Läsårskrönika 2015

Så har ett år snart gått och jag ser tillbaka på en tid med fina litteraturupplevelser, bra filmer, en del konst och några resor. Det är samtidigt svårt att inte med sorg tänka på världens oro, på hur de politiska besluten överträffat varandra i omänsklighet. Inför nästa år önskar jag mig mer frid både inuti och utanför mig själv. Och precis som och än mer än förra året önskar jag ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Tillsammans med maken firar jag in det nya året i Florens. Filmåret börjar starkt med Birdman, sedan följer filmfrossa på Filmfestivalen i Göteborg. Och så börjar jag läsa den första delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag jag lever med och igenom en stor del av våren, Majs ögon blir mina.

Februari: Vi tar med Shaun på bio och Kristina Sandberg gör ett hejdundrande författarbesök på mitt lilla bibliotek, alltså stället där jag arbetar.

Mars: Den fina jubileumsutställningen på Prins Eugens Waldemarsudde besöker jag två gånger med kort mellanrum. Jag drömmer om att svepa in mitt hem i blommors doft.

April: Valborgsmässoafton firas med Alexander Ekmans snygga dansuppsättning Midsommarnattsdröm på Operan i Stockholm. Bokledes hänger jag med Thora Dardel i Paris konstnärskretsar.

Maj: Jag tjusas av Kate Atkinsons Liv efter liv och dricker te i solen med Sarah Waters Hyresgästerna. På Kulturhuset i Stockholm hör jag tillsammans med en god vän på Silvia Avallone.

Juni: Min midsommarläsning på Österby bruk blir Jenny av Sigrid Undset. Medan Badortsmysteriet läses i viken nära lilla stugan på Limön. 

Juli: Semesterns första vecka delas mellan Gardasjön och Verona. Det är alldeles för varmt men ändå - utflykter, läsning och opera. Min trogna följeslagare är Alan Hollinghurts bedårande Främlingens barn. Semestermånaden avslutas med ett kort stopp på det fina antikvariatet i Norberg och därefter ett besök på Open Art i Örebro. Där ser vi bland annat det stora bokklotet. 

Augusti: Inte helt utvilad och redo är det dags för höstens läsning och arbetsuppgifter. Månadens starkaste läsminnen blir Agneta Pleijels Spådomen och Nadifa Mohameds Förlorade själar. Båda läses vid vatten. Årets upplaga av Avesta Art besöks, där finns bland annat Bea Szenfelds pappersrika kreationer.

September: Så fyller jag 40 år och firar bland annat med att titta in i den fina bokkiosken i Sigtuna. En stark, viktig läsupplevelse jag tar med mig från månaden är Regnet luktar inte här av Duraid Al-Khamisi.

Oktober: Vecka 42 är det äntligen dags för litteraturfestivalen som vi planerat för så länge på mitt lilla bibliotek. Sätra litteraturfestival! Bland gästerna märks kanske särskilt Anna Jörgensdotter, Hans Gunnarsson och Ison Glasgow. Och så förstås Mireya Echeverría Quezada - just när debatten om Rummet tar sina allra första andetag. Sedan går luften ur den här arrangören och bloggen går in i ett djupt viloläge.

November: En sen kväll i november tassar vi runt på Fotografiska i Stockholm, för att dagen därpå se Olafur Eliassons interagerande installationer och Francesca Woodmans lågmälda starka foton på Moderna museet. På Dramaten väntar Idioten som är lite sådär. Marilynne Robinsons Lila och Patti Smiths efterlängtade M Train blir de bästa läsminnena. I tanke och hjärta är jag i Paris.

December: Bloggen väcks till liv med hjälp av Louise Penny vars deckare pockar på att omnämnas. Mina kollegor och jag uppmärksammas stort när vi tilldelas Gefle Dagblads kulturpris. Året avslutar jag, min vana trogen, med ett par äldre verk - i år med Ett adelshem av Ivan Turgenev och Par i brott av deckardrottningen Christie.

Strax är det dags för ett nytt år att träda in på scenen. Välkommen 2016.


Läsårskrönika 2012, 2013, 2014.

Carol - film på bio

I morgon väntar arbete men idag har jag levt ut det jag från ungdomen minns som det allra bästa med jullovet - sovmorgon, lästid och bio. Min make och jag avslutade kvällen med att se Carol av Todd Haynes.

Carol är alltså namnet på huvudpersonen, spelad av Cate Blanchett, som drabbas av kärlek och passion långt utanför äktenskapets gränser. Mitt i julruschen möter hon det lite yngre butiksbiträdet Therese (Rooney Mara). De ger sig efter några vändningar av tillsammans för att för en stund få ro tillsammans, men det krävs mer än en bilresa för att fly samhällets, moder - och äktenskapets konventioner. 

Tyvärr har jag inte läst Patricia Highsmiths roman som filmen bygger på och har ingen aning om vad som komma skall. Men åh så mycket jag tycker om den här lågmält gestaltade filmen om starka, innerliga känslor. Blanchett är så bra i all sin styrka, känslighet och kompromisslöshet. 1950-talet känns fint fångat i miljöer och inte minst kläder. Tänk att få vandra i den här filmgarderoben... När filmen slutar finner jag mig omfamnad av musiken, eftertexterna och den filmiska vackerheten. 

