Kulturtoppen! Januari

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis. Jag är enväldig men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - januari 2013

1. (Ny) GIFF. Nej, det är inte en idrottsförening i Gävle det är Göteborg International Film Festival som gav mig och maken så många fina filmupplevelser i slutet av månaden.

2. (Ny) LEV. Ett konstverk utbrett i gångtunneln vid Umeå station - allt kreerat utifrån Sara Lidmans ordskatt.

3. (Ny) Vi kom över havet. I vi-form berättas på få sidor något av det starkaste jag läst på länge. Julie Otsukas verk har hittat in i många läsarhjärtan.
4. (Ny) Kulturtofflorna. Julklappen från lillebror som håller mina lättfrusna fötter varma när jag idkar stillasittande läsning.

5. (Ny) En man utan land. Mitt första men inte sista möte med Kurt Vonnegut. Tänk att det finns så roliga och inspirerande böcker på hylla Gz.

* Hedersomnämnande: Villa Muramaris, kulturskatten utanför Visby som förstördes i en brand.

Tidigare Kulturtoppar

Mästare i kortkort och mellanlångt utläst

"Samarbete med fluga
Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen."

Av någon märklig anledning följde inte min pågående läsning med till Göteborg, den låg kvar hemma vid sängen. Istället skaffade jag mig det senaste numret av Vi läser för hemresan, däri bland annat en artikel om "flash fiction" som sägs "explodera" på nätet och i mobilerna. Det är de kortkorta berättande texterna som lämnar mycket öppet för läsaren att fylla i.

När jag läser artikeln så längtar jag ännu mer efter min hemmaglömda bok. Hon nämns inte i artikeln, men nog måste Lydia Davis vara en mästare i genren? Med texter som den här

"Exempel på oavslutad handling i förfluten tid på ett hotellrum
Er städerska har varit Shelly."

utmanas tanke, betoning och grammatik. I novellsamlingen jag läst, Samarbete med fluga, varvas stil, längd och innehåll. Det är ett häftigt, tankeväckande och glimrande möte som uppstår mellan mig och novellerna jag läser. Det är vardag men sedd med en alldeles speciell blick. Rösten är ibland poetisk, ibland kyligt analytisk men alltid medveten om berättelsens kraft, oavsett vilken form den tar sig - och med varje ord viktat och skarpt skuret. Att tänka stort och säga smått, det är något tilltalande i det. Och nog krävs något mer av författaren än att snabbt svänga ihop några ord som bildar "flash fiction"?

Jag har vaktat den här karamellen sedan författaren gästade Babel i höstas. Intervjun med henne minns jag som en av de bättre och mer intressanta i det sammanhanget. Nu har jag läst och njutit, ibland på det där lite förfärade sättet. Och se, författaren är nominerad till Man Booker International Prize. Lägger den 22 maj på minnet, då får vi veta hur det gått för Davis och konkurrenterna.

En filmisk helg i Göteborg

Först sonderade vi terrängen var och en för sig maken och jag. Alla medel var tillåtna - stjärnor, hjärtan, bläckplumpar, färgglada pennor - för att markera och gradera de heta kandidaterna. Sen tog vi plats på en trevlig lokal hemma i Gävle och jämförde listorna. Skulle jag tvingas ge upp tanken på någon favorit? Riskerade de högst önskade att kompromissas bort? Skulle jag behöva slåss för någon av de hetaste kandidaterna? Men nej, det gick mycket fredligt tillväga och snart hade en plan för några välfyllda dagar i Göteborg tagit form. Vi var med andra ord redo för årets stora filmfestival! Och under helgen har vi sett sammanlagt åtta filmer i olika genrer, av debutanter eller mer rutinerade filmskapare, från nära och fjärran.

Planeringsstadiet

Efter en god frukost inleddes lördagen med The Great Kilapy en film från Angola/Portugal om en playboy-typ som lite så där i förbifarten stöttar kampen för ett avkolonialiserat Angola. Därifrån bytte vi biograf och hamnade i nutidens New York genom Supporting Characters om ett par filmräddande klippare. Filmen kom att bli en stor favorit genom sin fräscha dialog och avslappnade skådespel. Dessutom hittade jag min soulmate i filmens Amy som storgråter i soffan, inte för att någon dött utan för att "I've got a promotion"..

