torsdag 31 juli 2008

Mitt första intryck

av Cormac McCarthy Vägen är att jag läser två böcker samtidigt, men den ena pågår i mitt eget huvud. Jag skapar min egen historia av det som hänt innan det fruktansvärda som boken skildrar. Varför har pappan och pojken klarat sig? Vilka är alla brända människor de möter? Jag söker svaren, kanske kommer de?

Jag är inte räddhågsen men drar mig ändå ofta undan alltför mörka historier, kanske för att min egen inre oro ibland är alldeles tillräcklig som den är. Men nu är sommaren här, glada ting finns att se fram emot och läsningen känns alldeles utmärkt.

onsdag 30 juli 2008

Jag är Leopardpojkens dotter

heter Johanna Nilssons berättelse om sin farmor och farfar och deras liv som missionärer i Belgiska Kongo, nu Zaire. Det är också en berättelse om hennes pappa och hans syskon. Föräldrarna väljer att tjäna Gud framför att leva med sina barn och under långa perioder är familjen splittrad - med barn och föräldrar i skilda länder. Sveket mot barnen är ett huvudtema i boken. Men det är inte bara föräldrarna som skiljs från sina barn, det är även syskon som skiljs från varandra:

Små syskon ska man inte skiljas från. Små syskon ska man ha nära sig. Så att man kan vaka över dem.

Dessa syskon är inte nära varandra.

Nilsson skriver sig närmare sina farföräldrar och sin far samtidigt som hon skriver sig själv närmare. Genom att försöka förstå sin familjs öde förstår hon, som jag tolkar det, alltmer sig själv. Nilsson bjuder på spännande episoder i djungeln, skildrar faderns inte alltför muntra skolgång och missionärens villkor. Allt på ett lika levande och rättframt sätt. Det är en gripande dkoumentärroman som ger en levande bild inte bara av författarens familj utan också av ett land i förändring. Mycket förtjust är jag med andra ord.

tisdag 29 juli 2008

Lunchläsning

På väg genom biblioteket till lunchrummet fångas mina ögon av en bok med guldglänsande bokstäver – Yoga för rockstjärnor. Att döma av baksidestexten är det en sinnesjuk historia som ska komma att berättas. Det intrycket fördjupas när jag läser de första kapitlen – det är galet och roligt svart. Jag fnissar mellan lunchtuggorna, fnyser ut lite quornfärs i den alldeles nya boken. Vad är det egentligen han har skrivit, Fredrik Brounéus?

Gårdagens mediekonsumtion

bestod av filmen Sabrina med bl a Humphrey Bogart och Audrey Hepburn.
Det finns en sådan stjärnglans över dessa gamla filmer, riktigt betagande faktiskt. Sabrina - den unga chaufförsdottern - som är dödligt förälskad i (playboy)sonen till arbetsgivaren åker med krossat hjärta till Paris för att gå i kockskola. Här knäcks ägg på löpande band, allt för att öva in enhandsgreppet. Efter två års studier återkommer Sabrina till fadern och den olycklige kärleken - förvandlad till en ung vacker mademoiselle. Alla faller som käglor.

Historien är en aning mossig - det har hänt en del sedan 50-talet - och bitvis ganska seg. Men det är lätt att charmeras av berättelsen, av det naiva. Och de är så fina, skådespelarna, så snajdiga i sina hattar och fina klänningar.

måndag 28 juli 2008

Johanna Nilssons romaner

har jag läst sedan hennes debut 1996. Jag slås dock gång på gång av hur ojämn hon är. Det är fullt begripligt; jag förstår att man som författare testar olika stilar, olika vägar, olika berättarröster. Men när jag tänker på hur drabbad jag blev av de två första romanerna Hon går genom tavlan, ut ur bilden (1996) och Flickan som uppfann livet (1999) känns det lite sorgligt att resten av hennes texter inte berört mig på samma sätt. Rebell med frusna fötter (2001), Konsten att vara Ela (2003) och De i utkanten älskade (2005) - inget fel på dem men inte kommer de ens i närheten av de två första romanerna. Jag saknar närheten, det är för spretigt, för konstlat. I år kom SOS från mänskligheten en roman som jag läste med viss behållning men som inte alls är den täta, nära Nilsson-roman jag suktar efter. Den känns inte riktigt äkta. Och jag måste kunna tro på en text inom dess egna ramar och det gör jag inte riktigt i det här fallet.

2006, tio år efter debutromanen, kom den bok jag läser nu; Jag är leopardpojkens dotter. Berättelsen ligger naturligt nära författaren eftersom det är den egna familjens historia som skildras. Jag är full av beundran inför Nilssons mod att både ge röst åt och gestalta en inte alltid ljus familjehistoria och samtidigt ge uttryck för sin egen osäkerhet. Det blir en skildring också om skapandets våndor, om konstnärskallet. Jag är så glad att ha hittat den Nilsson jag saknat. Och jag är glad att jag inte läst romanen tidigare. Att jag får den nu, som ett litet paket att långsamt veckla ut. Jag hoppas för min egen egoistiska skull att nästa roman skrivs i samma anda. Att det inslagna spåret i samband med SOS från mänskligheten får ge vika för det mer nära, det innerliga berättandet.

