi
Afrikanen av Jean-Marie Gustave Le Clézio
Månvarv av Alice Sebold
Där månen ligger ner av Iselin C. Hermann
Hemkomsten av Bernhard Schlink
Allt går sönder av Chinua Achebe
Det nakna brödet av Muhammed Shukri
Skammens boning Doris Dahlin
På Chesil Beach av Ian McEwan
Dårskaper av Isaac Bashevis Singer
Rotlös av Tsitsi Dangarembga
Winnie Mandelas klagan av Njabulo S. Ndebele
Nattens inre av Léonora Miano
Montecore av Jonas Hassen Khemiri
Mina två mammor av Joshilyn Jackson
Klanerna i Palos Verde av Joy Nicholson
De blåaste ögonen av Toni Morrison
En förlorad värld av Evelyn Waugh
Kvinnor på ett tåg av Anita Nair
Yacoubians hus av Alaa al-Aswany
Sommarsquash Tokolosh! av Rachel Zadok
Kärlek i kolerns tid av Gabriel Garcia Marquez
Martha av Doris Lessing
Fashionista av Martina Bonnier
Ett halvt liv av Vidiadhar Surajprasad Naipaul
Vägen av Cormac McCarthy
Jag är Leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson
Bittert arv av Kiran Desai
De små tingens gud av Arundhati Roy
Insekt av Claire Castillon
Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann
Drömmar för dårar av Faiza Guène
Att tro på mister Pip av Lloyd Jones
Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Vems islam av Mohammad Fazlhashemi
Etnotism av Aleksander Motturi
Minaret av Leila Aboulela
Amerikahuset av Sven Olov Karlsson
Ser mitt huvud tjockt ut i den här? av Randa Abdel-Fattah
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Dödsmässa av Arne Dahl
Djupt vatten av Donna Leon
Nudelbagaren av Ma Jian
Döden i Florens av Lucretia Grindle
En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja
Militärmusik av Vladimir Kaminer
Färden genom mangroven av Maryse Condé
Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren
SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson
Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Sommaren i Mamarrosa av Monica Ali
Myrrha av Ulrika Kärnborg
Vi ses i öknen av Danny Wattin
Still av Hassan Loo Sattarvandi
Bergdorfblondiner av Plum Sykes
Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
Till sängs med Frida av Slavenka Drakulić
Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Taxi av Alexandra Pascalidou
Foxfire av Joyce Carol Oates
Vit som marmor av Carina Burman
Tackar som frågar av Jennie Dielemans
Storm över Frankrike av Irène Némirovsky
Babylons gator av Carina Burman
Norrlands akvavit av Torgny Lindgren
-och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid
Trollkarlens trast av Martin Davies
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen
Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn
Svart flicka / vit flicka av Joyce Carol Oates
Våga flyga av Lisa Jewell