Efter att bästa kollegorna så många gånger pratat uppskattande
med både mig och flera av våra kära biblioteksbesökare om Jojo Moyes böcker
föll jag till föga, lånade hem och läste hennes Sophies historia.
Moyes berättar här i två parallella spår där en tavla är den
gemensamma nämnaren. Tavlan föreställer just Sophie och den målades i Paris av
hennes man konstnären innan första världskriget slog sönder tillvaron. När kriget
pågår som värst hänger tavlan på ett värdshus som Sophie driver tillsammans med
sin syster samtidigt som hon oroligt väntar på livstecken från sin krigande
make. Värdshuset tas i bruk av ockuperande tyska soldater vilket sätter igång
det ena hemska ryktet efter det andra, särskilt om Sophie.
Hur tyckte jag då? Att läsa Moyes var mer givande än jag trott och berättelsen håller längre än bara under själva lässtunden. Men jag får hålla i mig lite för att inte irriteras när feelgood-stämningen blir lite för hög för min smak. Fast jag kanske också behöver lite fluff i tillvaron ibland?
I berättelsens nu, vår nära nutid, möter läsaren Liv som har
tavlan med Sophie i sin ägo, den är en kär gåva från hennes avlidne make. Liv
lever ensam men möter en blöt kväll på krogen en man som ruskar om hennes
tillvaro – fast kanske inte på det sätt läsaren först förväntat sig. Tavlans
historia och öde är nära förknippat med kriget och Moyes väver på ett aktuellt
sätt in återbördandet av stulna konstföremål till de rätta ägarna. Liv ger dock
inte så lätt upp om sin tavla.
Trots alla lovord om Moyes så var jag en smula skeptisk till
att läsa henne för det här är inte längre min typ av text. Och jo, jag har en
del förutfattade meningar t ex om tillrättalagd- och förutsägbarhet. Men så
farligt är det ju inte i Sophies historia. Moyes överraskar ibland med vilka
vändningar historien tar, vilket gör att jag får omvärdera berättelsen och mina
förväntningar på den. Det är en snabb och lätt läst roman som väcker viktiga
frågor kring ägande, om rätten till det förflutna men också förstås om det att
gå vidare efter förlusten av någon nära och kär. Den ger också en inte direkt
okomplicerad skildring av hur kriget bryter in i vardagen och skapar kaos i
människors liv.
Hur tyckte jag då? Att läsa Moyes var mer givande än jag trott och berättelsen håller längre än bara under själva lässtunden. Men jag får hålla i mig lite för att inte irriteras när feelgood-stämningen blir lite för hög för min smak. Fast jag kanske också behöver lite fluff i tillvaron ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!