Jubileum och höstläsning

Hösten springer och plötsligt är oktober slut och november här. November är också månaden som den här bloggen startade – närmare bestämt 5 november 2007 så idag är det minsann jubileum! Tack till alla som läst och kommenterat här under åren! Några av er har jag träffat på riktigt, ibland under helt korta stunder ibland lite längre. Flera av har jag med glädje följt lika länge som jag själv bloggat. Intresset för litteratur och kultur förenar på ett alldeles fantastiskt vis.

Att summera tio års bloggande ger jag mig inte på men den senaste tidens läsning vill jag dela med mig av. Månadens sista söndag bjöd också på litterär förlustelse i form av Stockholm Literature där jag bland annat hörde ett par av månadens lästa författare, Pettina Gappah och Johanna Adorján.

Först ut i oktober var Pettina Gappah Memorys bok. Memory befinner sig i ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe. Hon är dömd till döden för att ha mördat Lloyd, en vit man som hon bott hos sedan hon var barn, såld av sina föräldrar. Nu är Memory vuxen och skriver ned sina minnen i väntan på att domen ska verkställas. Den tänkte läsaren är en journalist som intresserat sig för fängelset.

Förutom sorgen över att ha blivit bortvald av sin egen familj har Memorys liv präglats av utanförskap och annorlundahet - hon är albino och skör i det yttre. Hon är fått möjlighet byta sin tidiga uppväxt i kåkstaden mot skolgång och universitetsstudier, hon är med andra ord välutbildad och intellektuell med en helt annan referensram än de hon delar fängelsevistelsen med.

Minnen kan vara bedrägliga och kanske finns det en annan sanning än den som Memory skriver ned? Som läsare är jag delaktig i Memorys utforskande av sitt liv, tar del av de vedervärdiga förhållandena i fängelset och grips allt eftersom av Pettina Gappahs starka berättelse, av Memorys bok.

På Stockholm Literature hörde jag ett samtal som lyfte mellan Pettina Gappah och Jason Diakité med rubriken Vem är jag?

Sedan var jag rask och lånade Never let me go av årets Nobelpristagare Kazuo Ishiguro strax efter att Sara Danius klivit ut i Börssalen. Ishiguro har jag läst tidigare men inte just den här boken som grep tag med sin historia om de vars liv är förutbestämda att användas av andra, om känslorna som ändå gör motstånd. 

En Stockholmshelg , tillsammans med en väninna, i mitten av oktober gick i skilsmässans tecken. Först läste jag ca sist av alla Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Lättsamt om svårt. 

Sedan följde Elena Ferrantes Dagar av ensamhet som funkade fint för mig som inte lyckats ta mig igenom hela Min fantastiska väninna. Precis som Petra i Haags bok blir Ferrantes huvudperson Olga lämnad efter 15 års äktenskap och två barn. I båda fallen sker det helt utan förvarning, de hade det ju så bra i sina respektive förhållanden! Petra drar till fjälls för att slicka sina sår och skriva en bok. Även Olga är författare, eller var tills hon gav upp skrivandet för sin man och familj, men hon tappar greppet totalt och faller, förfaller, när mannen lämnar. Det är mörkt och hemskt men kanske finns ett ljus i form av en omtänksam granne. 

Lite glassig läsning blev det också när Femina landade i lådan.

Sedan begav jag mig till Lake District och hängde med fårbonden James Rebanks som genom årstidsväxlingarna berättar om sitt arbetes glädjeämnen och vedermödor. Rebanks har med stolthet valt att följa i faderns och farfaderns spår och ett liv en bra bit från storstadens larm. Att jag valde att läsa Fårbondens dagbok berodde mest på min kärlek för får och lamm.

Ett annat arbetsliv skildras i Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här som skildrar ett förhållande till sitt arbete och meningen med det som är så långt från Rebanks man kan komma. Moa ska egentligen bli skådespelare men det är lätt att få jobb med att ta hand om gamla människor, så i väntan på... Jag tyckte mycket om Beischers skildring av hur Moa utvecklas, av hur de gamla som från början bara är bokstavsbeteckningar blir individer. Romanen säger något viktigt både om hur vi ser på det vi gör och på andra människor. 