Par i brott - pussel med Tommy & Tuppence

Kommer ni ihåg tv-serien Par i brott med Bruce Willis och Cybill Shepard? Jag kunde i alla fall inte låta bli att tänka på den när jag fick den här novellsamlingen av Agatha Christie i min hand. 

Som en del i ett större uppdrag får de Londonbaserade makarna Tommy och Tuppence Beresford överta en detektivbyrå med löfte om att krydda sin lite trista, men välmående, tillvaro med att fritt anta vilka fall de vill. Särskilt Tuppence vill ha en lite mer händelserik vardag så det passar dem alldeles utmärkt. 

Men paret behöver lite hjälp på vägen och hämtar stöd hos de fiktiva ledstjärnorna i främst den brittiska kriminallitteraturen. Så lånar novellerna drag från andra författares deckarhjältar och makarna B träder in i olika roller. Som tur är förklaras upplägget i ett förord, så att även en nutida läsare har en chans att hänga med i texten från 1929.

Berättelserna som handlar om allt från inbrott, skämtsamma spratt, ligor och mord, blinkar hit och dit och även till upphovskvinnan själv. Det är underhållande och kul att lära känna paret Beresford. Så roligt att jag faktiskt direkt biblioteksbeställer de två första av fyra fullängdare om Tommy och Tuppence som tidigare finns på svenska. Jämfört med Poirot och Marple så följs det här charmiga paret genom livet, de ändrar med andra ord ålder och antar jag intressen.

Och så en eloge till Bookmark förlag som piffat upp Christie och i det här fallet sett till att en inte tidigare översatt bok nu finns på svenska. 

Ett adelshem - årets julläsning

Under julhelgen har jag hängt med en gammal ryss, närmare bestämt med Ivan Turgenev och hans roman Ett adelsbo. 

Handlingen utspelas i den lilla ryska staden O... där läsaren möter några människor som drabbas av kärlek, svek och hoppfullhet. Det är lågmäld dramatik och skvalpande känslor, i en historia som med lite mer socker och komik skulle kunna placeras bredvid Jane Austens ljuvligare romaner. Men jag tycker om de mörkare stråken och lever mig in i de våndor som drabbar två av romanens huvudpersoner, Fedja och Lisa. Persongalleriet speglar olika förhållningssätt till och inriktningar i livet, en del val styr människorna själva över, andra tvingas de till men de följer sin övertygelse på olika vis. Här möts också ett gammalt och ungt Ryssland. 

Jag vänder mig ju gärna till den äldre litteraturen och alldeles särskilt den här tiden på året. Och det här var en perfekt klassisk, rysk roman som höll mig i sitt grepp på spåret till och från julfirandet i Västerbotten.  

Stefan Zweig - vid världens ände

Författaren Stefan Zweig var en riktig superstjärna på sin tid, han skrev artiklar, gav ut böcker som sålde i kopiösa mängder, höll föreläsningar runt om i världen och öppnade dörren för de massor som ville ha hans autograf eller ett utlånande om något eget trevande litterärt försök. De senaste åren har delar av hans verk givits ut på nytt i Sverige, däribland den självbiografiska Världen av igår som jag läste och greps starkt av under julen 2012. Boken är hans litterära testamente och en kärleksförklaring till och sorgesång över hans älskade Europa som gått förlorat genom världskrigen och Hitlers maktövertagande. Zweig levde den sista tiden av sitt liv i exil, den allra sista tiden i Brasilien där han och hans hustru valde att avsluta sina liv.

Den senaste veckan har jag återvänt till Zweig genom George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil. Den utgår i mycket från Zweigs egna texter, såsom dagböcker, men även från brev och andras utsagor om honom och berättar tematiskt om hans vuxna liv. Ibland går Prochnik emot Zweig och ifrågasätter intentioner och åsikter eller lyfter fram sådant Zweig kanske väljer att inte berätta. Zweig levde i en ständig ambivalens mellan att å ena sidan vara utåtriktad med en längtan efter att stå i centrum, och å andra sidan ett beroende av ensamhet och tystnad. Han var en komplex person med en längtan till det sköna, som jag förstår att man fann intressant och fascinerande. 

Prochnik kommer själv från en familj som flytt nazismen och det bränner till extra mycket när hans familjeminnen möter Zweigs. De delar direkt eller indirekt erfarenheten av att vara invandrare, av att inte höra till. Av att förlora sin säkerhet och självförtroende, sin ställning och det naturliga i att uttrycka sig på sitt modersmål. Prochnik använder förutom ord också fotografier för att visa Zweig före och efter exilen, det är smärtsamt att se en karismatisk människa vissna. Zweig lider av ett stort utanförskap och upplever sig alienerad, särskilt i mötet med den amerikanska kulturen så olik den europeiska. Undrar vad han hade tänkt om oss idag när så mycket smält samman och vi blivit ett med amerikaniseringen? 

Andra världskrigets flyktingvåg hat ofta nämnts i debatt och nyhetsartiklar under hösten och här i texten finns de flyktingarna. Här berättar vittnen från ca 70 år tillbaka i tiden om upplevelser med ord som känns direkt överförbara till vår tid. Jag tror att boken, fastän den handlar om en människa i exil, skildrar exilens tillvaro på ett sätt som är allmängiltigt. Av detta verkar vi inte kunna lära.

"I Zürich, Prag, Amsterdam och Köpenhamn såg man de olyckliga sitta i dystra väntrum 'nervöst pratande eller försjunkna i tyst grubbel, i väntan på att kallas in till tjänstemannen, på det skräckfyllda förhöret, vars resultat skulle bli utvisning', skriver syskonen Mann. 

