En gammal Atwood

Det kan verka som en plan att jag läser kanadensiska författare just nu, i Munro-yran. Men "det bara blev så" - först alltså Carol Shields och så nu Margaret Atwood. Av Atwood har jag tidigare läst Oryx och Crake som, även om den var skriven i en för mig lite obekväm genre, väckte både känslor och tankar om inte bara framtiden. Men det är länge sedan, fast intresset för Atwood har hållit i sig.

Så i somras läste jag Jan Kjaerstads Normans område, en roman som genererade en läslista där bland annat Lady Oracle fanns med. Jag har läst den på svenska - Oraklet. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kanske inte riktigt det här.

Oraklet, eller Joan Foster, har iscensatt sin egen död och dragit till Italien. Länge tänker jag på henne som en lite äldre kvinna men så när bakåtblickarna, som går via en överviktig och olycklig uppväxt till ett liv i frihet undan mammans elaka blickar och in i famnen på flera män, möter nutiden inser jag att hon ju är en ganska ung kvinna som på kort tid fått vara med om lite för mycket. En ung kvinna med svallande prerafaelitiskt hår, som gjord för romantiska drömmar.

Det är en lustig roman med inskjutna texter från Joans kiosklitteraturmanuskript. För det är som författare i romance-genren som hon försörjer sig; i största hemlighet och under pseudonym. Det är också lustigt hur den svänger från den dystra barndomen till vuxenlivet, som verkar vara ganska absurt och som en saga i sig. Kanske är det ett sätt att efter att ha levt i skymundan blomma ut och ta plats, att skapa rörelse kring sin person? Joan söker sig också till män som är ett slags dramakings och som på olika sätt utmanar henne. Men med ingen kan hon vara riktigt sig själv.

Trots att Joan är berättarjaget så finns där en komisk distans som även den är lite lustig och som förvånar mig. Min föreställning om Atwood var en djupare författare med större tyngd i orden men kanske är Oraklet ett undantag? Nu kan man förstås vara både djup och lättsam, och det är lite svårt att sätta fingret på vad som skaver när jag läser. Ibland funderar jag också på om det kan vara så att tiden sprungit ifrån texten, boken är utgiven 1976. Kan den ha haft en större aktualitet och fräschhet då när den kom? När 70-talet var på riktigt. Men den är så klart inte utan poänger - hade jag inte gillat den så hade jag nog inte läst ut den...

Nu önskar jag så att jag kom ihåg varför just denna bok förekom i Normans område? Säger den kanske något om också Jan Kjaerstads roman och berättaren i den? Eller var den bara en av många böcker på en hylla?

Hur som helst. Jag kommer att läsa mer av Atwood och tar tacksamt emot tips om vad!