Från Homs till en flodhäst

Det fanns en skevhet i deras samhälle. Det var som små revor i ett sidentyg, som växte och blev fler och till slut inte kunde dölja vad som fanns bakom fasaden.

De hemlösa katterna i Homs skriven under pseudonymen Eva Nour var en berörande, stark och sann roman som jag tyckte väldigt mycket om. Av hänsyn till sin kille och hans familj skriver den svenska författaren under fingerat namn. För berättelsen är mest killens, Samis. Vardagen övergår i fasa när den syriska regimen attackerar den egna befolkningen, uppror slås ned och gamla och unga dödas. Mitt i allt detta fotar Sami, dokumenterar det som sker, ser vänner och familj gå förlorade. Det är hemskt, starkt och så fint skrivet.

Stephen Fry gillar jag mycket, särskilt i form av butlern Jeeves, men läst honom har jag inte gjort förrän nu. Flodhästen är en dråplig och ordbitsk historia om den nyligen avskedade teaterkritikern  Ted Wallace som lejs av sin guddotter för att ta reda på vad som egentligen pågår hos hennes morbror. Är det verkligen magi i görningen? Hade det inte varit för Fry hade jag kanske tyckt det här var på gränsen till för grovt och sexistiskt - men nu är det ju han som ligger bakom orden och det är en udda, ibland överraskande och rolig historia. Brittiskt så det förslår! 

Ett par dagar efter att jag läst ut boken såg jag filmen med Roger Allam (unge Morses äldre kollega) i rollen som Ted Wallace. Riktigt bra och kul se hur väl den följde boktexten.

Nu har jag fått för mig att läsa 1Q84 av Murakami, som jag har ett rätt kluvet förhållande till, vi får ser hur det går...

En kvinnas övertygelse

Meg Wolitzers Hustrun var en riktig godsak att läsa - smart, rapp och rolig. Så förstås såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya En kvinnas övertygelse som precis kommit på svenska. Den nya romanen är större på alla sätt - sidantal, berättartrådar och utvikningar.

Boken börjar som en rätt härlig collegeroman om Greer, som hamnat på "fel" skola på grund av sina klantiga föräldrar och även är motvilligt skild från sin pojkvän. Hon passar inte riktigt in, är ingen partytjej utan ägnar sig hellre åt den älskade litteraturen, är van att vara i sitt eget rum. Men hon får vänner och en kväll möter hon och Zee feministikonen Faith Frank. Mötet har föregåtts av en händelse som satt djupa spår i Greer. Det är ett möte som ska komma att få stor betydelse för Greers framtid och för romanens fortsatta handling.

Greer (det är svårt att inte i huvudet lägga till ett Germaine vid namnet) är en person som är intressant att följa men hon får snart ge plats åt romanens andra gestalter, vilka till viss del träder fram på Greers bekostnad. Greer kommer så småningom att arbeta nära Faith, att hon också ska göra succé senare i livet vet läsaren från början. Även Faith, pojkvännen vars liv blir abrupt avbrutet och Zee får en egen plats i romanen.

Wolitzer ger läsaren en bild av feministisk nutidshistoria, av systerskap och mentorskap. På olika sätt visar författarna genom romanfigurerna vad som formar oss, på familjens och uppväxtens inverkan på våra liv. Det är en ibland rolig roman som även är rik på olika synsätt, perspektiv, liv och fördjupningar men bitvis upplever jag den tappar fokus. Den tenderar också att bli lite för väl tillrättalagd. En annan författare i liknande stil som jag tänker på flera gånger under läsningen är Jonathan Franzen. Även han skildrar stora sammanhang, utifrån ett gäng personer, på ett ibland lite övertydligt eller just tillrättalagt sätt. Båda känns också som amerikanske berättare, vilket de ju också är...

Omslaget på En kvinnas övertygelse är översköljt av hyllande blurbar. Jag är inte riktigt med på banan men tycker romanen är läsvärd och jag driver på genom texten med glädje även om den inte ger mig någon "wow-känsla". En sak jag inte kan låta blir att fundera över är den underliga baksidestexten som ger sköldpaddan en lite väl stor, och inte helt rätt, roll.