Ett stort sidospår är att jag, i romanen jag läser just nu, träffar på ett djur som jag fascinerades av som barn: Myrsloken.


Johanna Nilsson är för övrigt ett exempel på en författare vars blogg jag inte gärna läser, den stör, på ett sätt som låter flummigt, min relation till henne som författare.

Ett tydligt

tecken på att semestern är slut är att sovmorgon bytts mot fika med kollegorna. Det blir en svettig dag på biblioteket, inte för att det är så värst mycket att göra utan för att det är så varmt. Känns lite yrsligt faktiskt.

Men var är alla nya böcker? Utlånade! Och ljudböckerna är på vift. Så det är precis som det ska vara. Det tycks som om sommargävle läser.

söndag 27 juli 2008

Jag har fastnat

i en tankegång om författare och vilka arenor de rör sig på. Fast jag vet inte om jag kommer någon vart. Egentligen. Och inte är det nya tankar den här gången heller. Men ändå.

Så här: En skådespelare kan genom sin egen privata person skymma den roll han eller hon ska gestalta. Brad Pitt och Angelina Jolie, t ex, hur svårt är det inte att tänka bort dem från deras privata liv hur väl de än spelar? Är det inte samma sak med författare? En författare som är för mycket sig själv med läsarna skymmer texten, hur bra texten än är?

Men här fastnar jag. För författare har väl alltid mer eller mindre varit synliga, deltagit i samhällsdebatten? Tänker på Kerstin Ekman, Vilhelm Moberg, Sara Lidman, bland väldigt många andra. Det finns på något sätt ett intellektuellt ansvar som axlats, en vidgning i tanken av händelser som äger rum.

Men vad med de bloggande författarna? Och de som syns i tv-program? Här blir mötet med publiken mer personligt. Ibland betydligt mer personligt än vad som är bra för boken, tror jag. Det är kanske inte i första hand för något högre, större syfte författare syns utan i första hand för marknadsföringens skull, för att ge sig själv en plats. Det jag vill säga men inte riktigt vågar - för jag är ju imponerad av bokskaparna - är att vissa författares sätt att framstå i media, i bloggar etc har en tendens att tunna ut dem själva, tömma på innehåll. Jag får veta för mycket om människan bakom för att det ska kännas helt bekvämt att ta till mig texterna. Jag får veta väldigt mycket om lite.

Den författare som låter sin röst höras i en mer "intellektuell" debatt respekterar jag mer än de behandlar t ex vilka kläder de senast inhandlat. Och förstås är det så att jag är snobbig som inte läser böcker av den senare kategorin men gärna av den första. Men är det ena sättet att synas bättre än det andra? Eller är syftet detsamma - att skapa en bild utåt av den sorts författare man vill vara, allt beroende på vilken målgrupp man har. Kanske är inte motivet att delta i debatten ädlare än att synas i största allmänhet? Fast de sista meningarna tror jag egentligen förringar vissa författares betydelse.

Jag undrar om det i framtiden kommer att finnas plats för olika typer av författare, alltså även för de som inte vill synas, som vill låta sina texter tala. Eller kommer möjligheten att nå ut vara beroende av hur synlig man är i mediabruset?

Anna Jörgensdotter

har jag hört läsa poesi tillsammans med estradmästaren Ingela Wall, jag har läst hennes böcker och läser nu i Arbetarbladet där hon skriver om arbetet med sin kommande roman. Ett intressant inifrån perspektiv:

Del ett

Del två

Del tre

Dessutom hade jag för ett par månader sedan förmånen att fika tillsammans med henne och en annan författare som huserar i Gästrikland, Helene Rådberg - helt arbetsrelaterat men ändå. Det handlade om hösten på Gävles bibliotek. En höst som kommer att bli rik för den som gillar det skrivna ordet.

lördag 26 juli 2008

Jag har något

som kanske skulle kunna passa under rubriken "fix idé": så snart jag avslutat en bok, alltså i princip direkt efter att jag slagit ihop den måste jag börja läsa på en ny, om så bara ett par sidor. Har en rädsla för att annars hamna mellan böcker och inte ta mig upp från svackan. Och lässvackor är bland det värsta jag vet, på det ytliga planet. En annan sak jag gör i början av en bok är att se efter hur många sidor boken har. Jag läser dock ALDRIG slutet. Vilken otjänst det vore. Mot mig och mot författaren.

Men idag är det varmt. Större delen av dagen har jag varit utomhus ändå känns det suspekt sitta i soffan med en varm dator i knät, som en knorrande katt. Jag borde vara ute, svettas lite till. Hur som helst. Värmen har slagit till mot hjärnans valcentrum. Så jag står som en stolla mellan olika böcker. Ingen katastrof, bra vila från läsning etc. etc. Men jag är inte beredd bryta med min fixa idé.

