Den hand som först höll min

Sekwa förlags lillasyster Etta har jag hållit ett öga på sedan de gav ut  Maggie O'Farrells Sommaren utan regn förra året. Jag tyckte mycket om romanen som på ett sofistikerat sätt var både psykologiskt djup och bladvändarvänlig. Nu har jag läste den nyutkomna Den hand som först höll min, som O'Farrell om jag förstått det rätt skrev tidigare än Sommaren utan regn.

Författaren bygger romanen i två spår som sakta leds allt närmare varandra. Lexie lämnar föräldrarna i 50-talets England och flyttar till London, ditlockad av en man, Innes, som driver en tidskrift med konst och kultur i fokus. Efter att ha hankat sig fram som bl a hissförare får Lexie jobb på redaktionen och bygger upp ett kontaktnät i konstvärlden - samtidigt som en innerlig men inte enkel relation inleds med den äldre Innes. Det är en levande miljö som skildras och jag gillar Lexie och det liv hon lever. Dock vet jag tidigt att hon inte kommer att leva länge.

Historiens andra spår handlar om Elina och Ted, ett par i konst- och kultursvängen, som fått sitt första barn. Förlossningen var tuff och Elina har fullt sjå med att återhämta sig och acklimatisera sig i sin nya roll. Det går sådär för henne, särskilt som Ted börjar svaja. Han drabbas av mentala glipor där minnesbilder sipprar in, det gör honom förvirrad och fundersam. Vad är det han minns?

De två spåren förs samman och jag tror inte det är att avslöja för mycket att en familjehemlighet kommer i dagen.

Baksidestexten lyfter fram de båda kvinnorna. Deras liv är intressanta att jämföra, samtidigt som Lexies 50-tals liv känns mer modernt och frimodigt än Elinas nutida. För den lilla barnfamiljen går tillvaron i stå, och bebislivet framstår som minst sagt outhärdligt. Det är också Lexies del av romanen som jag engagerar mig mest i och som jag tycker författaren lyckas göra mest levande fast jag förstår det är en poäng med att betona vardagen och dess alla olika detaljer också. Men här finns ju också männen som "äger" romanen i lika stor grad - med Ted i centrum.

Ibland är romaners skelett för tydligt, författarens avsikter och intentioner för blottade - så tänker jag om Den hand som först höll min. Jag gillar på så vis mer romanens olika delar än den som helhet. Bitvis läser jag med stort nöje och väntar med spänning på vad som ska hände de olika personerna och tycker författaren lyfter fram intressanta aspekter av liv, men med tiden blir jag alltmer fundersam och ifrågasättande kring hur författaren bär fram sin historia. Men det är nu inte alls så illa som det låter, det är sällan det. Det är egentligen en bra skriven och intressant roman om några människors outgrundliga livsöden. Fast Sommaren utan regn upplevde jag som mer fulländad.