Sist i oktober läste jag månadens allra finaste och starkaste bok - Johanna Adorjáns En alldeles särskild kärlek. Författaren försöker återskapa sina farföräldrars sista dag i livet - hennes farmor och farfar valde att ta sitt liv tillsammans, hand i hand i sitt hem i Köpenhamn. Någon egentlig förklaring ges inte till de anhöriga men kanske lyckas barnbarnet/författaren verkligen skapa den förståelse hon behöver. 

Tillsammans hade det judiska paret genomlevt andra världskrigets och förintelsens fasor, en senare flykt genom Europa och klarat att bygga upp ett nytt liv i Danmark. Adorján söker bland minnen, söker upp vänner till sina farföräldrar och skapar en bild av sina farföräldrar - även om det som var för svårt för dem att prata om. På få sidor berättar författaren en mörk men mycket kärleksfull historia. 

På Stockholm Literature deltog Johanna Adorján i ett samtal med Kjell Westö, anfört av Kristoffer Leandoer. Det lyfte inte riktigt, kom inte riktigt fram till smärtpunkten men var förstås intressant att lyssna till. 

Nu har novemberläsningen börjat och jag har bland annat försett mig med lite norskt godis. Ser väldigt mycket fram emot att sätta tänderna i favoriten Jan Kjærstads senaste. 

Fint val

”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”

Motiveringen hörde jag inte i mingelsurret som uppstod på mitt bibliotek när årets pristagare tillkännagavs. Eller så var jag för uppslukad av bokglädje... 

Snabbt som blixten var jag vid bibliotekshyllan  och bokstaven I. En av böckerna lade jag beslag på själv - Never let me go - resten hittar ut till nya och gamla läsare. 

Men jag har läst minst två av Kazuo Isihguro verk - Återstoden av dagen, som jag också fyndade på loppis för ett tag sedan med lust att läsa om, och så i april 2016 läste jag  Nocturner. 

Fint att en så läsbar och läsvärd författare som också har en så lockande rik repertoar av teman och innehåll prisas. Ja, men det här känns ju riktigt roligt!  

Den svavelgula himlen

Inför helgen längtade jag efter att få läsa en riktig roman och köpte hem Kjell Westös senaste Den svavelgula himlen. Sedan lade jag mig i soffan och läste och läste och läste. För den här boken gick lika lite som den innan, Samtal med vänner, att släppa. 

Boken tar plats i Helsingfors med början i nutiden. Sedan går berättelsen tillbaka genom berättarjagets minne till barndomen på 60-talet. Bokens jag tillbringar somrarna i en arrenderad stuga ihop med föräldrarna. En bit därifrån finns jämnåriga Alex och hans syster Stella. Alex och Stella, från den ansedda överklassfamiljen Rabell, blir som en extrafamilj för bokjaget. De är flottare, rikare och deras liv lite mer spännande - men visar sig också dölja hemligheter. Åren går och den ojämlika vänskapen till Alex består men dessutom uppstår tycke mellan bokens jag och Stella. Och deras  kärleksrelation böljar sedan fram och tillbaka mellan sidorna - in i nutiden. Vid sidan av syskonen Rabell finns ett gäng av killar, som med tiden blir till män, runt jaget och även deras relationer utvecklas, invecklas och förändras under romanens gång. Men varken kärleks- eller vänskapsband är slitstarka hela tiden: Det både knakar och brister.

Jag tänker en hel del på ett par av mina favoritförfattare Jan Kjærstad och Lars Saabye Christensen när jag läser. De har båda från sitt norska håll skildrat samma tidsperiod och liknande vänskapsrelationer. Det Westö gör så fint är att därtill lägga förälskelse och kärlek på ett så innerligt vis. Mest gillar jag skildringen av 60- och 70-talet. Konstigt nog så blir det mer främmande ju närmare vår egen tid vi kommer. Annars fångas tidens strömningar, med ekonomins uppgång och fall, terrorismens verkningar mm fint i texten. 