Av de böcker jag läst under semestern kommer alla utom en från min egen bokhylla. Men på måndag möter jag bibliotekets överflöd igen och ställs inför alla möjliga val. Förutom att jag kommer att börja röra mig snabbare igen, går ned i något slags slow så här under ledigheten, så vet jag hur mycket jag kommer att få kämpa för att stå emot alla titlar som ropar på mig. Det finns ju ingen hejd på läsning. Då gäller det att behålla inställningen att det finns så mycket fantastiskt att upptäcka. Så många böcker så mycket tid. För tid kommer alltid åter. Eller hur det nu var?

Och jag har fortfarande inte bestämt mig.

-----------------

Långt efter midnatt, det var alldeles för varmt att sova i lägenheten med tropiskt klimat, läste jag några sidor i Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson.

Bittert arv

Under dagens picknick i parken läste jag ut Bittert arv av Kiran Desai, en roman som hänförde från början till slut.

I en by i Indien bor Sai med sin morfar domaren och kocken. Hit kom hon för tio år sedan då hennes föräldrar omkom i en olycka. Förhållandet till domaren är komplicerat, det till kocken mer lättsamt. Vi lär också känna några andra byinvånare, däribland Lola som figurerar i inlägget nedan. Tydligt är att Sai är omgiven av äldre människor, jämnåriga bekanta saknas tills den unge läraren Gyan kommer för att lära henne matematik. De lär sig dock mer om sig själva och varandra än om räknekonstens gåtor. Avsnittet om hur de unga kurtiserar varandra genom att jämföra olika kroppsdelar är minnesvärt. Spänningen är på topp tills Gyan sällar sig till de unga män som driver en självständighetsrörelse. Han får svårt att förena sina olika liv och hamnar i en konflikt med det han i mötet med Sai kommit att stå för.

Kocken har en son, Biju, som i New York kämpar för att skapa ett nytt liv. Han blir ständigt uppvaktad hemifrån med önskemål om att han ska hjälpa andra inflyttade indier att skaffa arbete, tjäna pengar. Men sonen har som illegal invandrare själv fullt sjå att klamra sig fast i landet, att hålla sig flytande. Det ger en bild inte bara av kulturkrockar utan även av tillståndet för de många papperslösa. Samtidigt är det Indien som skildras ett land som kokar av orättvisor och frustration.

Bittert arv är en rik och mångbottnad roman som sträcker sig utåt i världen samtidigt som den är rotad i den indiska jorden. Rekommenderas varmt denna heta dag.

I det extramaterial som avslutar min pocket finns en intervju med Desai. Hon anser sig trött på att jämföras, klumpas ihop med andra indiska författare såsom Arundhai Roy, menar att de skriver på helt olika sätt. Roy tycker jag dock hon påminner om - berättarrösten, strukturen med det flödande berättandet mellan dåtid och nutid påminner om varandra. Men jag tror inte jag tycker det bara för att de är från Indien. När det nu finns ett extramaterial, jag tycker det är lite fånigt, är det roligt att se att där finns en recension plockad från en annan bokblogg, pocketpocketpocket.

fredag 25 juli 2008

Gymkhana-bibilioteket var ett dunkelt bårhusliknande rum, genomsyrat av en mustig doft av åldrande böcker som var nästan outhärdligt stark och sötaktig. Böckerna hade titlar som för länge sedan bleknat in i de buckliga omslagen; en del hade inte blivit rörda på femtio år, och de sprack i bitar i ens händer och släppte ifrån sig klister, som kitinbemängda insektsdelar.

En beskrivning av ett bibliotek, som kan vara en mardröm likväl som en het längtansdröm, som besöks i Bittert arv. Här lånas böcker, men vännerna tillika biblioteksbesökarna blir stoppade på hemvägen av en vägvakt som, förstås, är misstänksam mot det lånade;

'Vad är det här?' De hoppades på litteratur av antinationellt och uppviglande slag.
'Trollope' sa Lola muntert, eggad och upprymd över händelsernas utveckling. Hon vände sig lättsinnigt till de andra: 'Jag har alltid sagt att jag skulle spara Trollope tills jag blev senil; jag visste att långsamheten skulle fungera som perfekt underhållning när jag inte hade särskilt mycket annat att göra, och, ja, nu har jag kommit dithän. Gammaldags böcker är vad jag gillar. Inga nya saker utan början, mitt och slut, bara en tunn tråd av... fritt flygande plasma...

Jag kan förstås inte låta bli att undra över vad Lola skulle tyckt om boken hon själv befinner sig i...

torsdag 24 juli 2008

Indiska läsupplevelser

Det har varit en fantastiskt fin lässemester. Många bra böcker, någon mindre bra. Från och med måndag blir det arbete under ett par veckor, tills nästa semestervecka. Sommarläsningen fortsätter under tiden.