Supporting Characters

Näst på tur stod Neighbouring Sounds, en brasiliansk film som bjöd på spännande historier om ett gäng människor nära, eller längre ifrån varandra, skenbart vardagligt med en ylande hund nere på gården. Vi avslutade kvällen sent med A Liar's Untrue Story of Monty Python's Graham Chapman, en i huvudsak animerad film, som var ungefär lika knasig som sin titel.

Årets affisch skapad av Liv Strömquist

Söndagsmorgonen ägnade vi åt en film som i programkatalogen beskrivits som en svart komedi - Death of a Man in  Balkans. Och visst var den svart men den innehöll även mycket värme. Ett lika enkelt som genialt grepp har använts för att bygga upp scenen - en kamera, ett rum och så grannarna som kommer och går för att titta till den självmördade mannen och vänta på polis och ambulans. Fortfarande undrar jag över om filmen gjorts i en enda tagning eller om där fanns något brott för snabbt att uppfatta för ögat.

Death of a Man in Balkans

På eftermiddagen såg vi italienska Nina som med sin glidning mellan dröm, dagdröm, verklighet förvirrade åtminstone den här åskådaren. Men allt behöver inte klargöras, och det var en fint berättad film. På kvällen väntade en film, Museum Hours, som tog plats i Wien och till stor del på deras konsthistoriska museum. I spelfilmens form berättades ett stycke konsthistoria men också om en fin relation. Patti Smith visade sig till min stora förtjusning vara en av producenterna. Dagen avslutades i ett långsamt tempo, med kontemplativa scener och utmärkt skådespeleri.

Kylig salong... 

Innan hemfärd delade vi på oss inne på Hagabion (en RIKTIG biograf!!) jag för att se en triangelhistoria och maken för att se någon konstfilm. Triangeldramat  The War of the Volcanoes handlade om inga mindre än Ingrid Bergman, Roberto Rosselini och hans ex Anna Magnani - som gjort för vita duken.

Nu är hjärtat fullt av film och hjärnan likaså. Tack GIFF för ännu en fantastisk festival!

Äntligen i min hand (i min famn) dikter av Emily Dickinson

"Ett ord är dött

När det

sagts -

Säger vissa - 

Jag säger

att det

börjar leva -

Just den dagen - "

 ur. Gång på gång är skogarna rosa i översättning av Ann Jäderlund.

Förresten, visst skrev väl Åsa Beckman i DN om ED:s tankestreck härom veckan?



1830-1886



Mångsysslande

I koppen julkaffe
I handen Lydia Davis Samarbete med fluga
I öronen CD-revyn i P2
I hjärtat älskade maken på väg hem från en veckas jobb någonstans i Indien
I huvudet filmerna som väntar på filmfestivalen i Göteborg

Ett mästerverk i vi-form

Julie Otsuka har tagit ett genialt grepp om sitt digra källmaterial som filtrerats till ett kollektivt vi, kvinnorna som kom över havet. De reste från ett älskat Japan till de väntande männen i väst, som inte alls var som de beskrivits sig. De kom ett liv inte alls lätt och luftigt, och till skeenden som inte någon kunnat föreställa sig.

Idag har jag umgåtts med alla de både namngivna och icke-namngivna kvinnorna, tagit del av deras lidande, deras förväntningar och sorger - det har varit mycket starkt. Vi kom över havet är 171 sidor briljant, välskriven roman och en bok att lära av. Den här gången instämmer jag innerligt med de som tidigare läst och tyckt: Detta är ett mästerverk från början till slut.

Sällsamt bra

Om jag skulle gradera årets läsupplevelser så här långt så skulle Emine Sevgi Özdamars Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden skattas som den största och mest intressanta. Detta även om motståndarna hade varit ännu vassare.

Läsaren tas med till 70-talets Berlin, där hur och när gränsen mellan öst och väst korsas är av yttersta vikt. Från Turkiet kommer författaren till hit för att utöva teater, verka inom den, och hon får göra det tillsammans med den tidens stora namn. I ord och bild görs dokumentära anvisningar om vad som händer på scenen i de olika uppsättningarna. I ord tecknar också Özdamar sin tid i Berlin, ibland drastiskt och alltid med en stor öppenhet för läsaren att själv fylla i, göra berättelsen komplett. Teaterliv, kollektivliv, kärleksliv, hemlängtansliv, Berlinliv. Rámus förlag har bjudit på ett stycke mycket inspirerande läsning om en stad, en tid, en människa.