'Utvisning - men vart? Inget annat land tar emot de utstötta.'" 

Året var 1939. 

Ett förbud mot mord

Med Ett förbud mot mord hoppades jag få fortsätta min vistelse i mysiga (och mordiska) Three Pines. Men den här gången har Louise Penny förlagt större delen av handlingen till värdshuset Manoir Bellechasse dit kommissarie Gamache åkt med sin hustru för att fira bröllopsdag.

De delar utrymmet med en familj bestående av ett åldrande föräldrapar och ett gäng syskon som inte verkar tycka det minsta om varandra. Till syskonskaran visar sig också Peter, konstnären i Three Pines, höra. Så klart inträffar ett mystiskt dödsfall när ett av syskonen förolyckas - och Gamache får släppa semesterfriden och lämna sin frus famn för att ta sig an det prövade sällskapet. 

Värdshuset ligger långt från civilisationen och tillsammans med kollegorna inrättar Gamache en mycket analog ledningscentral. Vem är den skyldige? Och vad har format dessa bråkiga, oförskämda familjemedlemmar och vad insinuerar de om Gamaches bakgrund? 

Redan i början av boken blev jag besviken på att inte få återse Three Pines. Samtidigt förstår jag att författaren kan ha haft ett behov av att vidga persongalleriet och skifta miljö. Men utan de andra byborna och fördjupningen i deras liv blir det tyvärr en mer ordinär deckare. Den komiska spänsten fattas också i den här delen, samtidigt som en del dialoger och anspelningar är svåra att hänga med i. Avser författaren att vara fräck eller är det jag som läser in fel saker i det som sägs? Och vad menar hon i så fall egentligen?

I de fyra Penny-deckare jag läst hittills är det lite märkligt nog bara kvinnor som fått sätta livet till. Kanske dyker det upp något manligt mordoffer framöver? Där är påfallande många par som inte har bildat familj i böckerna, vilket varit lite extra intressant eftersom jag, särskilt som yngre, sökt barnfria förebilder. Konstnärsparet Peter och Clara har t ex valt ett liv utan barn, något som tidigare mest tillskrivits Clara. Nu bjuds istället en annan förklaring, nämligen den att man i Peters hemska familj inte varit så lockade av att föra generna vidare. Det enda syskonbarnet är också en lite udda varelse. Istället verkar det vara "de goda", med välordnat liv bildat familj, t ex Gamache. Nåja, det är lätt att övertolka...

Inte heller i de föregående delarna i serien har jag till fullo "köpt" intrigen utan tyckt om dem mest för stämningens skull, för de personligheter som författaren låtit mig lära känna. Här finns tyvärr inte lika mycket att tycka om, så jag hoppas Ett förbud mot mord är en parentes i Pennys universum. 

Fast i Three Pines

Det hela började en kväll när vi satt runt ett bord och vek figurer av böcker, guidade av en pysslig kollega. Böckerna vi återvann var kasserade och sönderlästa, det är nog bäst att tillägga det. Jag befann mig mitt i vikningen av en igelkott när jag började läsa lite här och där på boksidorna. Här stod om konstnären Clara Morrow, om varm cider i mysig bistro och om en sympatisk kommissarie. Vad var det här för bok egentligen? Eftersom jag var i ett litterärt sällskap kom någon snabbt på att det måste vara några sidor ur en sönderälskad deckare av Louise Penny.

Och vips så hade jag lånat och avverkat inte bara hennes första Mörkt motiv utan även de två följande, den fjärde biblioteksköar jag på. Och det gjort av en läsare som inte så ofta vänder sig till deckarhyllan, eller för den delen djupdyker i ett författarskap.

Böckerna utspelas i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Och det är den och dess invånare som fått mig på fall. Det här är perfekt upplagt för en kulturintresserad dam som jag. Jag myser med Myrna i hennes bokaffär, dricker varm cider hos Olivier och Gabri i deras bistro och så deltar jag i pladdriga, vänskapligt retsamma middagar hos konstnärsparet Clara och Peter samtidigt som jag är på min vakt mot poeten Ruths vassa tunga.

Och så sker ett och annat mord i byn eller trakten som gör att kommissarie Gamache får rycka ut. Precis som jag trivs han i byn och tar allt större del i människornas liv där. Med sig i bagaget har han ett obearbetat fall och kollegor som inte verkar vilja hans bästa, förutom Beauvoir då. Gamache är dock ingen bitter dysterkvist, utan en varm man med stor människokärlek och med sin fru alltid närmast hjärtat.

Visst låter det lite oförargligt? Och det är precis vad jag behövt den här mörka hösten när världen blivit mer än galen. Penny låter mig fly in i en varm kupa av liv, ibland överskuggad av mord, som på olika sätt berör byborna. Största oron under läsningens gång är att någon av mina vänner i byn ska bli till offer eller gärningsman...

Det är kluriga mordgåtor, fina skildringar av människorna i byn och av Gamache med kollegor. Och så är det roligt att läsa om Kanada, om mötet mellan det brittiska och det franska. Och så är det förstås oemotståndligt med böcker som rymmer meningar som "Dödligt våld krävde Earl Grey", eller hur? 

Blodig jul

Jo, men det här var ju en riktigt trevlig förjulsläsning!

