Det fint med kollegor som förser en med litteratur, jag har ju dessutom förmånen att få jobba med Sveriges
Seriebibliotekarie som ibland sticker åt mig något tecknat.
I torsdags kom jag därför hem med
Den mörka sidan 1 med text av Sylvain Runberg och teckningar av Olivier Martin. Denna första del har fått ett fint pris i serie/manga-världen. Handlingen utspelas i Tokyos storstadsdjungel men serieskaparna är inte från Japan, och boken läses till min stora lättnad på västerländskt vis.
Bilderna i gråskala fascinerar mig genom hur snyggt och levande de fångar storstadsmiljön, och jag blir mycket förtjust i de återkommande tip-tap-ljuden från klackarna som slår mot asfalten. Bilderna vinner snabbt över språket, som jag i all sin korthet finner en aning onödigt stolpigt.
På ett stort kontor jobbar huvudpersonen herr Okada, långt från fru och dotter. Nätterna tillbringar han på ett sådant där kapselhotell - eller som det ska visa sig i armarna på älskarinnan och kollegan Mayumi. Deras förhållande måste förstås döljas både för kollegorna och för Okadas hustru.
Parallellt med det hemliga förhållandet ges en bild av japansk arbetskultur där det gäller att vinna chefens gillande - oavsett om det handlar om att snabbt utföra arbetsuppgifter eller att sjunga karaoke.
Historien och de olika personerna rymmer många hemligheter och gåtor, en del förklaras andra dröjer olösta kvar. Varifrån kommer t ex Okadas ärr? Vad är det chefen bekänner för honom, för visst biktar han sig i all ordlöshet? Och hur otrogen är han egentligen, vår huvudperson?
Full med frågor räcker jag över boken till maken med uppmaningen "läs!". Och så hänger jag på irriterande vis över hans axel tills han är färdig. Men han lyckas inte heller räta ut frågetecknen. Vi får stilla oss till del nummer två som kommer under våren. Och hoppas att Seriebibliotekarien levererar även denna till mig.
Hej Hermia. Tack för dagens besök på min blogg! Tyvärr hindras mitt skrivande för stunden av diverse krämpor, men en fråga från dig kan jag inte låta passera!
SvaraRaderaDu har stött på en albatross hos Atwood (Oraklet):
"Hela tiden bar jag med min mor runt halsen som en ruttnande albatross". (s. 203)
Och nu undrar du om jag har något att säga om vad albatrossen symboliserar hos PO Enquist. En fråga i min smak – även om jag blir svarslös!
Vissa av POEs bilder är – som jag tolkar dem – "universella", andra "individuella".
Ett (grönt) hus i universums mitt kan vara (typ!) arketypiskt (Jung); grundbult i en gemensam mytisk berättelse. Men den sjungande rymden beskriven som universums snäcka eller som en himlaharpa är unik för POE (och ändå begriplig för de flesta).
Albatrossen har jag hittills tolkat som symbol för frihet, liv, luft under vingarna; en kontrast till mannen i isgraven (melankoli, död). Men – i Liknelseboken (sid 29) hänger plötsligt "albatrossen runt hans hals", jämförbar med det förslösade pundet, och en ospelad fiol!
Så – albatrossen hos POE tycks ha en dubbel betydelse (positiv – negativ), och en av dessa liknar Atwoods. Intressant. Hur tolka? Även andra författare har skrivit om albatrossen – men hur många har hängt den runt sin hals?!
Längre än så här kommer jag inte; nu får du eller någon annan ta över. /JanB