Recensionsexemplar från Bookmark förlag.

Regnvakt

Det regnar oupphörligt över Paris, Seine stiger med oberäknelig fart och översvämmar såväl välkända turistmål och samhällsinrättningar som människors hem. Till den vattenfyllda staden kommer den världsberömda fotografen Linden för att sammanstråla med sin fransk-amerikanska familj och fira pappans 70-årsdag.

Det framgår snabbt att det här är en familj som inte kommunicerar så bra med varandra, mycket är outtalat, inte berättat och de vet inte säkert var de har varandra eller vad de egentligen tycker om varandra. Förutom Linden är hans syster Tilia med och så de åldrande föräldrarna. Firandet övergår snabbt i kris då pappan drabbas av en stroke, något som sätter familjebandet på prov och för saker upp till ytan.

Allt medan regnet fortsätter att falla.

Att låta just Paris, som är välkänt för så många, fyllas av vattnet är smart av Tatiana de Rosnay - det är obehagligt att föreställa sig den fina staden på detta vis. Ändå är det inte en klimatroman som t ex Maja Lundes Binas historia för även om översvämningen är ytterst central för handlingen och även driver på den så är familjen författarens fokus. Jag kan inte låta bli att tänka på en annan bok med vattnets kraft i centrum - Mikael Niemis Fallvatten där den annalkande katastrofen lockar fram de mest egoistiska och destruktiva krafterna i människan. De Rosnay visar istället hur krisen kan föra människor samman men att de närmaste, hur sårig relationen än är, blir de viktigaste.

Regnvakt är en intressant, mångbottnad (!) roman, lätt att engagera sig i och svår att släppa. Perfekt läsning för en småtrött oktobervecka.

De osannolika systrarna Mitford

Den här boken har jag lääänge tänkt läsa och nu blev det äntligen av! Cecilia Hagen är en stor favorit - så rolig och fyndig! Och jag vet inte hur många gånger jag läst Ellen Svenssons dagbok sedan den kom i Bridget Jones efterföljd 1999, ändå är jag fortfarande ett antal år yngre än Ellen...

De sex systrarna Mitford hade en bror också, som inte hann göra så mycket väsen av sig, det är systrarna som fortsatt att fascinera och som fått Hagen att resa i deras spår och grotta ned sig i deras verkligt osannolika liv. Mest känd är Nancy, den äldsta systern, blev författare och i böcker som The Pursuit of Love lånar friskt från sin egen barndom. Mest upprörande är att läsa om hennes två yngre systrar, Unity och Diana, som vurmade för Hitler och kom att tillhöra hans innersta krets. De sex systrarnas engagemang spänner från kommunism till nazism...

Hagen kan nog göra vilket ämne som helst intressant - här fångas både tiden för systrarna Mitfords levnad, hennes fascination för deras liv och en del kuriosa om bl a brittiskt överklassliv. Intressant om det obegripligt sanna.

En Oatesk helg

I fredags lånade jag, efter ett plötsligt JCO-begär, hem två tunna Joyce Carol Oates. De blev också min helgläsning.

Först ut var den nyaste Jack of Spades där vi möter författaren Andrew J. Rush. Han är framgångsrik i kriminalgenren men spelar minsann inte i samma liga som Stephen King. King är om inte med i romanen så en viktig person i den. Vid sidan av sitt högst synliga författarskap ikläder sig Rush även rollen som Jack of Spades och skriver bestialiska, hemska saker. Ingen, varken förläggare eller fru vet om detta dubbelspel.

När Rush blir anklagad för att ha plagierat en annan människas texter börjar hans båda författarjag glida allt mer samman. Jack of Spades personlighet, som inte är helt olik de böcker psuedonymen skriver, tar alltmer över.

För mig som älskar litterära lekar är det här ett guldkorn - och ett annorlunda verk av Oates. Romanen får mig att tänka på Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen. Båda böckerna skildrar en litterär värld, eller skenvärld, men framför allt är de skrivna av författare som lekfullt tar ut svängarna på ett annat sätt än i andra delar av författarskapen. Men en lite långsökt association är det nog. Hur som helst så blev jag glatt överraskad av Oates svarta komedi.