Det är överhuvudtaget roligt med denna nyutgivning sv Agatha Christie som kanske lockar nya läsare, eller i alla fall som i mitt fall får gamla läsare att hitta tillbaka.

Det är dags för julfirande med tillresta familjemedlemmar - och ett par mer oväntade besökare - på Gorston Hall. Så hittas den patriarkale och ska det visa sig hatade fadern död i sitt låsta rum. Vilken tur då att Hercules Poirot är i krokarna och gärna bistår med sin briljanta hjälp och slutledningsförmåga! 

I Poirots jul bjuds det på mysmord i juletid kryddat med blod, girighet, mörka hemligheter och oklara testamenten. 

Domaren

I Ian McEwans senaste roman Domaren ställs Fiona May inför ett moraliskt dilemma. Det är egentligen en del av hennes vardag, att döma i svåra frågor, och hon är erkänt skicklig och välgrundad. Den här gången handlar det om en ung man, dock minderårig, som på grund av sin religiösa övertygelse inte vill ta emot en blodtransfusion, något som är avgörande för hans överlevnad. Läkarna vill göra sitt yttersta för att rädda honom, pojken och hans familj vill följa sin tro. Fiona har makten i sin hand att avgöra.

Eftersom Fiona vill fatta mogna beslut besöker hon den sjuke för att bilda sig en egen uppfattning och höra patienten själv uttrycka sina tankar. Mötet berör domaren vars privatliv svajar rejält. Vilket beslut hon än fattar kommer att få konsekvenser men de följder som verkligen uppstår hade ingen kunnat förutse. 

Domaren är en stark rätt kort roman om moral och etik, om svårigheten att veta vad som är verkligt rätt, och om något sådant rätt finns. McEwan brottas elegant med svåra frågor. 

En amerikansk förlust

Stålverken har lagt ned och sorg och olyckor dragit fram. Vännerna Isaac och Poe - och deras familjer - är hårt drabbade. Isaac bor med sin sjuklige pappa som lider efter sviterna av en svår olycka, Poe lever med sin mamma i en trailer. De båda kompisarna hade en gång vägar ut, men av olika anledningar har de blivit kvar i den lilla orten i Pennsylvania. Det är rätt eländigt och i bokens början är faktiskt Isaac äntligen på väg därifrån, precis som hans syster som tidigare gjort sig fri. Men läget förändras när Isaac och Poe blir minst sagt inblandade i ett dödsfall.

Dödsfallet är romanens katalysator som gör att Isaac flyr medan Poe sätts i fängelse. Allt skildras i ett växelvis berättande där läsaren följer Isaac och Poe men även Isaacs far, syster, Poes mor och polisen Harris som alla på olika sätt berörs av det som sker.

Författaren skildrar människor, vänner, som står i skuld till varandra, som det förflutna förenat med starka band. Men hur långt är de beredda att gå i vänskapens namn? Och vilket ansvar har man som barn inför och för sina föräldrar?

Philipp Meyers En amerikansk förlust är en ibland lite monoton, stillastående, men i allt annat en stark läsupplevelse om vänskap som sätts på prov, om utsatthet och vilsenhet. Därtill är det en skildring av ett amerikanskt samhälle där ingenting finns kvar, där människorna kämpar för överlevnad och ett värdigt liv. Då och då tränger romanen in under huden.

Höstens läsning...

Man skulle kunna tro att jag helt slutat läsa och överhuvudtaget konsumera kultur. Riktigt så illa är det inte, i förra veckan sjösatte mina bibliotekskollegor och jag t o m en alldeles egen litteraturfestival, men lusten att sätta ord på det upplevda, att brottas med en allt trögare dator har inte känts så lockande. Däremot har Hermia Says agerat i det lilla formatet, på Instagram.

Men ändå. Något av och om det lästa:

Boel Märgåker drar på litteraturkryssning med sitt litterära sällskap. Men det är, vilket många redan har koll på, inte de djupa samtalen som lockar Boel mest utan tillfället att leva ut alla sorters lustar. Så skildras en dråplig och rätt tragisk resa över havet som sätter kulturtanten på kartan. Det här var minsann en passande läsning under min egen litteraturfestival som, så vitt jag vet, gick lite lugnare till utanför scenen. Montelius är en så egensinnig berättare, jag tyckte ju också mycket om Främlingsleguanen, som jag ser fram emot att läsa mera av.

Det här var mitt första möte med författaren Jonas Karlsson, han är sedan länge en favorit på scen och duk. Varuhusets säkerhetsansvarige i Jag är en tjuv ger upphov till och blir motvilligt ansvarig för ett nytt sätt att straffa snattare. Metoden går snart överstyr och situationen blir svår att kontrollera. Visst är det en underhållande och lite tänkvärd historia men vid slutet av den inser jag att jag förväntat mig något ännu mer. Fast jag gick raskt vidare till God jul som författaren avslöjande blinkar till i den här nya. Och den föll mig mer i smaken. Här en klurigare historia, en mer brännande arbetsplatsskildring. Läste ut den så snabbt att den inte ens fastnade på bild.

Arbetsplatsen skildrar även Elise Karlsson på ett drabbande och skarpt sätt. Platsen där vi tillbringar så stor del av våra liv, som präglar oss på så många sätt.

