Ett mästerverk i tre delar

I ransoneringens tid skrev Eyvind Johnson sin trilogi med fastighetsmäklaren Johannes Krilon i centrum - Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943). Och det är lika bra jag säger det med en gång: Det här är litteratur när den är som störst, bäst och vackrast.

Johnson skriver de tre böckerna mitt under kriget, inte med det i backspegeln, vilket är fascinerande på flera sätt. Att skriva det han gör vittnar om ett stort mod och en stor förtrogenhet med vad som faktiskt hände under dessa år. Det är en direktrapport från en svår tid och det är starkt att ta del av händelserna i Sverige och i Europa. Nästan som i presens.

När den första delen börjar har vännerna Krilon, Hovall, Minning, Arpius, Odenarp, Frid och Segel träffats varje söndag i tio år för att samtala. De ägnar sig åt det goda samtalet. Mellan träffarna lever männen ganska skilda liv med egna glädje- och sorgeämnen. Under berättelsens gång kommer dessa herrar att bli mina vänner. Jag våndas med dem, lever mig in i dem och refererar titt som tätt till min käre make om vad de har för sig.

Parallellt med kriget som pågår, där ockupationen av Norge har en central betydelse, förändras klimatet i Stockholm vilket direkt påverkar de sju männen. Den mystiske Gideon Staph hotar, tillsammans med sitt svavelosande anhang (vilket för tanken till Mästaren och Margarita), de krilonska vännerna. Staph vill ta över männens olika företag och binder dem genom tvingande kontrakt, och när det inte hjälper tar de till hot som går ut över männens familjer på olika vis.

Historien som berättas växlar mellan det personliga planet där de samtalande männen var och en visas för läsaren och det symboliska, allegoriska planet där männen liksom Norge intas av en främmande makt. Samtidigt är det en ytterst levandegjord skildring av Stockholm så som det såg ut på 40-talet. En obetalbar scen spelas upp i samband med en vernissage - här promenerar hela kultureliten förbi; prins Eugen, Harry Martinson, Cora Sandel, Barbro Alving (som ska rapportera därifrån) för att nämna några. Alla skulle kanske inte känna sig helt bekväma där men här finns kollegor och kanske vänner till Johnson.

Romanerna har en genomtänkt komposition där berättelsens trådar tvinnas samman på ett ibland överraskande vis och där saker som antyds tidigt först senare får sin förklaring. Jag sträckläser romanerna under ett par veckor - helt fast i denna värld för jag vill vara tillsammans med de kämpande männen som tecknas så fint. Krilon är en hjälte men ingen perfekt sådan, kanske är det vad som gör honom så sympatisk? Det händer över huvudtaget mycket i berättelsen, på alla dess plan, där ibland den tänkte författaren griper in och förklarar sig.

Kanske är romanverket framför allt en hyllning till friheten och det fria ordet på olika nivåer. Det är även en roman om godheten - om att eftersträva det rätta i alla situationer. I romanen diskuteras konsten som en kanal för att ge uttryck åt det som är svårt att tala om - på samma sätt gestaltar romanen det svårast upplevda i en tid där det kunde vara farligt att sätta ord på skeendena. Det görs genom allegorins form och genom drömmens glidande värld.

Länge har jag väntat med att läsa Krilontrilogin och nu är jag så lycklig över att ha varit där i Krilons värld. Det är en läsning jag i tanken inte kommer att bli klar med på länge än och som inte egentligen på något sätt kan göras rättvisa i ett blogginlägg. Romanerna är större än jag kunnat ana och jag lyfter med dem. Jag älskar det! I love it! Je l'aime! Jeg elsker det!