Karthago - en roman om ett försvinnande

Hon säger det i en parentes i lördagens stora intervju i Dagens Nyheter 

(Av alla sociologiska enheter är familjen den mest djupgående och underbara, tycker hon, och samtidigt den sköraste. Det gör den förstås ultimat för en författare.) 

Och det stämmer ju så väl in på Karthago som jag läste ut för någon vecka sedan. Det är den första roman jag läser av Joyce Carol Oates sedan, om jag ska lite på min blogg, 2008. Handlingen utgår från kärnfamiljen - mamma, pappa och två vuxna/halvvuxna döttrar; Juliet och Cressida som är varandras motpoler, där förenklat sätt Juliet är den sköna och Cressida den fula. Det är en framstående familj där pappan är ett känt, högprofilerat ansikte i staden Carthage, New York.

Men i romanens upptakt är Cressida försvunnen. Har hon gått vilse i vildmarken i fyllan och villan (även om hon inte har för vana att berusa sig), är hon kidnappad (varför begär ingen lösensumma?) eller har något ännu värre hänt? 

Juliets, tills helt nyligen, fästman som återvänt svårt skadad efter att ha stridit i Irak blir misstänkt för att ha något med försvinnandet att göra. 

Det hade kunnat vara en deckare, men författaren har andra intentioner med sitt försvinnande. Oates berättar om sorgen och oron som drabbar en familj som plötsligt svävar mellan hopp och förtvivlan. Det handlar om de olika roller man intar eller tilldelas i en familj och hur det påverkar en. I romanen blottas familjen när den är som skörast. Här är mer än så, fast att fortsätta återge handlingen är att berätta på tok för mycket. Romanen vinner på ett visst icke-vetande. 

Det är många sidor text, kanske hade historien vunnit på ett tightare upplägg? Eller så fyllde de många orden sin exakta funktion? Hur som helst tyckte jag mycket om att ur olika synvinklar ta del av samma skeenden. Så här kan ett liv se ut - eller så där, helt annorlunda. Alla delar av berättelsen är inte lika starka, medan en del är påträngande och mörka är andra allt för synligt konstruerade. 

En sak jag inte riktigt förstår är varför boken heter Karthago på svenska när platsen där större delen av handlingen utspelar sig fått behålla sitt namn inuti boken - Carthage. 

Efter en tids paus från romanförfattaren Oates (hennes Änkans bok läste jag ju däremot nyss) känns det ändå bra att ha varit tillbaka i hennes språk- och romanvärld.