Sakta, sakta, nästan meditativt, läste jag Lila om just Lila vars hårda och utsatta liv tar en oväntad vändning när hon möter prästen i Gilead. Detta var en stillsam läsupplevelse som tog mycket av min uppmärksamhet i anspråk med en känsla av att vilja ta romanen på allvar, precis som berättaren gör med mig som läsare. Föregångaren, Gilead, som skildrar tiden innan har jag inte läst. Men Lila - så fin och levande romankonst. 

Att jag gillar norska författare lite extra, och tycker de har något mer än flera av sina svenska kollegor har jag skrivit om tidigare. Därför var jag nyfiken på Lars Myttings roman. Och den fångar mig snabbt med sitt uppnystande av familjehemligheter. Men efter en stund fastnar författaren i förenklade mönster, i schablonmässiga personteckningar så även om jag läser vidare gör jag det mer för att reda på upplösningen, än för att jag njuter av historien. 

Kerstin Norborg har jag inte läst sedan Min faders hus som jag minns att jag tyckte om. I den här lilla nya skriver hon om konstnären Carl Fredrik Hills syster Marie-Louise. Även hon när konstnärsdrömmar men det är brodern som får gå i skola i Stockholm, som skapar i Paris. Men när hans liv krackelerar är det hon som får åka till Paris och samla ihop spillrorna. Där möter Marie-Louise Wilhelm, vän till hennes bror, och blir huvudlöst förälskad. Men han är gift och otillåten, fast drömmarna om honom finns länge kvar och han återkommer i hennes tankar även som äldre. För i romanen låter författaren då möta nu, i parallella spår. Jag fann en roman om minnen, om olycklig kärlek och uppoffring, jag sökte en roman om kvinnligt skapande. När jag väl kommit till rätta med min förväntan tyckte jag om texten som förde tanken lite till Annelie Jordahls Jag skulle vilja vara din hund...

Som jag längtade efter den här! Just kids var ju så fin läsning, starkt och känsligt skriven som den var. I M Train möter läsaren Patti Smith i nuet - på kaféer, på resor, i reflektioner. Det är en på något vis introvert skildring av en människa som med stor integritet väljer sitt sätt att leva. Samtidigt berättar hon öppet om vardagens pinsamma missar, om drömmar, livsmål. Jag tyckte mycket om att få vistas i Patti-land, som är,ett så innerligt litterärt land, och tror hon kommer att få, om hon inte redan har, samma betydelse för sina läsare och lyssnare som t ex Rimbaud och Plath har för henne.

Allt jag inte minns

Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Jonas Hassen Khemiri är aktuell med en ny roman! Den anlände till biblioteket en tid före recensionsdatum och jag läste den raskt. Efter det har jag hört författaren prata om sin roman i bland annat Babel. 

Allt jag inte minns. Den tar en liten stund att komma in i, att förstå vilka rösterna i boken tillhör. Sedan klarnar det, läsningen går undan och pusslet läggs. Samuel lever inte längre, men vad var det som hände? Bilden av honom återskapas med hjälp av några utvalda intervjuade – grannen, flickvännen, vännen t ex. Samtidigt ges inblick i några olika sammanhängande människors liv precis här och nu där vänskap, kärlek, kärleksfull vänskap, pengar och livsval är återkommande stråk. Men vem är författaren som intervjuar och vad är dennes ingång i det hela?

Och minnet. Talar det alltid sanning? Hos Khemiri ändras minnesbilder beroende på vem som berättar och vilket perspektiv som väljs. Samtidigt finns alltså också allt det där man inte minns. Handlingen berättas i brottstycken, invävda i varandra fast på något vis nästan omärkligt. I mitt huvud finns efter den uppbrutna läsupplevelsen ändå och lite oväntat något slags kronologi. Det är spretigt vilket ibland hindrar från fördjupning i de olika personerna, samtidigt ger det nerv och intensitet. Intervjuaren/författaren uppträder med en ibland kylig distans men det finns hål där något annat tittar fram, något som skaver. Kyligheten krockar något med Khemiris egna ord i intervjuer om hur personlig boken är, hur nära den är honom. Är det något med språket exakthet tänker jag, som skapar distansen? Detta utan att jag söker eller trängtar efter känslosvallen i det jag läser.

Khemiris stil, hans metanivåer etc är lätt att känna igen från hans tidigare Ett öga rött eller Montecore, likaså är dramatikern nära i texten. Det är knepigt och knåpigt och faktiskt en hel del magiskt.

Uppe på höjden

De senaste veckorna har jag annars ägnat mig åt Assaf Gavrons Uppe på höjden med en känsla av att aldrig komma fram till slutet, trots att jag tyckte mycket om det jag läste.

På höjden ligger Ma'aleh Hermesh C, en utpost på Västbanken som utifrån alla perspektiv är helt otillåten. Här har några människor, både enskilda och familjer, skapat sig en plats på jorden med ett ständigt överhängande hot om att beslutet om att de förbjudna hemmen ska förstöras ska verkställas. Men åren har gått och än är de kvar, bosättarna. 

Läsaren får lära känna de olika människorna som lever uppe på höjden - relationerna, spänningarna, intrigerna, drömmarna. Det är särskilt två bröder, Gabi och Roni, som bär historien. Deras berättelse sträcker sig bortom bosättningen författaren berättar om deras liv - från barndom via ung vuxen till vuxen. Hur hamnade de här, sida vid sida efter så många år? Vad är det som format dem och vad har de gjort för ont? För något är det. 