Caroline/Tchoupitoulas ledde mig fram till boken, tack för det.
Ingrids boktankar har också läst den. Och förhoppningsvis många fler...

En gotländsk pärla är borta

Bland de dystra nyheter som Ekot förmedlade på morgonen fanns också en tråkig kulturell sådan: Villa Muramaris på Gotland har brunnit ned. Detta kärlekens och konstens hus som skapades av Ellen Roosval von Hallwyl och Johnny Roosval och byggdes 1915-17.

I maj 2011 svängde min make och jag av vägen strax efter Visby för att se huset som fascinerade. Nu är jag extra glad över bilderna jag tog där. Här skrev jag om besöket.

Zweig om Joyce

"Bruksanvisning: man söker sig först ett fast underlag för att inte under läsningen ständigt behöva hålla denna mammutroman i handen, ty volymen omfattar nästan 1.500 sidor och är tung som bly. Sedan fattar man försiktigt mellan fingret och långfingret de bilagda prospekten över "Århundradets största prosaverk" och "Vår tids Homeros", river sönder dessa braskande, överdrivna reklamlappar och kastar dem i papperskorgen för att inte på förhand uppfyllas av fantastiska förväntningar eller retas till motsägelser. Därefter sätter man sig i en länstol (ty det kommer att ta lång tid) och bemannar sig med allt sitt tålamod och all sin rättvisa (ty man kommer också att bli arg), och så börjar man."

Han får det att låta ganska enkelt, Stefan Zweig, i sina "Reflexioner till Joyces Ulysseus" delgivna 1928 och återfunna i Möten med människor böcker och städer (1940). De båda författarna mötte varandra, det kommer jag ihåg från Världen av igår. Själv är jag inte redo än att ta plats i läsfåtöljen men boken står där i hyllan i sin turkosa klädnad. I färskt minne Bokmanias läsning under förra året.

Zweig fortsätter med att beskriva sin läsupplevelse: "Man skriker av förtjusning, man rasar av förbittring, man tröttnar och känner sig piskas vaken igen."

Känn lockelsen!

Litterärt restaurangbesök i Gävle

"Frida tillbringade sin födelsedag i turnébussen. Hon fick ett armband av Magnus till frukosten som intogs på en vägkrog och supé på restaurang Matildas när de kom fram till Gävle."

Bra restaurangval i Mariette Glodecks i Den sista dagen i december. Tänk vad man kan hitta när man bläddrar bok under extrakvällspass på biblioteksfilial.

Läsa-titta-läsa-titta

I ett försök att ta tillbaka läslusten, som försvann halvvägs i Mo Yans bok om Ximen Nao, lånade jag hem Faller fritt som i en dröm av Leif G W Persson från jobbet igår. Sedan läste jag... och läste, innan det var dags för premiären på teve av En pilgrims död.

Det är efter ett mycket långt uppehåll från genren, som jag läser en deckare. Jag blickar in i ett nygammalt landskap, tecknat av en för mig tidigare oläst författare. Till skillnad från tv-serien kretsar boken uteslutande kring mordet på Olof Palme och den skuggutredning som inleds av Johansson & co. Men ibland ordagrant men betydligt förkortat, ibland för förkortat, dialogen som låter något stolpig och teatral.

Precis som romanens Lisa Mattei var jag 11 år den där februarikvällen 1986 och jag minns det tydligt; den kollektiva chocken, löpsedlarna, teorierna som avlöste varandra. Läsningen triggar barndetektiven i mig, för tänk om svaret finns någonstans i det digra materialet?

I boken irriterar jag mig på upprepningarna (otaliga gånger har personerna påpekat att chefen "kan se runt hörn" - med just de orden.). Fast jag blir ändå lite förtjust i den pladdriga tonen, och i att arbetet sker i stillhet i polishuset och i alla fall inte hittills genom blodiga uppgörelser på gatan.


Hittills: 1-0 till boken.

