Helgens kulturintag - film, konst, litteratur

Film Igår laddade vi dvd-spelaren med  En gång till Sam (1972) som var det första samarbetet mellan Woody Allen och Diane Keaton. Allen spelar filmnörden Allen som blir lämnad av sin fru, och tröstas av bästa vännerna, det gifta paret Dick och Linda (Keaton). Vännerna gör sitt bästa för att få Allen på dejtingbanan igen, tyvärr med mindre lyckat resultat eftersom Allen visar sig vara en mycket osäker man, även om han coachas av idolen Bogart. Den perfekta kvinnan finns ändå nära och är - så klart - Linda.

Det var riktigt roligt att se den här komedin, som innehöll oväntat mycket fysisk komik, jämfört med de senare filmernas mer verbala humor. Allen har dock inte som jag trott fram till nu inte regisserat filmen, däremot har han skrivit den pjäs som filmen bygger på. Jag vet inte hur många av Allens filmer som utspelas i San Francisco men den här gör det, liksom den nyaste Blue Jasmine.

Konst Idag susade vi iväg till Sandvikens konsthall för att utställningen "Samlar rester av en sargad tid" med verk av Annelie Krantz. Annelie och jag gick i samma klass i gymnasiet men tyvärr tror jag inte att vi växlade särskilt många ord under de tre åren. Ibland blir det ju så. Men jag har med beundran följt henne på avstånd. Sett hennes vackra arbeten i ull, t ex väskor som i sig är konstverk. Genom den här utställningen visar hon en för mig ny sida genom sina målningar i akryl.

Det genomgående temat är skogen. Den hotade skogen, den vidöppna skogen, den trösterika skogen. Det är en naturupplevelse att betrakta hennes verk. I några av dem kombinerar hon måleriet med det textila och låter sydda stygn träda fram i landskapet, några verk är gjorda helt i ull med metall- och/eller pärlinslag. Landskapen känns som hemma, kanske är detta mitt Gästrikland? Men det är inga naturtrogna avbildningar, här rinner färgen, träden är skuggor, marken glöder. Naturpoetiskt. Jag tar bilder av ett par av de verk som tilltalar mig allra mest, som ögonen helst söker sig till i den spartanska konsthallen. 

Litteratur Att ett inspirerat bokprat kan få mig att på stört byta bok blev tydligt efter onsdagens bokkafé på jobbet. Kollegan Per talade så väl om Stig Larssons När det känns att det håller på att ta slut att den blev helgens litterära sällskap istället för Kjell Westös Drakarna över Helsingfors. 

För mig har Larsson mest varit en rubrikernas man, kanske ända tills jag såg den där intervjun i Babel där han sitter bredvid nära vännen Horace Engdahl. Och så nu Pers varma ord om honom.

Så sitter jag här och har omkring 200 sidor kvar att vistas i Stig Larssons huvud. För det känns så, han öppnar upp, släpper in så till synes obegränsat. Det är hans historia i romanform, i en kronologi som författaren själv beskriver som "hejsan svejsan". Jag som aldrig ens tjuvrökt kan inte bedöma om bokens intention att få människor att avstå från droger verkligen lyckas. Själv blir jag snarare lite sjavigt spritpåverkad bara av att läsa den... 

Larsson rör sig fritt i alla läger, har vänner både i Svenska Akademien och på kvarterssyltan. Respekten för dem är lika stor. Jag läser också med något slags respekt. För även om bokens Larsson har ett självförtroende som inte kan knäckas av något så tänker jag att det krävs en del mod för att sätta ord på sig själv så här (och samtidigt på Knausgårdsvis lämna ut andra). Med alla skavanker, mer eller mindre genomtänkta uttalanden, ungdoms- och vuxensynder. Och det är inte med något slags sensations- eller skvallerlystnad jag läser, även om delar av kultursverige fladdrar förbi, utan för att det är en så ovanligt direkt och välskriven tja roman.