Det är bitarna om bröderna jag tycker bäst om med romanen, där finns ett driv och en större variation i teman och motiv än i de ungefär lika utbredda delar som utspelas i det lilla samhället. Kanske beror det också på en svaghet hos mig som läsare, att jag inte har tillräckligt bra koll på situationen för bosättarna för att kunna gå tillräckligt djupt in i texten? Den är nästan repetitiv jämfört med de andra brödrapassagerna.

Gavron bjuder på en historia där politik och humor är ett par av ingredienserna. Mest dröjer ändå de båda bröderna och deras livsöde sig kvar. En roman - rik och generös - också om livet uppe på höjden. 

Regnet luktar inte här

Den här helgen läste jag Regnet luktar inte här - ett familjeporträtt av Duraid Al-Khamisi.

Familjen är författarens egen - han själv, hans mamma, pappa och bröder. 1994 lämnar de ett materiellt välmående liv i Bagdad, släkt och vänner för ett tryggare liv i Sverige. Men vägen hit är farlig och boken inleds på ett tyvärr alltför aktuellt ställe - i innandömet på en rank fiskebåt som, i det här fallet, rör sig över Östersjön. 

Att det aldrig är enkelt att lämna allt och komma till en ny plats är nog familjen fullt på det klara med. Men det som möter dem i Sverige, i vissa fall nog naivt välmenande, är förminskande och snabbt förlorar familjen sin tidigare status, de gör en klassresa nedåt och hamnar i Husby.

Al-Khamisi för i sin text över sin frustration och ilska på mig som läser, som sällan förut tycker jag att jag förstår (eller nej, förstå kommer jag aldrig att göra) det som så många människor är med om och utsätts för. Att fly för att nå frihet och så istället inlemmas i en icke självvald roll - den som "invandraren". Att fråntas rätten att själv välja sin identitet och tillhörighet, klumpas ihop med andra människor vars livhistoria man alls inte delar. Att ses som en "invandrare" men inte som en "individ". Hur kom svenskheten att bli något så trångt och pinsamt märkvärdigt, högfärdigt?

Al-Khamisi sätter ord på så mycket på ett så himla bra sätt i sin bok och bjuder in läsaren att dela erfarenheter, barndomsminnen, smaker, dofter och åsikter. Det är både politiskt, poetiskt och personligt och väldigt drabbande. Jag hoppas att han når långt med sin bok, sin historia, och med sin journalistik - det han skriver behöver många läsa och tänka kring. Samtidigt som jag genom att hoppas just det på sätt och vis återigen stoppar in honom i en roll med specifika förväntningar. 

Spådomen

I fredags började jag läste Agneta Pleijels senaste Spådomen, på lördag liggande i gräset nära stranden läste jag ut den.

Detta var en stark, omtumlande läsupplevelse. Omväxlande som ”jag” och ”hon” berättar författaren en ”flickas memorarer”.  Det blir många flyttar för flickan, pappans arbete som matematikprofessor gör familjen rörlig men också orolig. Även om oron är djupare förankrad än så, särskilt i mamman. Romanens flicka blir en ung kvinna som försöker finna en egen väg. Men det är inte lätt. Det finns sådana spänningar mellan mamma och dotter, så mycket under ytan. Ett återkommande tema är ambivalens och likaså, tänker jag, lojalitet och frågan om vem hon ska lojal med. För det här är en familj som går sönder. Och så samtidigt den egna vägen, det egna livet.

Spådomen som gett boken dess titel är inte flickans utan en fasters, men den präglar en del av flickans förväntningar på livet, på hur det ska gestalta sig. Men spådomen kan också, tänker jag, vara alla de andras tankar om ens eget liv, alla de roller man förväntas spela eller förverkliga.

Det går inte att i några meningar omfamna hur den här boken var att läsa. Den grep tag på djupet på ett sätt som egentligen rätt få böcker förmår att göra. Möjligen skriver jag något mer senare. 

Stockholm noir

Min vurm för 1920-talet ledde mig till Niklas Rådströms Stockholmsroman Drivved från Arkadien (1999), fast det egentligen är dess fristående andra del som utspelas under tidsperioden. Men jag vill börja från början.

Den här romanen startar på nyårsafton 1899 då Sara helt enkelt snor en bebis ur en barnvagn i tron att barnet ska hindra häradshövdningen hon sökt arbete hos från att förgripa sig på henne, för det är så ryktet om honom går. En lite långsökt början kanske på en roman som håller mig i sitt grepp från början till slut.

Rådström berättar en mörk historia från en brytningstid, om saker som hänt eller hade kunnat hända. Sara behåller bebisen som hon kallar Holger och de delar en dubblett med Margit. Sara bär på hemska oläkta minnessår som tar alltmer konkreta uttryck, samtidigt bär hon på hemligheten om barnet. Åren går och Sara och Holger hamnar hos en man som gör anspråk på att ha kontakt med andevärlden, och som har planer för Sara. Det är idéer som ligger rätt i tiden som skildras. Och denna händelse är kanske början till slutet. 

Detta är verkligen ingen upplyftande läsning och den skär lite i hjärtat. Här finns en både stark person- och tidsskildring, som dock ibland balanserar på skrönans och icke-trovärdighetens kant. Inget skydd finns för de här utsatta människorna och runt hörnet lurar dessutom första världskriget. Men här finns också en stor tro på tekniken och maskinerna och på något slags överlevnad, även om människorna sviker. Jag kommer att läsa uppföljaren De svarta tangenternas planet men först måste jag hämta andan i något lite fluffigare.