Bokens jag är romanförfattare och nog har han stoff att bygga sin historia av! Hur kom vi dit vi är? Vilka och vad förlorade vi på vägen? Kring vilken sol kretsar det egna livet? Westö sätter också både läsaren och huvudpersonen på prov när minnesbilderna plötsligt inte stämmer. Om berättarjaget visar sig minnas fel vid en betydlig punkt i livet - hur kan jag som läsare då lita på att allt det andra som återberättats stämmer? Kanske är berättaren verkligen opålitlig? Jag älskar hur fiktionen ställs på ända! Och så gillar jag mycket att det enda vi vet om jagets namn är att det är konstigt. I alla fall enligt Alex. 

Rörd avslutade jag läsningen igår efter cykelturen från bussen under en tjockt grå himmel. Westös svavelgula kommer jag att bära nära hjärtat och kanske aldrig bli riktigt klar med. Så skapas och läses stor litteratur!

September månads läsning

Månadens sista dag tillbringar jag hemma i soffan med Kjell Westös senaste och ytterst läsvänliga Den svavelgula himlen. Men också med ett öra och öga mot nyhetsrapporteringen från Göteborg. Varma tankar till er som var där och visade motstånd! 

Månaden har bjudit på varierande läsning, den allra bästa har jag redan skrivit om nämligen Samtal med vänner av Sally Rooney. Men vad mer fastnade under min läsarblick? Jo...

Förstås Anna Jörgensdotters Solidärer om Ingemar, Klara och de andra i 30-talets Gävle men med blicken ut mot världen. Ingemar som så småningom fattar mod och inspirerad av sin idol Joe Hills engagemang lämnar landet för att strida mot fascismen i Spanien. Kvar i Gävle finns hans Klara, som inte längre egentligen är hans. Varsamt berättas en historia om motstånd, mod och kärlek och så har Gävle som stad äntligen fått en roman att räkna med! Riktigt så fast som i Bergets döttrar blev jag inte men det kan bero på mina splittrade lässtunder. Men fin är romanen som väcker tankar kring just solidaritet och medmänsklighet.

Under månaden gjorde jag en arbetsrelaterad, men inte oönskad, omläsning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. 

En tid innan hade jag läst Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin vilken kastar en minst sagt mörk skugga över den uppburne författaren. Efter några års äktenskap knakar det i fogarna och mannen inleder relationer vid sidan av. Men hur göra sig fri? På listiga vägar utdöms Märta som sinnessjuk, fråntas rätten till sina barn och lever större delen av sitt liv institutionaliserad. Hon lever fattig och utstött med svår reumatisk värk och när hennes liv ändats begravs hon långt från sina föräldrars grav. Det är en hemsk historia som skildras, känner mitt hjärta slå snabbare nu när jag skriver om det. Jag uppfattade boken som välgrundad och som en allt för sen upprättelse av en kvinnas liv som missbrukats totalt. Stark läsning!

Musan av Jessie Burton läste jag fort och glömde lika snabbt. För mig var det en alltför tillrättalagd intrig även om jag visst uppskattade bitar av den. Men nej, något bestående intryck gjorde den inte. 

Men den blev årets sista läsning vid lilla stugan på ön.

Philip Teirs förra, Vinterkriget, gillade jag mycket så även den senaste Så här upphör världen. Det är en berättelse som dyker rätt ned i samtiden med en familj som firar sommar och semester på sitt sommarställe. I ett hus intill har ett kollektiv flyttat in, de väntar på den slutgiltiga miljökatastrofen. Mellan de båda grupperna skapas band som påverkar semestern och tillvaron i stort. Nackdelen med att blogga så sällan som jag gör är att böckernas handling flyr undan, jag minns känslan av det lästa, minns om jag trivdes eller inte i texten. Teirs text passade mig i alla fall alldeles utmärkt. 

