En roadtrip med konst

Igår satte vi oss i den välkonditionerade bilen och for till Avesta, närmare bestämt till Avesta Art i det gamla verket. I den här stora, mörka och spännande byggnaden pågår en utställning som visar sig vara mycket väl värd åkturen.

Här har ett flertal konstnärer från olika länder och med internationellt renommé samlats. De representeras med verk som i de flesta fall skapats med utgångspunkt i den dramatiska miljön. Men alla finner sig väl tillrätta.

Här finns ett par skapelser som jag först knappt tror är på riktigt, där det som ser ut att vara ett nystan av järn genom lampans sken blir något helt annat. 

Här finns foton, installationer, målningar och skulpturer i väl avvägd mängd. En del saker är enklare andra kräver mer av betraktaren. Om ett foto hör jag en besökare yttra orden "här är den där ekivoka" - konsten berör och utmanar. Och det gamla verket bidrar och väcker ibland känslan av att treva sig fram i ett spökhus. 

Mest oväntad är nog den interaktiva operan där vi kan skapa våra egna ljud med hjälp av trumpinnar. Kanske är det värmen eller de lata dagarna men både maken och jag blir nästan löjligt glada i konstverket. 

Årets utställning pågår t o m 7 september - ett besök där rekommenderas varmt! Jag är en upplevelse rikare.

Från Avesta åker vi vidare till Norberg i Västmanland och fyller på med energi på Elsa Anderssons konditori. En cykeltävling avslutas just så det är extra mycket liv och rörelse i centrum. Vi letar oss fram till ortens fina Sundbergs Antikvariat, Fagerstavägen 9

och strosar runt mellan hyllor sorterade i oordning. 

Jag går därifrån med den här, som jag ägnat den här dagen åt att läsa

Nöjda åkte vi hemåt, med ett stopp för dopp. 

Ett uppvaknande och en fråga - tycker ni om Brahms?

Det är konstigt hur viss litteratur som känns alldeles självklar kan passera förbi. Så var det med Kate Chopins Uppvaknandet (1899) som jag verkligen inte förstår hur jag kan ha missat! Som tur är läste och skrev Glamourbibliotekaren om den nyligen så boken fann vägen även till mig.

Bokens Edna är gift och har två barn, en tillvaro som inte stört henne tills hon just vaknar upp, finner sig vara inkapslad och vill bryta sig ut. En ung man väcker hennes känslor under en sommarvistelse vid havet, han blir katalysatorn för att Edna ska vilja bryta upp från sitt gamla liv. Hon längtar efter friare förbindelser och vill bort från de äktenskapliga bojorna.

Chopins roman, som jag hoppas får en renässans och hittar nya generationer av läsare, är starkt gripande. Som läsare får jag insyn både i Edna och i hennes kamp för att leva sitt liv på det sätt hon vill  samtidigt som författaren också låter läsaren se henne utifrån. Ednas val att gå sin egen väg är på samma gång modigt som ödesmättat. Liksom Forster med Maurice skildrar Chopin en människa som bryter mot sociala normer och konventioner men med olika resultat.

En kvinna som lever i ett fritt förhållande, kanske ett sådant som eftertraktades av Edna är Paulie i Francoise Sagans roman Tycker ni om Brahms? (1959). Fast egentligen är det mest hennes på-och-av partner Roger som verkligen till fullo nyttjar denna fria relation. När Paulie själv söker sig till andra män uppstår svartsjuka och begär.

Men när hon så möter den yngre Simon uppstår förälskelse och för en stund kan Paulie släppa odågan Roger och för en stund hänge sig åt att vara åtrådd av Simon. Paulie som verkar vara en smart driven kvinna är ibland nästan irriterande beroende av sina män, som kretsade hela livet hennes runt dem. Men Sagan skriver väl, och bjuder på ett franskt känslodrama.

Paulie är en äldre kvinna. Hon är 39 år. Tycker jag det är ungt bara för att jag själv snart är det samma eller har vår bild av äldre/yngre förskjutits sedan romanen gavs ut?

En pojkes egen historia och så Maurice.

Det är fint med nyutågvor som väcker liv i äldre verk som t ex En pojkes egen historia Edmund White. Denna uppväxt och upptäckarskildring läste jag ut för några veckor sedan och minns framförallt det ärliga, rättframma berättelsen om pojken/den unge mannen som upptäcker och lever ut sin homosexuella läggning.

Platsen i En pojkes egen historia är USA och tiden 50-60-tal något helt annat alltså än i E M Forsters Maurice som nu äntligen finns på svenska!

Filmen, den med bl a Hugh Grant, såg jag för många år när jag hade en vurm för filmskaparna Merchant/Ivory som ju också står bakom en annan fantastisk Forster-filmatisering - Ett rum med utsikt. Men Maurice alltså. Boken gavs ut först efter författaren avlidit vilket hör samman med ämnet den skildrar - kärlek mellan män i det brittiska 1900-talets början. Om det i En pojkes egen historia fanns en spänning i att experimentera, att testa gränser så handlar det för Maurice del istället om att dölja ett brottsligt beteende och om att helst finna ett botemedel för det. Det är starkt skildrat och modigt av Forster som på ett mycket fint sätt skildrar Maurice och hans brottningsmatcher med sig själv och sitt inre. Extra svårt blir det när den första stora kärleken väljer den konventionella vägen - äktenskapet - och samtidigt förnekar hela sin tidigare existens och dess betydelse. Maurice vill göra som vännen, men att bryta med och ned sitt jag är inte lätt och författarens intention är till min stora lättnad att visa hopp och ingjuta mod.