Hallon och torr champagne

Agneta Ekman Wrangel (1917-2006) växte upp i slottsliknande miljö i Skåne, men flyttade senare till Stockholm där hon gifte sig med Hasse Ekman (The Hasse Ekman) och blev mamma till bl a Gösta Ekman. 

Åren med den berömde maken blir intensiva och de har ett stort umgänge i Stockholms kulturliv. Det är underhållande att läsa om alla möten, sällskap, händelser. Men Agnetas personliga liv är även det intressant att läsa om – hon har varit med om ett och annat. Så får läsaren ta del av berättelser och anekdoter från hennes liv, höra om hennes paranormala upplevelser och föraningar, ta del av hennes liv som ensamstående mor när äktenskapet inte håller längre. Det är glitter och glamour och en vardagskamp. Det är kvickt skrivet om ett spännande liv.

Tänker på lite äldre vänner som berättat att de när de kommit en bit in i livet börjat läsa självbiografier. Är det månne dit jag kommit nu, undrar jag efter att ha avverkat ett gäng tillbakablickande berättelser…

När jag inte hade nåt

Hade det inte varit för några jobbrelaterade aktiviteter så hade jag inte, tror jag i alla fall, läst Ison Glasgows När jag inte hade nåt där rapparen, textförfattaren mm berättar sin livshistoria för journalisten Emil Arvidson. Och Ison & Fille hade varit ett okänt begrepp långt utanför min musiksfär.

Nu har jag läst och faktiskt också lyssnat lite grann. För alla med koll så är Isons historia redan bekant, berättad också i P1:s Sommar för några år sedan och i olika intervjuer. För i boken berättar Ison om sin uppväxt som startar i New York, där han lever ett tryggt liv med mormor, morfar och en hippieinspirerad mamma. De har det rätt bra. Men längtan efter Isons pappa, lejonet från Barbados, för Ison och mamma Linda till Stockholm där all basal trygghet försvinner. De får snabbt vänner, Linda är utåtriktad som få, men varje dag är en kamp för att få mat och en plats att sova på. För Linda är sonens välmående allt och hon stöttar honom på alla sätt.

Det reder sig på ett eller annat vis och den lilla familjen får ett fast tak över huvudet. Isons vägar leds till musiken och mötet med Fille. Duon har hängt ihop länge nu, i runt 20 år om jag inte räknat fel. Mycket har de upplevt tillsammans.

Ison berättar levande om kampen, om utsattheten och om sin stora kärlek till sin mamma (och till Frihetsgudinnan). Mammans goda humör tog dem genom många svåra situationer, det humöret, den glada tonen finns även i berättelsen. Samtidigt berättar Ison om blygsel och om oförmågan att verkligen befinna sig i det som händer, att stänga av. Allt är skört och ingenting säkert och även om Ison nått framgång på så många sätt finns alltid vetskapen om och oron för att falla tillbaka, att inte ha pengar till mat och hyra. Det ger texten en ödmjukhet som känns väldigt sympatisk.

Förebilder behövs ju och Ison måste vara en alldeles utmärkt sådan. Dessutom är det en alldeles utmärkt bok. 

Förlorade själar

"Det enda som somalier verkar kunna räkna med är katastrofer.”

En av sensommarens skönaste, lugnaste dagar läser jag den här meningen i Nadifa Mohameds roman Förlorade själar. Den sammanfattar det kaotiska läget i landet, läget för de människor boken handlar om.

I centrum för handlingen är en flicka och två kvinnor som speglar olika generationer, samhällsklasser och inställningar till de pågående konflikterna mellan regering och rebeller. Det är barnet Deqo, övergiven av alla och uppväxt i flyktingläger, Filsan som i soldatrollen tagit ställning för regimen och Kanwar den gamla kvinnan från goda förhållanden som plötsligt reagerar och agerar i en händelse som inledningsvis får de tre att brutalt mötas.

Så följer vars och ens berättelse och deras kamp för överlevnad. Det är obehagliga scener som utspelas där människovärdet minskar till ett ingenting och där det till synes lugna och trygga snabbt kan vändas i sin motsats.

Författaren berättar levande och i det hemska vackert, får persongalleriet att träda fram tydligt. Förutom att Förlorade själar är en gripande och även fin läsupplevelse så är det en viktig läsning för att få en i alla fall liten förståelse för, en liten bild av, vad de somalier som lever och andas i min närhet flytt ifrån. Och jag känner en enorm tacksamhet över att jag råkar leva i detta skyddade hörn av världen - och över att här finns rum för fler.

Efter semestern Semestern

I år började jag arbetshösten med semester eller i alla fall med boken Semestern. 

Här möter läsaren familjen Post som lämnat USA för ett par veckor i ett hyrt hus på Mallorca. Förutom makarna Post, Franny och Jim och de båda vuxna barnen Sylvia och Bobby så är också sonens sambo samt Frannys bäste vän med make med på resan.

Utöver badkläder har de allihop en del trassel med sig i bagaget vilket undan för undan avslöjas för såväl läsaren som de andra i ressällskapet. Otrohetsaffärer luftas, projekt och planer avslöjas och relationerna skaver. Straub skriver med lätthet och fångar med komiska poänger en rätt miserabel semester, som tematiskt har vissa beröringspunkter med David Nicholls familjetripp Vi. Så skönt ibland med en stunds underhållning, som att en sen sommarkväll se en riktigt rolig komedi.