Tyvärr var helgens andra Oatesbok istället rätt...medioker... I En fager mö heter den tonåriga huvudpersonen Katya, under ett par månader har hon lämnat hemstaden och är barnflicka i en familj med pengar. Det blir ett rejält miljöombyte för henne som stegras när hon uppvaktas av den reslige men ack så mycket äldre Marcus Kidder. Han visar sig vara en konstnärssjäl i behov av Katya.

Historien skriker #metoo men det är inte den sortens berättelse författaren vill dela med läsaren. Nej, jag blir inte riktigt klok på vad Oates egentligen vill säga med sin märkliga "saga", eller vad jag ska kalla den. En historia som hade kunnat bli intressant - om klass och utsatthet - slarvas bort för något annat.

Från toppen till botten denna Oateshelg, alltså.

Inte hemma - ett foster berättar

Lennart Hagerfors berättar i Inte hemma om sina föräldrars och storasyskons resa från Kongo hem till Sverige. Hemma väntar vila efter år i missionens tjänst. Året är 1945 och resan går över havet och genom ett krigshärjat Europa. Författaren själv är med men som foster, varmt omskvalpad i mammans mage. Fostret är också romanens berättare - det är ett härligt grepp för att skildra en resa fylld av oro och krångligheter.

Berättaren är en intellektuell grodd som funderar över detta med att vara människa, över Guds distraherade tillvaro osv. Fostret våndas över människans beteende, känner av sin mammas ängslan och hör sin pappa tappert hålla humöret uppe. Och så oroar sig berättaren för att födas och förlora sitt förstånd och sina förmågor, det vill säga att bli en vanlig skrikande debil (för att låna fostrets ord) bebis.

Inte hemma ÄR en allvarlig skildring, men jag skrattar och fnissar när jag läser. Författaren tar genom sitt val av berättarröst ut svängarna, låter rösten vara både dråplig, förnumstig och fräck. Det är infallsrikt på ett sätt som jag gillar. Det är svårt att få till den här allvarligt lekfulla tonen men Hagerfors lyckas!

Nu ser jag fram emot att läsa Ian McEwans Nötskal för att se om hans berättande oföding har något gemensamt med Hagerfors.

Från litterär safari till den oändliga familjen

Några dagar varje år tillbringar jag i Västerbotten. Bäst är sommarresan dit; då klias lamm och levs lata dagar. I år blev resan litterär, vi tog vägen till Torgny Lindgrens litterära landskap - Raggsjöliden. En snitslad tur ledde oss till bland annat hans barndomshem, som vi såg på håll för att inte störa de som numera huserar där.

Sommarens läsning och resor känns i höstkylan långt borta. Men några goda läsminnen från juli och augusti är:

Äntligen blev den läst! Författarens rika skildring av sitt liv, om mamman som tog sitt liv och som han långsamt närmar sig. Om Svenska Akademien kommer i ordning någon gång så hoppas jag Amos Oz tilldelas det magiska priset

En författare jag för första gången läste i somras var Olga Tokarczuk. Jag tyckte mycket om hennes vindlande Daghus, natthus som hängde med till lilla stugan på ön. Mer kommer jag att läsa av henne, men en annan semester.

Till Como fick Den röda grevinnan följa med, den passade perfekt att inta på schäslongen när solen värmde för hett där utanför. Yvonne Hirdman bjuder på ett stycke historia och på ett fascinerade levnadsöde. Vem var hon egentligen, hennes mamma?

Ett annat litterärt möte i somras var det på Artipelag med Bloomsbury Spirit. Gruppen med Virginia Woolf, Vanessa Bell m fl har länge fascinerat mig. Här en härlig sommarbild med Virginia Woolf och Clive Bell som jag fotade. Väl hemma började jag läsa Virginia Woolfs dagböcker men lämnade dem oavslutade. Men det var så långt jag kom engagerande, bitvis uppsluppen, läsning direkt från författarens vardag.  