Några av mina största och starkaste läsupplevelser står visst indiska författare bakom. Under en semesterresa för att par år sedan ägnades varje ledig stund åt den av mig omtjatade En familjeangelägenhet. I sommar har jag (om)läst De små tingens Gud och nu är jag på god väg genom Bittert arv. Det jag undrar över är om det är en tillfällighet att just dessa tre griper mig så starkt eller om det finns någon gemensam nämnare mellan dem. Och har min uppfattning/uppskattning om böckerna en koppling till författarnas ursprung eller är det bara en tillfällighet?

Det är något med berättarglädjen som förenar dessa böcker. Jag tycker om den närhet som finns till personerna som skildras. Jag tycker om hur alla tre författare utgår från en liten krets, en familj, och utifrån den väver en historia med många olika vinklingar. Det finns en otillfgjord äkthet som är väldigt tilltalande. De tre författarna Rohinton Mistry, Arundhati Roy och Kiran Desai har en fot i den indiska traditionen och en i den västerländska - det ger en bredd och öppnar upp för många berättarperspektiv. De ger en inifrån skildring av Indien på ett sätt som både visar kärlek för och problematiserar landet. Här finns en blandning mellan allvar, djup, lek och enkelhet. Däremot tror jag möjligen att Roy är den enda av författarna som är kvar i landet. Det finns också en skillnad mellan dessa författare och t ex Monica Ali och Jhumpa Lahiri även om jag tycker mycket om dem också. De skildrar dock människor som flyttat från Bangladesh respektive Indien för ett nytt land, en ny kultur. De gestaltar därmed helt andra problem, beskriver i högre grad mötet mellan olika kulturer, olika sätt att tänka. De förhåller sig till ursprungslandet utifrån.

Macondo skriver en del om indisk litteratur men kanske någon där ute har bra grepp om annan indisk litteratur - den som inte når oss i väst. För dessa författare skriver ju på engelska och är tillgänliga för en större publik. Finns t ex Bollywood-kulturen även i litteraturen? Vad präglar den mer "inhemska" litteraturen? Om den nu finns?

Kommer precis på att det enda jag läst av Salman Rushdie, Midnattsbarnen, också slukade mig totalt. Även den läste jag en sommarsemester. Ljuva sommarläsningar. Nu spanar jag mot Anita Nairs Kvinnor på tåg. Kanske har jag bara stött på ett gäng ovanligt bra berättare. Tre av författarna jag läst är dessutom Bookervinnare. Det kanske inte har att göra med deras indiskhet...

tisdag 22 juli 2008

Minns ni?

Vad får dagens barn? Suckar jag nostalgiskt.

Det vore förmätet

att tro att Arundhati Roy skrivit De små tingens Gud just till mig. Men ändå tror jag det för hennes roman är just en sådan god berättelse som jag söker i min läsning. Och trots att jag vet att boken räcker för evigt, jag har ju läst den förut, så drar jag nu ut på slutläsningen. För att få njuta lite till. Jag är helt uppfylld av berättelsen Och undrar över hur jag kunnat glömma den. Men samtidigt gläds jag åt det eftersom jag får vara med om läsäventyret en gång till.

Det är en vindlande myllrande historia, en lek med orden. Det är dåtid och nutid tätt sammanvävda och skilda åt, var för sig. I centrum för handlingen står tvåäggstvillingsparet Estha och Rahel som bor i Indien, i delstaten Kerala. Allt är frid och fröjd tills dess kusinen Sophie Mol kommer på besök från England och Det Hemska inträffar. Vi möter en familj i sorg och splittring. Ett Indien där klasser/kaster hålls åtskilda från varandra och varje sammanblandning leder till skam och straff.

Jag har aldrig varit i Indien men Roy får mig att känna att jag är där. Hennes bildspråk är så talande - på ett exakt och fantasirikt sätt låter hon historien berättas, miljöer skapas. Det finns klart lysande solkorn överallt i boken - den är full av klokheter, smarta påhitt. Det är en författare som tror på sin läsare. Som inte skriver mig på näsan. Hon gör återkopplingar bakåt eller framåt i texten och utgår från att jag hänger med, minns vad hon skrivit tidigare. Det känns bra att vara betrodd.

1996 gavs romanen ut på engelska som en minst sagt underbar debutbok. Enligt Wikipedia har författaren sedan debuten mest ägnat sig åt film och åt att skriva mer politisk litteratur. Men hon säger sig vara på gång att skriva på en andra roman. Jag törs inte riktigt hoppas på att den blir så här bra. Kanske blir det också något helt annat, en blodig thriller? Men jag ser hur som helst mycket fram emot att möta hennes berättarröst igen. Det är en fantastisk författare.

måndag 21 juli 2008

Boken och jag

Nu är Hermia tillbaka efter en fin vecka i Norrland. Resan avslutades dock med en förkylning som efter första dagens feberattack nu attackerat och blockerat min näsa. Webbsidans vithet gör lite ont i ögonen faktiskt, scrolla ger lätt svajning i huvudet. Men en liten sejour här får det allt bli.