Och så har jag läst Franny och Zooey, JD Salingers snygga komposition till bok. I två delar berättas om Franny som går igenom en livskris där brodern Zooey men även de övriga levande eller avlidna delarna av deras syskonskara spelar en stor roll. Författaren tycks ha varit ett med sin text, ett med dialogen som flyter fint. Att ha läst den innan nästa stora läsupplevelse Samtal med vänner var ett riktigt lyckokast. Salingers bok hängde med mig på en långfika en ledig eftermiddag i förra veckan.

Samtal med vänner

Igår läste jag de sista sidorna i Sally Rooneys debut(!!)roman Samtal med vänner. Vilken blixtrande bra roman det är! Så äkta, inkännande, briljant!

Här skildras vänskap som krackelerar, förbjuden förälskelse som växer till något mer, politiska diskussioner och olika sätt att leva sitt liv, det att vara ung på väg att erövra världen men också föräldrarelationer och sjukdom.

Frances som är runt 20 jobbar, pluggar och skriver. Tillsammans med ex-flickvännen Bobbi framträder hon med spoken word. En kväll möter de det gifta paret Melissa och Nick som är ca 10 år äldre och med vänner inom den kulturella sfären där de också verkar. Frances och Nick flirtar lite på skoj men befinner sig snart i en mer allvarlig relation som förstås påverkar fler än de två. Handlingen är svår att återge utan att få den att låta banal. Men banal är det sista den är...

Rooney gör något så stort av sin historia, av människorna hon skildrar som är mångtydiga, om än sedda med Frances blick. Här finns inga enkla, billiga grepp om t ex ung kvinna, äldre man. Texten lever, dialogen är så äkta som den kan bli. Det är ironiskt, tillbakalutat och samtidigt så känslofyllt och berörande. Och ibland vibrerar orden så jag blir rent generad...

Ofta letar jag andra böcker och texter när jag läser, hittar intertexter som jag inte alltid är säker på är avsiktliga av författaren. Men här finns en tydlig hälsning till Salingers Franny och Zooey som var boken jag läste alldeles innan. Annars tänker jag på filmen Frances HA när jag läser Rooney. Den där i svartvitt om Frances som vill dansa. Det är något med stämningen och hållningen i boken och så heter huvudpersonen också här Frances. Till sist visar det sig att mina associationer till filmen var mer förankrade än så i romanen. Glädjen är stor, liksom närheten till texten!

Romanen väckte den där ostoppbara läslusten, den jag alltid söker men inte så jätteofta drabbas av. Igår vaknade jag kl 5 och plockade glatt upp boken för att hinna läsa en stund, sedan klev jag ytterst motvilligt av bussen i jobbstaden med bara slutet kvar att läsa. Och jag har läst i väntan på sällskap vid cykelstället, omgiven av flanörer och vägarbete. Högsta betyg!

Sensommarläsning

Augusti bjöd på en hel del fina läsupplevelser även om lästakten, efter sommarens friare dagar, slagits av rejält. Men som nybliven pendlare har jag plötsligt fått lästid på bussen. Den ca 25 minuter långa turen till det nya jobbet i grannkommunen ska jag försöka göra något fint av. På hemvägen tenderar dock bearbetningen av dagens intryck lägga beslag på koncentrationen. Men nu några rader om det senast lästa:

Mitt konstintresse ledde mig till Den osannolika kärleken av Hannah Rothschild där huvudpersonen Annie kommer över en gammal tavla på loppis. Tavlan är tänkt som en present till mannen hon dejtar, han dyker dock inte upp som bestämt utan tavlan blir kvar i Annies ägo. Utifrån det till en början okända verket spinner författaren en historia med många trådar som håller mig som läsare i ett bladvändargrepp. Annies liv påverkas i grunden av konstverket i denna snabblästa bok. Oundvikligt var att börja plocka och bläddra i de konsthistoriska giganterna.

I en läsdagbok från anno dazumal finner jag några korta rader om Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

12 år var jag när jag läste den för första gången - det är nästan 30 år sedan. Nu var det dags igen tack vare en utmaning som arrangeras på mitt nya jobb. Och jag blev faktiskt en del imponerad av mitt unga jag! För jag ÄLSKADE redan då hela serien om de svenska bönderna, men det är ingen lätt och ledig text. Här är utvikningar och faktaspäckade avsnitt som borde kunna få även den mest hängivna unga läslus att tappa intresset. Den här gången tänker jag mest på de som blev kvar, på det definitiva i att bli lämnad. Och så tänker jag på det som händer varje dag, hela tiden i vår tid - på människor som går från hem och familj utan återvändo.