Syskonskap verkar vara ett hett tema just nu, tänker på Agnes Lidbecks Förlåten, Helga Flatlands En modern familj och Vigdis Hjorths Arv och miljö - och så nu Tessa Hadley Syskonen. Bra böcker allihopa om hur minnesbilder skiljer sig, om relationer som präglas av de tidiga åren, om hur placeringen i syskonskaran sätter djupa spår.  

Nu är också kulturhösten inledd, närmare bestämt med fem timmar Krilon. Det var stort att se Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon, som gjorde så starkt intryck på mig, som pjäs på Stadsteatern i Kulturhuset. Jag är imponerad över hur man tagit sig an detta rika verk och gjort det till något eget utan att tappa dess själ.

Cilla Naumanns författarskap har jag inte utforskat i någon större utsträckning, men det borde jag ju göra! Den oändliga familjen var en minst sagt stark inledning på den riktiga romanhösten. Romanen följer en familj i djupaste kris, en kris som undan för undan förklaras för läsaren. Om när det enda som finns är att falla. 

Djupdyk i samtiden och en 21 år gammal skandal

Min läsning efter den 1 maj har, med några undantag, utgjorts av böcker skrivna nu eller nyss och av svenska kvinnliga författare. Jag har dykt rätt in i samtiden men också kastats 21 år bakåt i tiden och in i en rejäl skandal. Jag har läst med känslan av att äntligen ÄNTLIGEN tagit mig an och till mig vissa böcker och författarskap.

Det har varit starka läsupplevelser, några har gjort riktigt ont, det har varit underhållande och friskt. Det har varit en lästid som väckt stort hopp om den litterära framtiden - jag behöver inte klamra mig fast vid klassikerna. Här finns långlivade texter och förhoppningsvis också en och annan Augustprisaspirant.

Allt jag läst är minnesvärt men mest av allt tänker jag i efterhand på… 

Linnea Johanssons stora lyriska verk Ædnan om två samiska familjer i Porjus-trakten, tiden sträcker sig från 1913 till nutid. Med få ord ger författaren uttryck åt en stor berättelse - om övergrepp, överlevnad, familj och kärlek, om marken och älven. 

Wera von Essens metafiktiva/fiktiva/icke-fiktiva En debutants dagbok som jag läse i ett svep, med lätt besatthet. Så kan ett annat liv se ut.

Andrea Lundgrens Nordisk fauna - en novellsamling för ovanlighetens skull i min läsning! Det är en  förunderlig samling berättelser om djur, natur och mänsklighet.

Balsam Karams Händelsehorisonten - en nästan outhärdligt stark, mörk och berörande skildring om Milde från Utkanterna. Om motstånd och motmakt, om att förlora allt. Om legenden om det som hade kunnat hända (eller till och med hände?). En berättelse tyvärr inte alltför långt från verkligheten. Stort hjärta för den här boken som jag hoppas får en Augustprisnominering som en extra hyllning.

 

Karolina Ramqvists Flickvännen och sedan uppföljaren Den vita staden - starka läsupplevelser båda två av en författare som jag äntligen kan säga att jag läst! 

Två författare jag länge tänkt läsa mer av nämligen Therese Bohman och Sara Stridsberg och att jag äntligen gjorde slag i saken. Av Bohman blåste jag igenom Aftonland och Den andra kvinnan där den sistnämnda möjligen dröjt sig kvar lite längre. Stridsbergs Beckomberga var ju kort och gott briljant.

Mirja Unges Jag går och lever som jag nyss läst ut och som är det första jag läst av henne. Det är en rå och hård skildring om unga Tove. Läsningen både smärtar och äcklar, många olika känslor väcker den. Tippar Augustpris/nominering till den med.

Och så var det den där skandalen - långt efter alla andra läste jag en helg Den högsta kasten av Carina Rydberg som väckte minst sagt uppseende när den kom.Och den var... inte vad jag trodde. Jag väntade mig, med viss bävan, snaskighet och skvaller. Men den som lämnas ut mest är ju författaren själv. Intressant och drabbande läsning anno 1997. 

Nu mot nya läsmål!