Att ha ett dåligt bokminne, som jag har, är egentligen rätt bra. Även om jag inte utnyttjar det så ofta. Men möjligheten att läsa om redan lästa böcker och uppleva dem som vore de nya finns i alla fall. Det gör jag nu med De små tingens gud av Arundhati Roy. Det har nu inte blivit så mycket tid för läsning i norr eftersom där finns små barn att leka med men mer än halvvägs igenom är jag. Jag fick den i julklapp när den kom i pocket för snart tio år sedan, denna Bookervinnarbok. Men det känns som det är längre sedan jag läste den, för det är inte mycket jag minns. Roligt är att den är så mycket bättre än jag kommer ihåg den. Det är en omläsning som höjer boken över minnet av den.

En sak jag tänker på när jag läser, som på intet sätt är några nya tankar, är hur svårt det är att skriva om något jag riktigt tycker om. Hur mycket lättare vara kritisk, skriva negativt, twista orden. Positivt är svårt - att belasta en fantastisk bok med en massa glada tillrop kan förta något av upplevelsen av det lästa. Och upplevelsen vill jag skydda. Men så har alla år som student också indoktrinerat mig i ett kritiskt förhållningssätt - det är nog inte bara kräsenhet som gör att det är svårt att till fullo tillägna sig goda romaner. Jag anar en rädsla för att naivt hylla, gilla sådant som andra inte uppskattar. Sådant som inte anses vara fint nog. Så mycket enklare vara den naiva läsaren - läsa med alla sinnen öppna men utan den analytiske kritikern som aldrig är nöjd, ständigt hittar något att anmärka på - form, innehåll, yta... Men så svår att hitta tillbaka till och så svårt att stå för.

måndag 14 juli 2008

Nu åker vi snart

mot övre delen Norrland för att hälsa på fästmannens släkt. Bloggandet blir sporadiskt under kommande vecka. Med mig tar jag Bittert arv och Leopardpojkens dotter. Hej så länge!

Vid omvärdering av läslektyren får Leopardpojkens dotter ge vika för De små tingens gud. Jag kan och vill inte längre stå emot bokens viskningar från hyllan "läs om mig, läs om mig". Den blir nog perfekt på bussen. För ja, trots strejk är buss det bästa möjliga sättet för att ta oss dit vi ska.

söndag 13 juli 2008

Chic-lit för fashionistas

Holly Would Dream av Karen Quinn lockade mig till inköp på bokbordet hos Borders i London. Syftet med inköpet var att läsa något enkelt på engelska. Det händer dessutom då och då att jag läser en så kallad chick-lit roman vilket det här definitivt räknas som. Att det är enkelt, tramsigt, förutsägbart och föga sannolikt ingår på något sätt i konceptet, som den här boken uppfyller. Romanen handlar om Holly som ser sitt liv bli totalt tilltrasslat och förstört när hon i ett svep förlorar fästman, lägenhet och nästan jobbet. Hon blir till råga på allt misstänkt för stöld av värdefulla klänningar - när interpol börjar jaga Holly befinner hon sig på det lyxigaste kryssningsfartyget på väg mot Rom. På båten finns också den mycket gentlemannamässige och otroligt förmögne Denis King som Holly inför publik och av misstag tidigare förolämpat rejält. Quinn skriver mycket om mode och om dess historia det är bokens tema. Här finns också fullt med blinkningar och referenser till Audrey Hepburn och filmerna hon var med i. Det är lätt att få för mycket av det söta men den här fungerar ändå bra i sin genre och är ok att ägna ett par dagar åt.

När jag läser lyssnar jag på Frank Sinatra som passar bokens stämning. Har ni "soundtrack" till det du läser? Eller böcker ni förknippar med viss musik? Eller: Böcker med vidhängade soundtrack? Kommer ni på fler än de som nämns i kommentarerna?
Den är behagligt otäck. Den är bra. Läs!
Claire Castillon: Insekt

lördag 12 juli 2008

Varning för avslöjat novellslut.

Motvilliga mamman som lovat sin make att hon kan gå med på att skaffa ett barn, en dotter, får tvillingar. Det är trångt i bilen, mamman staplar döttrarna på varandra i framsätet, den som sitter överst skriker. Mamman kastar ut henne på vägen. Hon ville ju bara ha en. Synd bara att det var den snällaste som åkte ut.

Och jag skrattar till. Det är så hemskt så det blir komiskt i den första novellen i Claire Castillons Insekt. Idag ska jag inta balkongplats och fortsätta läsa de grymma mor-dotter-relationerna. Och tillåta mig att förfäras eller om jag hellre vill det - roas.