Forster har med Maurice skapat en av romanvärldens kanske modigaste personer och samtidigt skrivit ett en stark tidsskildring. I efterordet får läsaren också ta del av författarens tankar med romanen, intressant läsning även det.

Det som är historia i romanen är nutid och verklighet i andra delar av världen där kärlek inte är för alla. På så vis har romanen en tänkvärd aktualitet även idag, förutom att det alltså är en god och mycket välberättad roman.

Bokomaten har också läst Maurice och gjorde mig påmind om den!

Provence - några bilder från en resa

När vi i våras bestämde oss för att tillbringa en semestervecka i Provence och i den lilla, av berg omgivna, byn Cotignac med ca 2000 invånare kunde vi inte föreställa oss vilken idyll vi skulle hamna i. Byn är så att säga essensen av det franska med tre bagerier, chark, fiskbutik, trevliga restauranger, vindlande gränder och vänliga människor. Här har jag fått sätta min skolfranska på verkligt prov, och har njutit av att både förstå och att själv göra mig förstådd hos de tålmodiga Cotignacerna.

Att boka boende på nätet kan vara ett äventyr i sig och lite vanskligt men lägenheten vi hyrde var allt vi kunde drömma om - fylld med konst skapad av ena värden och av sköna läsplatser och bokfyllda hyllplan. I det här rummet trivdes jag och lät blicken glida mellan boksida och utsikt.

Vi tillbringade en del tid i byn, undersökte omgivningarna och fann bland annat det här.

Strosade på tisdagsmarknaden, shoppade till det tillfälliga hemmet och fyllde den nyss införskaffade och obligatoriska korgväskan.

Men vi besökte även de intilliggande byarna såsom Aups och Entrecasteaux och förstås  L'abbaye de Thoronet, ett gammalt klosterområde med fin arkitektur och valv bakom valv.

Vi gick genom kyrkan och vidare ut i de olika valvförsedda gångarna, försökte föreställa oss hur livet här sett ut. Så hördes skönsång och vi följde ljudet tillbaka till kyrkan där en ensam sångare testade akustiken med gregorianska slingor. Tillsammans med kanske sex andra personer njöt vi och strosade sedan sakta vidare.

En dag var vi till kusten, ungefär 1,5 timmes bilfärd från Cotignac.

Och det var ju så skönt att bada att planen att tillbringa eftermiddagen i Marseille havererade. Men vad gjorde väl det? Istället for vi till Bandol för middag och jag fick mina efterlängtade musslor.

En annan dag åkte vi mot Gorges du Verdon, som en frankofil väninna rekommenderat varmt. Här finns en stor ravin/canyon med vandringsleder och serpentinvägar. Vi provade en del av båda och gav oss ut på en tre timmars vandringstur som ledde ned mot vattnet i ravinens botten, och sedan uppåt igen.

Lagom ansträngande hela vägen - ända till den allra sista biten när vi missade leden och istället tog rygg på några ungdomar som likt bergsgetter skuttade upp för höjden. Jag skuttade inte men överlevde.

Färden därifrån bjöd på svindlande vyer och med tanke på vägens hm... sträckning så är jag glad att över att inte bli åksjuk.

Det har varit en upplevelserik vecka, samtidigt som den bjudit på många tillfällen till vila och till att "bara vara". Vi lät våra inre franska jag blomma ut och levde, som så många andra tillfälliga gäster i omgivningen ett slags komprimerat provencalskt liv med besök i de små butikerna t ex för att handla fisk. Att ha ett eget hushåll på semesterresan tycker jag gör att man kommer ännu en liten bit närmare vardagslivet, även om många måltider ändå har en tendens att intas på restaurang.

Baguetten som accessoar var jag förstås också tvungen att prova.

Nu är jag åter i mitt vanliga hemma men längtar tillbaka till det där andra. Jag hoppas jag kommer att återvända till Cotignac en dag, men den byn och den här resan har fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Några bilder finns också på instagram @hermiasays

Den mörka sidan 2 - drama i Tokyo

Seriebibliotekarien levererade ännu en bok till mig idag nämligen den efterlängtade uppföljaren till Den mörka sidan Sylvain Runberg och Olivier Martin. Första delen innehöll en hel del mystiska och överraskande scener vilka jag nu hoppades skulle få sin förklaring.

Återigen möter läsaren herr Okada även om i centrum ännu mer hans älskarinna och kollega Mayumi står. Hon väntar på att han ska frigöra sig från sin fru, men relationen har svalnat och Okada tycks vara på väg tillbaka till sin familj. När så Mayumi får nog, vill ta saken i egna händer så uppdagas också Okadas verkliga liv och historia. Så får mina frågor svar genom ett ganska intrikat, om än lite virrigt, berättande i växlande tidslager.

Den första delen uppfattade jag som en en fascinerande och kreativ skapelse. Även i denna andra del är Tokyo och dess människor tecknade i suddig gråskala men jag saknar något av den första bokens nerv och fantasi, däremot tycker jag man överkommit den språkliga stolpigheten.

Frågor finner svar, men jag är inte helt nöjd med svaren som vore de för snabbt påkomna, som visste inte författarna själva när det började skriva sin berättelse vart den egentligen var på väg. Ändå det är snygg, cool läsning och tittning med twist.