PS. Min läsning och lite annat finns också på Instagram @hermiasays 

So far - so good

Den 1 januari lät det som en vettig och överkomlig plan att skriva åtminstone något litet om årets lästa böcker, kanske också några ord om annan konsumerad kultur och genomförda resor men nu är det 1 maj och inte ett knyst har sagts av Hermia Says sedan dess. Förrän nu då. Man skulle kunna tro att året hittills bestått av idel mediokra kulturupplevelser, ovärdiga att minnas - men så är som tur är inte fallet. 

Några höjdpunkter ut vinterns och vårens läsning så här långt är de här planlöst valda pärlorna...

Arv og miljø av Vigdis Hjorth blev en snackis i hemlandet Norge eftersom den grundar sig på författarens egna minnen som handlar om uppväxt och familj. Minnet, om det att komma ihåg olika eller inte vilja se, handlar texten. En arvstvist och incest är två tunga huvudämnen i denna starka roman om en uppdelad, sårig familj. Romanen kommer på svenska till hösten så jag passar på att puffa alldeles extra för den.

Jeanette Winterson har jag inte riktigt blivit sams med tidigare men efter att ha älskat hennes Shakespeare-tolkning Tidsklyftan ökade förhoppningarna om att lyckas ta till mig resten av författarskapet. Och nu har jag läst ett par till, där särskilt hennes självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal? grep tag i mig. En fin personlig skildring av det att leva sitt liv på sitt sätt men också om böcker och läsning.

Så trevligt det är när förlagen lyfter fram äldre texter och ger dem nytt liv! Annars hade jag aldrig fått läsa Vad jag bevarat av Wallace Stegner som är bland det bästa och mest äkta jag läst. I alla fall på senare tid. I hjärtat bär jag med mig den livslånga vänskapen mellan två par, återförenade när en av dem befinner sig i livets slutskede. Romanen påminde mig om att litteratur lever. 

Stark och ytterst sorglig var den lilla boken Och du kom inte tillbaka av Marceline Loridan-Ivens. Författaren, en av de överlevande, skriver brev till sin far som förintades. Även de som överlevde dör inombords av sorgen efter de som inte kom tillbaka. Perspektivet är det tillbakablickande, men med en tydlig närvaro i nuet som alltmer fylls med mörka tongångar från förr.

En ytterligare norskt guldkorn var En modern familj av Helga Flatland som skildrar hur en syskontrio påverkas av föräldrarnas beslut att skiljas på ålderns höst. Fint berättat om familjeband och syskonskap, tyckte mycket om upplägget av boken där de olika syskonen kommer till tals. Japp, älskar det mesta jag läser från grannlandet!

Ett ord räcker egentligen för att sammanfatta Jane Gardams trilogi En engelsk gentleman, En trogen kvinna och De sista vännerna nämligen "mästerverk"! Så smarta och snyggt skrivna, så perfekta för mig som älskar hur berättelser portioneras ut så jag får vara med och lägga pusslet. Och så en intressant historia och spännande, välskildrade personligheter och livsöden på det. Mästerverk? Ja!

En kärlekshistoria som stannat kvar var den i Dorit Rabinyans Alla floder flyter mot havet. I New York, som tecknas fint, är allt möjligt för romanens älskande. Men att kärleken har gränser kommer det unga paret, han palestinier, hon judinna och israel, inte undan. Minns hur jag också gillade författarens Våra bröllop.

Så mycket bra så här långt alltså. Nu hopar sig de reserverade böckerna, pockar omläsning på av tidigare älsklingar och väntar någon jobbrelaterad djupdykning. Läsvåren  ser fortsatt fin ut!

Läsåret 2017

Hur var litteraturåret 2017? Ungefär så här vill jag minnas det:

Ester Nilsson in på scenen

Äntligen var det dags att läsa vidare om Ester Nilssons öden och äventyr i Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Inte långt därefter såg jag Egenmäktigt förfarande som pjäs på Scalateatern i Stockholm. 

