tisdag 7 juni 2011
Två olika men lika starka läsupplevelser
Eftersom jag, precis som många andra, blev minst sagt förtjust i En halv gul sol (mästerverk!) så hade jag vissa förväntningar på Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Fast jag hade vett att skruva ned dem några snäpp - för det var ju faktiskt hennes debut jag skulle läsa. Men vilken debut det var! Det har nu gått några veckor sedan jag läste den men särskilt huvudpersonen, tonårsflickan, har dröjt sig kvar. Hennes miljö är så karg, med den stränge, hemske fadern som känns som en perverterad version av Atticus Finch, den alltigenom goda pappan i Harper Lees Dödssynden. Det gjorde riktigt ont att läsa Adichies roman som var så gripande, så stark och så, tyvärr, trovärdig. Berättelsen är rakare, i strukturen enklare än den i En halv gul sol men inte mindre betydelsefull. Inte heller Dödssynden iddes jag skriva om här, tillfälligtvis mätt på iakttagelser och tyckanden. Men oj, det är verkligen en levande klassiker, utgiven 1960. Viktigare bok får man leta noga efter. Lena K E skriver om den här i en kommentar.
Ja, vilken debut!
SvaraRaderaInledningen på Purple Hibiscus är så stark, det nästan vibrerar, och den är svår att läsa. Jag tänker att den var som en film för mig som har svårt när bildspråket förstärker berättelsen. Adichies text hade samma effekt, det var svårt att värja sig. Du bör även läsa hennes novellsamling. Flera av novellerna, som även hennes romaner, är en så drabbande läsning.
Jag blev lika förtjust som du när jag lyssnade på den som radioföljetong i våras. Har precis läst ut hennes novellsamling "Det där som nästan kväver dig". Skriver om den snart.
SvaraRaderaNovellerna... de ser jag fram emot att läsa! Innan tar jag del av Mimmimaries tankar om dem.
SvaraRadera