Uppdatering:
Snart slut nu. Av boken många konstiga drömmar. I boken ett evinnerligt bläddrande fram och åter för att hålla ordning på relationer och revolvrar. Nej, jag är inte deckarsugen längre.

Läsande människor

I mitt flöde på Facebook dyker inlägg från Underground NY Public Library upp med bilder på läsande människor. Det är inspirerande och speciellt att se människor djupt försjunkna i böcker. Läsa kan man göra hur som helst, var som helst - samtidigt som du genom det du läser är var som helst, hur som helst. En läsande människa är innesluten i bokens värld, i de känslor, tankar, reaktioner som texten väcker. En läsande människa i det offentliga rummet delar något mycket intimt och nära med oss andra runt omkring, låter det boken väcker speglas i ögon och ansikte.

På min buss till och från jobbet i Gävle finns också läsande människor. Inte jättemånga men några. Som damen igår med svart basker, fast i något läsbart som rymdes i den stora handväskan. Eller den unge mannen som förra veckan hann läsa några sidor i Gun-Britt Sundströms Maken på sin färd genom staden. Men min favorit är den unga Anna Karenina-inspirerade kvinna med svart kappa, pälsmössa och dramatiskt blekt ansikte som jag såg på ett tåg i Stockholms tunnelbana. Hon läste, förstås och helt sant, Kvinnor som älskar för mycket av Robin Norwood.



För  några år sedan spanade Boktoka på läsande personer i Stockholm.
Underground New York Public Library-bloggen

En lyckad kombination av julklappar och lånekort

Värmande tofflor för mina kalla fötter från lillebror, swingig 20-tals jazz och uppiggande te från maken och så den lånade boken. Det är nu dags för Ximen Nao att återfödas som tjur. Många sidor, härlig läsning. Nu vet du vad jag omger mig av den kommande tiden. 

PS: Det är svårt läsa Mo Yan utan att i bakhuvudet ha den kritik som riktats mot honom, och det utan att jag själv kan ta ställning. Anna Gustafsson Chen som översatt bl a boken jag läser delar på sin blogg Bokberget med sig av en text om honom, ursprungligen publicerad i Karavan.

"Vi är dansande djur. Så vackert det är att resa sig och gå ut och göra något."

Men en annan man jag också ett tag varit intresserad av att läsa hann före Thompson. På bussen hem från jobbet igår började jag läsa Kurt Vonneguts (1922-2007) självbiografiska noteringar, associationer, tankar En man utan land tillkommen när författaren är 84 år.

Vonnegut - en gång krigsfånge i Dresden, senare bejublad i bokform och New York-bo. Han visar sig skriva så bra att jag inte kan slita mig från texten, knappt när jag går runt på ICA, och definitivt inte när jag kommit hem och tagit plats i soffan. Det är USA-kritik, kritik mot vårt teknikfixerade samhälle, mot hur jorden förstörs, kommentarer om skrivande, om bibliotekens roll för det fria ordet - allt roligt, underfundigt och klokt formulerat.

Jag läser högt för maken, jag fnissar, viker hörn (fy, fy i låneboken) och försöker lägga ord på minnet.

Det ena ger det andra

Svetten rinner på den evigt unge Johnny Depp, rommen flödar, tuppfajter utkämpas och bilfärderna är helt galna i filmen baserad på Hunter S. Thompsons Puerto Rico-utspelande roman. The Rum Diary.

Så berättar kollegan om hur film och roman inte riktigt hänger samman, att film också blivit biografi men inte riktigt. Och jag föreslås läsa Thompsons texter och se dokumentären om honom och kanske någon ytterliga film. Så direkt i min hand fler Thompsonverk och ett antal drogrelaterade hallucinationer .

Nu fattas bara eoner av mer lästid och en flaska rom.  

LEV! med Sara Lidman

Det att läsa Sara Lidman igen har blivit en allt starkare längtan. Ännu mer nu sedan jag sett det konstverk - "Lev!" - som upptar större delen av gångtunneln under Umeås tågstation. Det nya verket utgörs av citat ur Sara Lidmans stora textskatt, citat som omdiskuterats, skapat debatt genom att... tejpas över (inte av illvilliga vandaler utan av ängsliga politiker).