Vargarnas historia av Emily Fridlund läste jag med lite kluvet intresse och en del frågor. Vilken historia vill författaren egentligen berätta? Var det den unga flickans historia eller det sjuka barnets? Och varför berördes jag inte mer?

Så mycket bättre tyckte jag om Isabelle Ståhls debut Just nu är jag här. Jag tyckte på något storasysteraktigt sätt även mycket om den inte helt hederliga och lättgillade huvudpersonen Elise. Romanen är verkligen här och nu med en stor mängd tidsmarkörer, samtidigt skildrar den en värld långt från min Svenssonaktiga. Elise är vilse i tillvaron där allt är tillfälligt - relationer, boende, älskare. Sanningen är glidande, inget är på riktigt och allt ska ta slut och är därför meningslöst. Jag tyckte mycket om hur romanen är skriven, hur nära författaren tar läsaren in i Elise och hennes osäkerhet och mörker.

Sedan behövde jag en paus från unga trasiga människor men så fick jag Marianne Lindberg De Geers debut På drift i min hand - och då var det ju bara att fortsätta. Mona växer upp i en läkarfamilj som faller samman när hennes pappa tar sitt liv. Monas mamma tappar balansen och tillvaron svajar för de som är kvar, tryggheten står de utbytbara hembiträdena för. När Mona blivit lite äldre ger hon sig ut i Europa, till Berlin och London; men utan de unga männens fullständiga frihet. I Europa väntar arbete med barn, möten med osäkra och svekfulla unga män, dyrkande av popstjärnor men också anfall av panikångest. Mona blir inte kvitt sina minnen. Så småningom vänder hon tillbaka till Sverige. Här väntar studier till mentalskötare innan konsten kommer in i hennes liv. Nog är det en roman Lindberg De Geer skrivit men visst bygger den på egna upplevelser?! Jag tänker på Agneta Pleijels Spådomen och Doften av en man som systrar till På drift. Jag tycker mycket om dem alla.

I övergången mellan augusti och september läste jag ut Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen som levde upp till mina rätt höga förväntningar. Vilken stark och bitvis verkligt otäck historia som berättas om Cora, som flyr via det underjordisk järnvägsnätet från sin slavägare. De vita tar genast upp jakten på henne, hon kan aldrig slappna av och utgör en stor fara för alla som hjälper henne på vägen. Flykten går norrut, bort från slaveriets starka fästen. Skickligt lyfter författaren fram olika röster eller sidor och låter ibland berättelsens huvudspår sippra fram lite i taget. Det här borde vara måsteläsning för oss alla, för att få ytterligare syn på de stora sår som påverkar så mycket och så många än idag. Jag lämnar tillbaka boken på biblioteket men glömmer inte Cora.

Bitar av Bretagne

Äta ostron? Det var kanske inte ett livsmål men ändå något jag ville testa i alla fall EN gång. Nu blev det inte bara ett utan till sist sju stycken tuggor av havet som slank in i min kropp. Kanske var det platsen som gjorde att detta slemmiga göra blev till en riktigt angenäm upplevelse?

Cancale i Bretagne är känt för sina ostron och större delen av dagen kan man köpa ett dussin för ca sex euro att slurpa i sig direkt på plats vid den lilla ostronmarknaden. Strax intill odlas de eftertraktade djuren.

I Cancale vid Engelska kanalen, som präglas av tidvattnets lek, vistas jag och maken några dagar av sommarens semester.

En dag vandrar vi i värmen längs med kusten på en del av den vandringsled som sträcker sig runt större delen av Bretagne. Det är hisnande vackert och lagom strapatsrikt. 

Men vi bekantar oss förstås också med bylivet och kvarteren några hundra meter från den mest turiststinna delen. 