Någon har

beställt den, andra har läst den. I väntan på att den dyker upp på mitt bibliotek läser jag om den. Om Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande alltså med författaren Xiaolu Guo. Här hos Arbetarbladet.

fredag 11 juli 2008

Nämen

det trodde jag inte om mig. En hattifnatt?!?

logo
Hvem er du i Mummidalen?

Mitt resultat:
Hattifnatt
Du er Hattifnatt! Du er merkelig du!
Ta denne quizen på Start.no



Dessutom är jag sambo med muminpappan. Livet är fullt av överraskningar.

Klurigt test dock som jag hittade bl a här.

Rapport från läsning på ön

Ett par dagar har jag varit i paradiset. Läst, druckit vin, vilat ögonen mot horisonten. Det har varit välgörande, minst sagt.

Du rêve pour les oufs - alltså Drömmar för dårar av Faïza Guène - vilken bok! Precis som Dora under sin läsning av Kiffe Kiffe imorgon vill jag vika hundöron. För i sin berättelse om Alhème, född i Algeriet nu utan uppehållstillstånd boende i kravallförort till Paris, skriver Guène så bra, så klokt, så roligt, så påhittigt. Om Att tro på mister Pip var torr är det här en roman som spritter av liv. Trots det är den till handlingen inte alldeles munter. Tillsammans med en pappa som efter en olycka inte har alla hästar hemma och en lillebror som hamnat i dåligt sällskap kämpar hjältinnan för att få ihop tillvaron med det överhängande hotet att de kan bli avvisade. Träffsäkert, som jag tror, skildrar Guène hur det är att leva så där på gränsen och vad det för med sig i form av anpassning: "Man skulle kunna säga att jag blivit ett perfekt exempel på integration." Så beskriver Alhème sig själv. Det handlar om kärlek, om vänskap och om släktingarna som skriver långa listor på allt de vill ha hemskickat i form av ansiktskrämer, underkläder och annat viktigt.

Alhème har ett ljus, ett slags positivt pessimistisk cynism som gör att jag tror så jäkla mycket på den här tjejen. Jag vet att hon kommer att fixa det. Vet. Det. Låt dårarna få ha sina drömmar. Författaren är född -85 och har något som många letar ett helt liv efter - ett eget språk, en egen stil. Om unga författare även hos Ylva. Och ja, kanske finns i gestaltningen och rappheten vissa likheter med Marjaneh Bakhtiari, vars nya roman jag ser mycket fram emot.
*
En så här bra bok har jag gärna på mitt bord: Timmen mellan hund och varg av
Silke Scheuermann. Om syskonskap när det är som mest sårigt. Det är kargt, exakt och stringent distanserat. Men lika fullt trovärdigt levande som i Guènes roman. Det är inunder huden drabbande. Författaren har skrivit ett tätt drama om sökandet efter enhet via detaljer, beroende och upprepningar. Om två systrar som motvilligt söker sig till varandra, försöker mötas. Jag tänker fransk film när jag läser. Trots att romanen inte alls har något med Frankrike att göra.

Men vem bär ansvaret för texten på bokryggen?
(Finn ett fel)

onsdag 9 juli 2008

Åh, det är vackert!

Lyssnar på skiva, An evening with Maria Callas. Kompletterar med bilder
Maria Callas (1923-1977), konsert från 1965 med Orchestre National de L'Office de Radiodiffusion Télévision Française (L'ORTF). Dirigent: Georges Pretre. Snott från YouTube förstås.

tisdag 8 juli 2008

Jag har lite dåligt samvete för inlägget under. Det känns inte bra skriva så om en roman som behandlar sanna händelser, grymma händelser. Det känns inte bra att kanske inte ha förstått en av många hyllad roman. En bok jag skäms lite över att inte gilla, plågas av att inte läst på ett rättvist sätt. En skämsbok.

Jag tror inte på Lloyd Jones

Den får aldrig riktigt fäste, Att tro på mister Pip, jag är inte så säker att jag tror på författaren.
Handlingen i stora drag, som väl flera känner till vid det här laget ser ut ungefär så här:

Tropiska ön Bougainville hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för stridigheterna som rasar. Här lever berättaren Matilda tillsammans med sin mor. Fadern har försvunnit till Australien. I byn finns en vit människa kvar - mr Watts - de andra har lämnat ön och dess kopparbolag. Mr Watts lever med en svart kvinna som han drar runt i en vagn. Varför vet ingen. När tillvaron rasat tar sig den vite mannen an barnen genom att bjuda dem på undervisning i det annars övergivna skolhuset. Undervisningen består av uppläsning av Dickens roman Lysande utsikter. Därtill kommer kvinnor och någon man från byn för att berätta för barnen om olika saker - om Gud, om fiske, om ballongrankan etc. Ibland får byn hotfulla besök av antingen rebeller, som tillhör de "egna", eller av "rödskinn" från intilliggande ö-grupp.