Rapport från en lässommar

Snart är höstens första arbetsvecka till ända och jag ser tillbaka på en semester med flera fina läsupplevelser - och läsplatser. Nedan följer ett flöde av det senast lästa.

Redan innan sommarledigheten försökte jag komma i stämning med bland annat den här.

Det är fint att se deckardrottningen i nytryck och det var riktigt trevligt att i textform återigen få möta monsieur Poirot som jag väl inte läst om sedan tonårens vurm för Christie.

Min längtan till Italien är alltid stark och i år firades den första lediga veckan i Malcesine vid Gardasjön och i Veronas heta gränder. Goethe och väl en hoper andra författare har varit i trakterna men min huvudläsning under veckan var istället av en nutida britt.

Det här var verkligen en roman i min smak, bara det att handlingen snurrar runt en dikt och dess gåtfulla poet... Till vem skrevs dikten och varför? Vem var egentligen poeten som dog ung? Det blir en bra utgångspunkt och katalysator för en roman med många ingångar, utgångar och teman. Alan Hollinghurst skriver bländande, oemotståndligt charmfullt och väldigt klurigt, han berättar en historia som sträcker sig från 1913 och nästan in i vår egen tid. Här är liv och lögn, bedrägliga, krackelerande minnen, kärlek och vänskap i en helt uppslukande och förvirrande form. Det här var faktiskt sommarens bästa godbit även om det förstås fanns mer att plocka fram ur konfektasken.

Ibland var det lite svårt att slita blicken från omgivningen, här njuter boken och jag i hotellets trädgård, Dolomiterna är där borta.

Sedan följde en svensk roman jag inte varit så intresserad av tidigare men nu fastnade och föll för.

Vilken välskriven och skrämmande roman detta är om ett otäckt stycke svensk historia - häxprocesserna i Medelpad. Söderlind berättar skickligt utifrån olika perspektiv - med en underliggande påminnelse om att det som sker inte tillhör det förgångna.

Även en bibliotekarie behöver få vara vanlig biblioteksbesökare ibland och på Stadsbiblioteket hittade jag en bok jag inte hört talas om tidigare trots att jag läst annat av författaren.

Läsningen påbörjades på tåget mot Västerbotten och jag sögs snabbt in i texten. Två familjer med släktband följs nedslagsvis under några decennier från och med början av 1900-talet, förutom i det första introducerande avsnittet skildras en dag för varje utvalt år. Mellan avsnitten har alltså mycket hänt och som läsare får jag sporadiskt och ledigt kännedom om mellanliggande skeenden och förändringar samt orsakerna till dessa. Jag gillade mycket Virginia Woolf i den här formen och fann persongalleriet intressant och engagerande. En bonus med boken var så klart det eminenta efterordet av Bernur.

Med från biblioteket följde också Cirkelmakaren av Fred Vargas som jag den senaste tiden stött på lite här och där.

Men nja. Trots Parismiljön så var det inte min sorts historia eller deckare. Men den bjöd på några mordiska timmar under äppelträdet.

En bok om en man som heter Ove blev nästa läsakt.

Marstein, vars Göra gott jag älskade, bjuder här på en historia om en man som lever familjeliv men vid sidan av är konsekvent otrogen mot sin fru i ett slags motvilligt dubbelliv. Han går famn ur famn och famlar sig fram i ett känslomässigt kaos. Det är bra skrivet, drivet men även en tung och ångestladdad läsning. Att läsa sig så nära en så på många sätt och vis osympatisk person, och ändå sympatisera, det ger en märklig känsla.

I Norberg finns mitt favoritantikvariat som jag bloggat om tidigare, med en hylluppställning värdig en quirky Brooklyn-film. Här fann jag till min stora glädje en verklig pralin av Thora Dardel som jag läste en mer självbiografisk skildring av tidigare i år.

Romanen Konfektasken som kom 1924 är hennes första och den utspelar sig i en miljö hon måste ha känt väl - Paris mest dekadenta konstnärskretsar. Det är en fest att läsa den, ett dokument från en svunnen tid. Dessutom är den fylld med bilder gjorda av Dardels konstnärs - och musikervänner så det är rent ytligt en fin bok, och jo ytan är nog en aning bättre än innehållet.

Jag gottar mig åt att ha en förstautgåva i hyllan, som kostar några hundralappar mer på Bokbörsen än där jag lade beslag på den.

Så var det äntligen cocktaildags och tid för sommarens Wodehouse.

Så här i efterhand kan jag omöjligt redogöra för ens en gnutta av det fnissiga innehållet. Men det var som det ska vara många turer hit och dit.

Semestern började i Italien och slutar på samma ställe med hjälp av Hemingway.

En sjuk överste, på väg mot livets slut trots en inte alltför hög ålder, befinner sig i Venedig. Här pågår andjakt och här finns hans kärlek, den betydligt yngre baronessan. Det händer inte ofta att jag skummar igenom sidor men överstens skildringar av kriget (som baronessan envisas med att få ta del av) var bara åh så tråkiga. Ändå är det en läsvärd roman om en kärlek, ett liv och en tid vi lämnat (särskilt en del av de ord och uttryck som används). Det blev ett par dagars litterärt guppande på kanalerna i Venedig (fast boken jag läste ur fick bara guppa i Gävlebukten).

Nu har arbetshösten startat men det känns helt rätt att börja den med Semestern.