 

Omskakande och tankeväckande 

Flera skildringar som jag läst under året har belyst frågor i vår samtid antingen i ett här och nu eller ur ett historiskt perspektiv. De kommer länge att stanna i läsminnet - jag tänker på Johannes Anyruys De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Han Kangs Levande och döda respektive Vegetarianen, Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen, Jenny Erpenbecks Gå, gick, gått, Binas historia av Maja Lunde, Dagar i Alchan-Jurt av Arkadji Babtjenko och så på den som blev årets allra sista bok Exit väst av Mohsin Hamid. Böcker som kanske ger en lite större förståelse av vad det är att vara människa, vad vi är kapabla till och inte. 

Att möta gåsen

Året innehöll oväntat många författarmöten som faktiskt berikat upplevelsen av deras verk. Några var Agneta Pleijel som kom till biblioteket i min stadsdel för att berätta om sitt liv och sitt skrivande utifrån Doften av en man. En kväll i juni besökte jag Internationell författarscen i Stockholm tillsammans med en väninna för att höra Nina Bouraoui, senare läste jag hennes nya Strändernas skönhet. Under Stockholm Literature hörde jag flera intressanta författare efter att först ha läst dem, i alla all de flesta mest lyfte samtalet mellan Pettina Gappah och Jason Diakité. Anna Jörgensdotter intervjuades om sitt författarskap och om fina Solidärer som, bland mycket annat, satt Gävle på den litterära kartan. Två författare som istället satt bibliotekarien på kartan har jag också lyssnat på Per Berg, före detta kollegan som skrivit Brajabiblioteket och fått Gävles bibliotekariekår att gissa vem som är vem, och Sara Paborn författare till mordiska Blybröllop. Sist ut i författarparaden var Jonas Hassen Khemiri.

Hjältinnor

Under försommaren upptäckte jag en för mig ny författare - Anita Brookner och jag läste med stor behållning Hotel du Lac och En start i livet. Kanske inverkade de på att semesterns läsning senare endast bestod av kvinnliga författare?

Även under hösten gladde jag mig särskilt åt  några kvinnliga berättare med fina, nyskapande röster - Sally Rooney med Samtal med vänner, Kate Zambreno med Green Girl och Isabelle Ståhl med Just nu är jag här. 

It's all about books

De fina bokbutikerna i London, som jag var till i början av december,  lockade till inköp men framförallt bidrog till att läslistan växte ännu en bit. Inspirerande att se de klassiska och genuina bokhandlarna. Ett par bilder här från London Review Bookshop 

Den korta konsten

Två författare som inte behövde så många ord eller antal sidor för att berätta och beröra var Graham Swift och Johanna Adorján med Mödrarnas söndag respektive En alldeles särskild kärlek. Den senare av dem har dykt upp då och då i mina tankar sedan jag läste den i höstas. Det är så vackert och starkt skrivet om författarens farmor och farfar och deras val att avsluta livet tillsammans.

Läsplatserna

Att läsa går att göra överallt - hängande över cykelstyret, lutad mot bilen medan maken pysslar med sin båt eller mellan regnskurarna vid kusten i Bretagne. 

Nordiskt manskap

En av vårens starkaste läsupplevelser stod Swede Hollow av Ola Larsmo för. Två andra nordiska författare förgyllde hösten: En ny roman av Jan Kjaerstad är alltid en fest, en extra allvarlig den här gången för i Berge spinns en historia som för tanken till attentatet på Utöya. Kjell Westös Den svavelgula himlen  blev en storfavorit som var svår att släppa.  Larsmo och Westö har jag förresten också sett på scenen under året!

Ferrante-fever

Via den tidigare och tunnare Dagar av ensamhet närmade jag mig Neapelkvartetten som krönte ett år av fina läsupplevelser. Elena Ferrantes romanserie, som inleds med Min fantastiska väninna och avslutas med Det förlorade barnet, var mitt sällskap från mitten av november till da'n före da'n - och visst blev jag hänförd av detta nästintill fulländade verk om den komplexa vänskapen mellan Elena och Lila, om kamp, kärlek och makt. Så snyggt sammanvävd denna historia var, så ibland hisnande och hela tiden rik. 

Adventskalendern

Varje dag en ny boklig lucka.

Hela läslistan 2017

Gott nytt läsår!

Läst 2018

1. Historien om två städer av Charles Dickens