Det är tänkt att vara en roman om berättandets magi, om dess betydelse för att härda ut i en grym värld, för det är till stora delar en grym historia om berättas. Men jag får inte ihop det. Berättarrösten tilltalar mig inte och jag har svårt att placera den. Jag hör inte, som tänkt, den unga kvinnan Matildas röst i mitt huvud utan den äldre högst verklige författaren, Lloyd Jones. Och jag gillar inte alla delar av hans beskrivning av de olika människorna, trots att orden alltså ska vara Matildas. Känslan av att det finns ett stråk av nedlåtenhet i texten försvinner aldrig helt.

Författaren har helt klart en historia att berätta men det är så mycket som ska berättas att det blir mer ytflyt än djup. Det blir, ibland fasansfulla, anekdoter som staplas på varandra.

I slutet av historien skriver berättaren, Matilda:

Jag har försökt beskriva händelserna som de ägde rum för mig och min mamma på ön. Jag har försökt att inte smycka ut det.

Kanske är det just utsmyckningen jag saknar. Det känslomässiga vid sidan av det intellektuella berättandet. Fördjupandet av karaktärerna. För att vara en roman om drömmar och om fabulerandets konst känns den torr. Och visst vill jag Matilda väl men det går lite väl bra för henne. Realisten i mig köper inte hennes hennes livs/kultur/rums-klassresa.

Någon som tyckt annorlunda och förhoppningsvis bättre om romanen?

Och ja, ni har rätt. Nu ska jag gå och leta reda på mitt mer positiva jag.

Letar också vad andra skrivit om romanen. Det är häftigt att man kan tycka så olika!
Bokmania skriver
Tinas läslust skriver

Åh, vad har de sett som jag missat? Varför varför varför tyckte jag inte om boken? Känner mig som en kall och hård människa. Jag kanske är en kall och hård människa...

måndag 7 juli 2008

Nu har jag plockat ned

nästa bok från hyllan - Att tro på mister Pip - och har kommit ungefär halvvägs. Den känns just nu lite tunn mellan romaner som t ex En halv gul sol och Kartor för vilsna älskande. Trots den positiva uppmärksamhet den fått har jag läst en del mer kluvna saker om den bland annat i bloggsfären, de texterna ska jag återkomma till när romanen är avslutad. En sak som stör mig och som kan vara en fix idé hos mig är att jag anar en nedlåtenhet hos författaren. Jag anar en förenkling av skeendet. Jag anar en besvikelse i stil med den efter att ha läst Coelhos Alkemisten, även om just den jämförelsen kanske är orättvis. Och kanske är det bara en fix idé.

Jag läser vidare

Det gjorde inget

att vi cyklade 45 minuter i motvind, eller att salongen var fullsatt när vi kom fram. Det var fantastiskt att i korridoren på Engeltofta få lyssna till Roland Pöntinens pianospel. En konsert med toner från Paris till Rio av Chopin, Debussy, Fauré med flera. Vanligtivs kommer de stora artistnamnen till Gävle Konserthus i stan medan detta ägde rum en bra bit från stan, vid havet. Här ordnas sedan flera år kulturkvällar - med Brita Planck som centralgestalt. Hennes kontaktnät måste vara oändligt stort, likaså hennes förmåga att få sponsorer med pengar att inse att kultur är viktigt! Det var första gången jag kom mig iväg på ett kvällsprogram där, trots att det varit min plan så länge de funnits.


Kanske ett besök på musikbiblioteket för att låna hem mer musik av Pöntinen? Tills dess nöjer jag mig med den signerade skivan For Agnès.

Kartor för vilsna älskande

Efter fyra försök att skriva om Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam ger jag upp. Enda tänkbara sättet att besrkiva den tycks vara i punktform:

  • Stark roman
  • Trots mord ingen deckare
  • Kulurella motsättningar mellan olika grupper av människor
  • Kulturella motsättningar inom familjer
  • Tro på djinner
  • Bokstavstro på koranen
  • Obegripliga och obeskrivligt hårda krav på kvinnor
  • Besatthet av islam
  • Hopplöshet - inte ens små smala vägar till förståelse och möjlig samvaro mellan gränser skönjes
  • Konflikter mellan generationer
  • Otrohet
  • Poetiskt språk
  • Dubbelmoral en masse
  • Pojkar mer värda en flickor
  • Svårigheten att leva i nytt land med nytt språk
- Vad vill författaren?

  • Skriva en bra historia?
  • Öka misstänksamheten mot muslimer?
  • Skildra de värsta tolkningarna av islam?
  • Visa på omöjligheter i att mötas?
  • Skapa förståelse för utanförskap?
  • Beröra?

