i söndagens SvD fick mig att tänka på författarskap knutna till ett visst berättarlandskap. Eftersom den käre maken härstammar från Västerbotten, precis som ovan nämnda författare, var steget kort till att fråga om maken i skolan drillats i de norrländska författarskapen. En ambitiös lärare försåg klassen med en lång läslista baserad på hemmaförfattare men eftersom maken blivit en villig läsare först under senare år lämnades listan som när som på två böcker obeaktad.
Men hur påverkas man mer generellt av att bo i ett berättarlandskap? Hur är det att växa upp i Värmland omsvärmad av myter om skrönor om författare? För mig som växt upp i Gästrikland är frågan ställd av pur nyfikenhet. För här stoltserar vi inte med så många stora namn; mitt landskap saknar det där riktigt stora och egenartade författarskapet. Eller har jag fel? De två andra landskapen jag ger som exempel kan, för att nämna några flera namn, glädjas åt Torgny Lindgren, Sara Lidman, Selma Lagerlöf och Göran Tunström.
Förutom av den bokliga vana som finns i det egna hemmet - hur mycket präglas vi som läsare av den litterära mylla vi växer upp i? Eller inte växer upp i? Skiljer sig vi gästrikar i läsart från värmlänningar och västerbottningar?
Jag är uppvuxen i Skaraborg, men har aldrig varit särskilt lokalpatriotisk. Att Arn-turismen vuxit sig så stark är mest skrattretande för mig och mina barndomsvänner! Däremot känner jag för första gången en vilja att övervinna min deckar-allergi, och läsa Johan Theorins Skumtimmen och Nattfåk för att få veta mer om mina farföräldrars Öland.
SvaraRaderaI skåne fick man inte läsa så mycket Skånskaförfattare och litteratur när jag var liten men jag tror det har ändrats. Själv har jag i vuxen ålder mer börjat läsa lokala författare eftersom jag helt enkelt tycker det är roligt att läsa om min egen mylla och se om jag lära mig något nytt om mig själv. Jag läse Underdog och kände igen stora delar av Malmö och blev lite nostalgisk. Jag läste Kalla det vad fan du vill och kände igen en stor del av min uppväxt trots att jag inte är invandrare. Äldre litteraturdäremot läser jag mest för mitt höga nöjes skull. Stor fan av Piraten ex som är djupt förankrad i den skånska och Lundensiska traditionen, men det var aldrig något vi stötte på i skolan.
SvaraRaderaDet är en verkligt intressant frågeställning att förskjuta perspektiv från författaren till läsaren när det gäller att litterärt påverkas av sin miljö.. Jag tror att det beror ganska mycket på omständigheter, jag gick i en för sin tid väldigt omodern byskola i Småland där det var obligatoriskt att i tredje klass göra ett litet arbete om Carl von Linné. Däremot inte om Astrid Lindgren - vilket jag hellre hade föredragit. Dock lästes det oerhört mycket Lindgren i mitt hem, och vid det laget läste jag allt jag kan komma över, så jag kan nog inte säga att det påverkade mig nämnvärt. Då påverkade mig nog de stora skogarna mer åt det lokalpatriotiska hållet...
SvaraRaderaRoligt ta del av era tankar kring läsande och hembygd! Lite blandade erfarenheter och upplevelser...
SvaraRaderaVilka intressanta funderingar!
SvaraRaderaJag kommer ju från Österbotten, och vi har också en uppsjö författare, om än i de flesta fall inte så väldigt kända utanför Svenskfinland. (De som sannolikt är bekanta för rikssvenska läsare är t.ex. Lars Sund och Hannele Mikaela Taivassalo). Finlandssvenskarna är överlag en folkgrupp som har många författare i förhållande till antalet individer, men när man själv lever mitt uppe i den här verkligheten är det svårt att se hur det påverkar, och framför allt hur den skiljer sig från andras verkligheter. Men språket är viktigt, och det märks också genom att vi i skolan jobbat mycket med finlandssvensk litteratur. Och nu när jag ser tillbaka på det så känns det ju väldigt självklart. Även om jag med stor glädje läser böcker skrivna i Sverige vill jag också läsa det som skrivits på svenska i mitt eget land, därför att språket skiljer sig lite, och därför att landskapet och kulturen skiljer sig - både litterärt och rent allmänt. Jag tror att det lätt blir så att man i den här situationen, där ens språk sällan och aldrig är en självklarhet, fokuserar väldigt mycket på det språkliga i olika former - t.ex. i litteraturen.
Ika: Vad märkligt egentligen - att det finns en stor mängd författare som skriver på svenska men saknar (riks)svenska läsare... Det skulle vara intressant att som just rikssvensk läsare läsa mer av finlandssvensk litteratur just för skillnaden i språket. Att upptäcka kanske hur ett språk färgas av just kultur och landskap.
SvaraRadera