Det är vackert hur litteratur blir konst, och tillgänglig för fler än läsarna. Och jag älskar de poetiska orden om Didrik i Din tjänare hör. Så kan kärlek vara - "kom och var som du är.". Nästa gång jag besöker den norrländska staden hoppas jag hinna se mer av Lev!, utan att tidsbegränsas av avgående tåg.

Skuggland - en kandidat till Romanpriset

Skuggland av Jonas Brun är en av de romaner som nominerats till Romanpriset i P1 och som om ett par månader ska diskuteras i radions läsar/lyssnar(?)jury. Jag försöker läsa ikapp med den.

Detta är en bitvis gåtfull berättelse om vännerna Erik och Erik. Den ene Erik är romanens vuxne berättare som berättar om tiden då de var ungefär 11 år. Erik x 2 är de såtaste vänner, och klasskamrater i småstaden där de bor. De är varandras likar, tvillingsjälar, skuggor vilket särskilt berättar-Erik är nästintill besatt av. Så börjar en ny pojke i klassen och tvillingskapet bryts. Nu är det Erik och Marcus som gäller - och berättar-Erik är utbytt.
Så en natt försvinner Erik och Marcus, och skilsmässan mellan Erik x 2  blir definitiv. Försvinnandet är den katalysator som får Eriks historia att växa fram, kanske som ett sätt att bearbeta denna smärtsamma och traumatiska barndomsupplevelse. Samtidigt visas föräldrarna upp, med sina bekymmer sedda med vuxenögon. Det ger ytterligare en dimension åt berättelsen och låter den bli mer lite komplex än om den bara rymt barnen.

Nästan till bristningsgränsen driver Brun temat om de två som är varandras likar - här finns de (uttalat) speglande historierna, datorspelet Shadowland som vännerna förlorar sig i och som återberättas för den lite uttråkade läsaren (dvs Hermia). Jag förstår vad författaren vill men detta överflöd av bilder gör berättelsen övertydlig, särskilt som drömmen om en tvillingsjäl, och om att aldrig behöva vara ensam, varken är unik eller ny.


Jag har tyckt om att läsa Bruns roman, men om berättelsen stramats upp, gjorts mer koncis tror jag den hade slagit an starkare. Det att inte berätta, att hålla orden inne, kan ibland vara det allra starkaste sättet att tala. Men denna historia i barndomens landskap berör och är bland obehaglig att läsa. Särskilt fint tycker jag författaren skildrar insikten om att barndomen har ett slut, att det inte är ett tillstånd att stanna i.
"Det är fruktansvärt att man aldrig mer får vara barn. Det är lika fruktansvärt att för alltid förbli ett barn."

De försvunna barnen förblir barn, berättar-Erik måste gå vidare med sitt liv. Men känslan av att han fastnat i det som en gång var stannar kvar genom hela läsningen. Romanen dröjer sig kvar som en sorgsen ton i hjärtat.


De nominerade är:

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

En storm från paradiset av Johannes Anyuru
Ön av Lotta Lundberg

Förrädare av Ola Larsmo

Skuggland av Jonas Brun

Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

På uppdrag med MI5

Det att författaren valt att ha brittiskt agentliv som en utgångspunkt oroar mig. Och mycket riktigt - snabbt far mina ögon diagonalt över de mest spiontyngda sidorna, inte av något slags vilja till snabbläsning utan för att orden inte får fäste. För ointressant, obegripligt. Men som tur är handlar det ändå i huvudsak om annat.

Ian McEwan har med sin nya Uppdrag Sweet Tooth skapat en berättelse om berättande, en historia om det skrivna ordet och om dess makt att påverka läsaren och om läsaren själv. Allt insvept i en väv av komplicerade relationer, kärlek och ja, agentliv med den unga Serena i centrum. Genom en älskares förtjänst befinner hon sig i MI5:s högkvarter, men knappast i dess innersta nav. Vad gör hon egentligen där? Och hur ska hon lyckas hålla sin identitet dold när hon blir upp-över-öronen förälskad i den man hon ska värva som författare till den kulturella sektionen? Hur ska Serena klara ett liv i lögn? Och vilket liv är det egentligen hon lever?