Det är kanske fram förallt att jag inte kommer underfund med författarens intentioner som gör att jag har svårt att handskas med det jag läst. Jag gillar det. Jag greps av det lästa. Men vad innebär det jag läst? Vad gör det med min bild av islam? Det är inte en bok att generalisera av det är jag övertygad om men kan verkligen så mycket, så galet drabba så få människor? Är det så här eller författaren tagit sig friheten att överdriva för att öka spänningen, upprördheten? Du som läst den - vad tror du? Finns någon läsning av romanen som jag inte upptäckt? Är jag för politiskt korrekt för att direkt vilja svälja det jag läser?

lördag 5 juli 2008

Mot alla stjärnor spanar

min blick i denna natt
din närhets fläkt jag anar
jag ser en skymtning matt
i löven leker suset
och natten lyssnar still
i bleka vårnattsljuset tar dagen långsamt till
mig tyckes natten bära
ditt namn i svag musik
mig tycks du är mig nära
du som min själ är lik

Vilhelm Ekelunds dikt är den enda jag någonsin lärt mig utantill och det enkom för en uppläsning i årskurs 8 eller 9 på Sörbyskolan i Gävle under sent 80-tal. Min kulturkoftetid började där och då och den har aldrig gått över. Men koftan är mycket enklare att bära nu än vad den var där och då. Jag gillar dock den litteraturälskande tjejen som var jag. Minns kärleken som väcktes till den svenska litteraturen, minns mitt "föredrag" om Strindberg och några av mina klasskamraters framträdanden. Där väcktes tanken att litteratur är något man faktiskt får och kan ägna sig åt. Ett ämne som går att studera. Den aha-upplevelsen är ett starkt minne.

Har du något sån't där minne? När blev litteraturen något slags "allvar" - om den nu är det?

Mind the Gap

1.
Jag gillar storstäder - pulsen, blandningen av människor. Jag gillar också det lättillgängliga utbudet av aktiviteter där det går att slinka in i kyrkan kl. 13 en helt vanlig tisdag och höra en fin konsert. Så hände i Greenwich, London där vi av en händelse fick lyssna till italienska madrigaler*.

Det svalkade perfekt efter den varma båtturen på Themsen.

En upplevelse som var allt annat än svalkande var besöket på Apollo Theatre i Hammersmith.Vi var alltså där för att se** En farhåga vi hade var att det skulle vara vi och ett gäng tonåringar i publiken. Men det var betydligt värre än så - publiken bestod till större delen av barn i åldern 4-12 år. Och det var inte en verfremdungseffekt i bästa brechtanda, utan en publik som gjorde allt en publik inte får göra: Pratade oavbrutet, gick runt mellan platser, trängde sig mellan stolsraderna, hoppade och skrek som på värsta pojkbandskonserten. Jag överdriver inte när jag skriver att det hela var både surrealistiskt och migränframkallande. Handlingen var så tunn att den passerade mitt minne utan spår.

För att ytterligare öka känslan av storstad och särskilt av London lyckades vi pricka in första readagen på Harrods och gick smått förfärade runt bland de pengastinna shopparna. Det lugnare och finare Liberty, som har en avdelning för oss badkarsbadare som bjuder in till långa doftbesök, var trevligare att lära känna.
Och lika mycket som jag gillar storstaden behöver jag få distans till den. Därför var det skönt att traska längs Docklands kajer
och att vandra på de små gatorna i Salisbury, på väg mot Stonehenge.
* Mind den skakiga, vingliga filmsnutten. Den tog ungefär 100 år att bifoga så den får vara kvar.
**Det var alltså så här vilket jag skrev i en tidigare fotnot att vi hade planerat att se Cabaret. Tyvärr ställdes den in och vi valde att boka nya biljetter istället för att få pengarna tillbaka. Hairspray i West End tappning var ett intressant alternativ. Men när väl ombokningen gjordes fick Hermia hjärnsläpp, blandade ihop titlarna. Så blev det tre dyra biljetter till High School Musical

2.
Böcker då?

Något visst är det allt med bokaffärer på andra platser än Sverige. Kanske är gräset lite grönare , kanske är omslagen lite finare, lite mer tilltalande? Mig lockar det i alla fall.

Mina inköp består av klassikern The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde som jag länge tänkt läsa samt av lättviktaren Holly Would Dream av Karen Quinn som jag valde framför The Book Thief, vilket kanske var ett misstag?
Inköpet kan ev ses som ett resultat av en outtalad längtan efter mer lyx och glamour. Men uttalat köpte jag den för att den har en engelska jag vet att jag tar mig igenom.

En bonusbild också till de som känner sig träffade - Spotlight on China
Att söka upp en så där mysigt fin bokhandel blev det ingen tid över för. Jag nöjde mig med den större Borders.
3.
Läst har det också blivit. Om Minaret var en halalroman så är Kartor för vilsna älskande dess motsats. Här visas islams (eller tolkningen av den) skuggsida fram. Det är en rik, poetisk och obehaglig bok. Jag har påbörjat den tidigare men inte kommit in i handlingen. Nu är jag fast i denna skildring av människor i ett annat England än det jag såg på min resa.