Stockholm Literature 1 uppl. 2013

På den här sparsmakade scenen på Moderna museet i Stockholm ägde flera inspirerande samtal och härliga möten rum under lördagen. Jag blev genast förtjust i det stilrena anslaget, och då inte bara i den grafiska profilen.

Det var skönt att ta del av en "festival" där det kommersiella var långt borta från fokus, där de aktuella författarnas böcker fanns på endast ett uppdukat långbord, där det inte förekom en endaste uppmaning att twittra, hashtagga, blogga eller göra något annat socialt bekräftande. Här var litteraturen och konsten - och inte minst skaparna bakom i centrum.

Moderna museet är också tillräckligt stort för att obehaglig trängsel inte ska uppstå, och tillräckligt litet för jag att titt som tätt skulle kunna springa ihop med bokvänner, växla några hänförda ord och så gå iväg och njuta vidare. Så råkade jag på Ivana som till skillnad från mig vågade sig fram till signeringsbordet och Anna och Enligt O som nästan hann dricka kaffe när vi sågs och några fler.

Först upp på scenen var Chimamanda Ngozi Adichie som visade att hon är en lika mycket briljant talare som författare.

Med väl valda, tankeväckande exempel föreläste hon om Europas syn på de afrikanska länderna, där kolonialismen fortsatt i form av att kontinenten hålls på mattan genom att ses som att den ständigt är i behov av hjälp, men där Europeiska länderna själva inte gjort upp med kolonialismen och med sin skuld.

Afrikanen är för europén, svensken, "den andre" vilket lätt leder till förfärande fördomsfulla antaganden - som bland annat drabbat författaren själv. Föredraget handlade i ett större perspektiv om berättande, om hur vi talar om världen omkring oss - men inte explicit om författarens eget skrivande - vi är alla en del av historien och av hur den berättas.

Nästa programpunkt för mig var samtalet mellan i första hand författaren Merethe Lindström och konstnären Karin Mamma Andersson. I deras konstnärskap finns flera beröringspunkter, som de känt igen hos varandra. Så rör de sig mellan bild och text i ett samtal som på ett generöst sätt bjuder in publiken i skaparprocessen. Scenbilden används smart för att lyfta fram Anderssons målningar, t ex björkarna som varit ett återkommande motiv, ett motiv hon sett sig tvungen att "sluta upp med".

De pratar om reducerandets konst, att lyfta fram det lilla och däri skapa trycket i texten eller i bilden. Båda arbetar med tillstånd, stillestånd, och både lämnar de utrymme för betraktaren eller läsaren att själv tolka och fylla i.

Lindström berättar om skrivandet som en undersökande process där frågeställningar väckta i en bok leder fram till nästa. Samtidigt talar de om risken att bli en kliché, att bli alltför förknippad med teman och motiv, som kanske snarare är en del i en process än ett signum för hela konstnärskapet.

Utan översättare skulle vårt litterära livsrum vara bra ynkligt, därför är de fint att de lyfts fram av arrangörerna på den här speciella festivalen. På den här suddiga bilden syns tre av de som klär texter på andra språk i svensk dräkt - till vänster skymtar Anders Bodegård som modererar samtalet mellan Urban Andersson, som översatt Merethe Lindström, och Ragnar Strömberg, som översatt Adichie.

Några delade tankar som intresserade mig är t ex hur det att översätta påverkar det egna språket, som används mer dynamiskt. Vi får tipset att prova på att översätta för att smaka på den processen, en tanke som lockar mig. Att vara översättare verkar också vara liktydigt med att vara den lyhördaste av läsare. Författarna som översätts påverkar naturligtvis, Andersson kände sig själv vara nära besläktad med Lindströms sätt att skriva och med den långsamhet han tvingades in i av texten. Strömberg å sin sida beskrev Adichies Amerikanah som "romanen som slukade en sommar"...

Efter en promenad i det vackra höstvädret var det dags för författaren som berörde flera frukostätare, bland annat mig, med sin vackra text i Svenska Dagbladet om Tomas Tranströmer, nämligen Teju Cole. De lite trevande frågorna, ställda av Daniel Birnbaum, fick sådana genomgripande svar att samtalet sträckte sig mot stjärnorna. På så här stort allvar ska litteraturen, konsten, livet tas!

Cole berättar om sin roman Öppen stad om dess tillkomst, och om intentionen att skriva om ett varjedags flöde i en människas liv. Julius, huvudpersonen, ser Cole inte som en opålitlig berättare, snarare som en berättare som inte känner sig själv. Och det är personen och att skapa den så riktig som möjligt som är det intressanta för Cole inte historien ("plotten") i sig. Cole visar sig, till min lättnad, inte ha så många likheter med Julius.

Poesin återkommer under samtalet och i den finner Cole den djupaste kunskapen och den mest levande läsningen. Det går inte att i en bloggtext på ett rättvist sätt beskriva ens ett uns av ett så livgivande samtal som det mellan Birnbaum och Cole. Du skulle helt enkelt ha varit där...

Det avslutande samtalet var det mellan min författaridol Jan Kjaerstad och Monika Fagerholm. Det kom att handla om skrivandet, och jag tror de i publiken som själva skriver prosa fick ut något alldeles extra av det. De berättar om hur de kom att bli författaren, om litteraturen som ledde dem dit - och om författarrollen som trots de storverk de skrivit blir alltmer osäker. Eller i alla fall skrivandet. För de skiljer på författarrollen de befinner sig i på scenen, där publikens bekräftelse ger hybris, och den roll det innebär att vid skrivbordet utföra själva författandet.

Det pratar om vikten i att finna sin egen stämma och om hur det att tänka i termer av "text" kan hämma - istället föredrar de att tänka "värld". Det är världar som skapas genom orden som sätts på pränt, det är de som är de intressanta. Båda författarna är fenomenala på att skapa världar för läsaren att kliva in i. Just nu funderar jag på den jag vistas i, Fagerholms Lola uppochner och på det faktum att författaren skrivit om slutet, för att en av personerna i romanen inte ville lämna henne, något hon avslöjade under samtalet.

De sätter också fingret på några fenomen här och nu som det Fagerholm uttrycker med orden "Alla människor vill skriva idag, men inga människor vill läsa". Eller det om hur litteraturen i vissa fall följer tydliga mallar, där det psykologiskt-realistiska kommit att dominera framför andra sätt att berätta, sätt som blir sedda som icke-trovärdiga i jämförelse. Att läsa är något mer än bara ett nöje, det är att vidga världen.

En eloge till arrangörerna av Stockholm Literature som bjudit in så många intressanta människor - som var och en på sitt sätt får världen att växa! Jag hoppas mycket på en andra upplaga.


I det här tidigare inlägget finns länkar till mina tankar om flera av författarnas verk.