McEwan brukar inte dra sig för att överraska läsaren, att låta otänkbara ting hända eller för att ibland ha lite väl spektakulära inslag i sina romaner. Den här nya historien är inget undantag från detta. Det som berättas är finurligt, påhittigt och berättarglatt, så är det visst. Ändock. Det irriterar mig att det är en sådan där roman som får sin yttersta mening, sitt fulla värde först på slutsidorna. Däremellan läser jag något som jag tidvis finner haltande och inte helt perfekt, även om det inte är någon helt och hållen oangenäm läsning. Och kanske är det också författarens avsikt att jag inte ska vara alldeles nöjd? Uppdrag Sweet Tooth är underhållning för stunden skriven av en skicklig författare, och ibland kan det vara bra nog. Fast trots berättarglädje och oväntade ingredienser så instämmer jag inte i de lovord som haglats över bokomslaget och dess flikar.

Tidigare ombloggade McEwanska läsakter: Kärlekens raseri, Amsterdam, Hetta, Lördag, På Chesil Beach Vid en snabb titt på tidigare tankar om det lästa framgår en viss ambivalens inför författarskapet, den nya inget undantag. Ändå fortsätter han att locka mig, och jag fortsätter att läsa...

Läst 2013

Post Office av Charles Bukowski
Vattnet i mars av Mikael Fant
Min första kärlek av Ivan Turgenjev
Hjärtat jagar allena av Carson McCullers
Någon vakar i natten av Ann Patchett
En jul i Paris av Somerset Maugham
Kärlek vänskap hat av Alice Munro
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Vänner emellan av Amos Oz
Komma och gå av Taiye Selasi
Lola uppochner av Monika Fagerholm
Oraklet av Margaret Atwood
Stendagböckerna av Carol Shields
Öppen stad av Teju Cole
Hägring 38 av Kjell Westö
Fyrsten av Henrik Langeland
Wonderboy av Henrik Langeland
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Vinterkriget av Philip Teir
Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt
Liknelseboken av P O Enquist
1913 århundradets sommar av Florian Illies
Normans område av Jan Kjaerstad
Genanse og verdighet av Dag Solstad
Fallvatten av Mikael Niemi
Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend
Gå, eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv av Tomas Espedal
Kungen av Europa av Jan Kjaerstad
Änglar blåser hårt av Sture Dahlström
Gentlemen, Gangsters av Klas Östergren
Glädjens hus av Edith Wharton
Den första hustrun av Jean Rhys
Tidens mörka rygg av Javier Marias
Åren i Paris av Paula McLain
NW av Zadie Smith
Katharina Blums förlorade heder; Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda av Heinrich Böll
En man utan samvete av Patricia Highsmith
Schack av Stefan Zweig
Något av ett leende av Francoise Sagan
Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn
Syndare i sommarsol av Sigurd Hoel
Cold Spring Harbor av Richard Yates
Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Fvonk av Erlend Loe
En irländsk dagbok av Markus Feldenkirchen
Förälskelser av Javier Marías
Var blev du av Bernadette av Maria Semple
Familjen Walsh A-Ö av Marian Keyes
Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq
Dubbelgångaren av José Saramago
K.J. av Carina Burman
Försmådd av Hans Gunnarsson
Ensam i Berlin av Hans Fallada
Hemligheten på Mercy Close av Marian Keyes
Middagen av Herman Koch
Ny finsk grammatik av Diego Marani
Saknade av Merethe Lindström
En lycksökares historia av Richard Mason
En liten hjälte av Dostojevskij
Regnspiran och Bära mistel av Sara Lidman
Att leva av Yu Hua
Slakthus 5 av Kurt Vonnegut
Alla ger sig av av Wendy Guerra
En naiv och sentimental prosaist av Orhan Pamuk
Samarbete med fluga av Lydia Davis
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden av Emine Sevgi Özdamar
En man utan land av Kurt Vonnegut
Skuggland av Jonas Brun
Uppdrag Sweet Tooth av Ian McEwan

72 böcker, 41 skrivna av män, 31 av kvinnor

Tecknade romaner
MAUS av Art Spiegelman
Livet är en fest av Daniel Ahlgren
Berlin x 2 av Jason Lutes
Kiki från Montparnasse av Catel & Bocquet
Husfrid av Alison Bechdel
Hetero i Hägersten av Sofia Olsson
Fucking SOFO av Lena Ackebo
Den mörka sidan I