Några avstickare gjordes till intilliggande små städer i närheten innan vi tog bilen vidare till Plougonvelin och bytte boende. Här i Finistère längre ut på udden, möter Bretagne Atlanten. Landskapet är kargare och vädret lite mindre stabilt med återkommande regnskurar och blåst. 

Här är kontakten med havet ännu närmare, fyrar omger strandremsan och långt ut i havet ser vi hoppande delfiner. Känslan av att vara vid världens ände infinner sig.

Vi vandrar till grannbyn Le Conquet, på bretonska Konk-Leon. 

En annan avstickare görs till fina Pont-Aven. Men först stannar vi i en annan liten stad, vars namn jag inte minns, för att se en utställning med konst av Picasso som annars inte visas publikt. Någon konstintresserad matchar målningarna särskilt väl.

Till Pont-Aven kommer vi just när marknaden stänger, men vi får i oss en fin sen lunch och strosar sedan genom den lilla staden. Här har konstnärer som Gaugain funnit inspiration och vi besöker ett museum som visar konst av andra konstnärer också de inspirerade av såväl stad som föregångare. 

Bretagne var till skillnad från t ex Provence ett rätt okänt landskap för mig men något jag ville se och uppleva. Vi valde att tillbringa tiden vid kusten - som har en skönhet som ibland tar andan ur en. Det är ett stort område och vi har bara sett en bråkdel, dessutom mest mindre orter - men här finns så mycket mer att upptäcka! Och som resenär blir man heller aldrig riktigt färdig, det går alltid att komma lite närmare, gå lite djupare. Det är gott att veta.  

Semesterns läsning

Sommarens lediga semesterveckor är min stora läshögtid. Ofta finns där något alldeles speciellt jag ser fram emot att äntligen få ta del av. Men i år visste jag inte riktigt vad jag skulle fylla läshögen med, som ville jag inte planera mera. Ändå ser jag tillbaka på några finfina läsveckor med en blandning av gammalt och nytt. 

Jag tänker på alla världar jag vistats i och på de fiktiva (eller verkliga) liv jag lärt känna. Alla årets sommarförfattare råkade vara kvinnor, men med vitt skilda berättelser. En annan gemensam nämnare är färgen malva som nämns ungefär fyra av böckerna...

Jenny Erpenbecks högaktuella Gå, gick, gått inledde ledigheten. Hon berättar om ett nutida Berlin där den nyligen pensionerade professorn Richard fyller sin nya fria tid med att först visa intresse för och sedan bli bekant eller vän med ett gäng afrikanska flyktingar. Hans engagemang förändrar åtminstone hans liv och blick på omvärlden. Jag läser med mage, hjärna och hjärta, tänker på hur viktigt det är att bli sedd och att få sin historia berättad. Erpenbeck synliggör.

I Once We Were Sisters berättar Sheila Kohler om hur hennes syster mister livet i en olycka förorsakad av systerns man. Men var det en olycka? Vad var det som hände? Och vad hade Sheila kunna göra för att förhindra det? Författaren söker svar och kanske förlåtelse, blickar tillbaka till barndomens Sydafrika. Det är en smärtsam historia om en älskad syster där fiktion och verklighet under åren blandats samman.

Om syskonskap handlar även Anita Desais Dagens klara ljus där Tara sammanstrålar med ett par av sina syskon i barndomshemmet i Old Delhi. Tara har lämnat Indien men en systern bor kvar tillsammans med deras autistiske bror. Vad händer med den som lämnar och med den som blir kvar? Vad händer med gemensamma minnen? Allt förändras även om för den som besöker det ser ut som det var en gång. Desai den äldre har jag länge velat läsa och det var fint att få det gjort under ledigheten.

Nina Bouraouis Strändernas skönhet köpte jag i samband med att hon gästade Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Bokens jag blir efter flera års förhållande lämnad av sin kärlek. Samtidigt skakas Paris av terrordåd. Allting svajar. Till råga på allt verkar den tidigare partnerns nya kärlek roa sig med ett fult spel på en blogg, riktat mot bokens berättarjag. Intensiv läsning som inledde sommarens lite längre resa, till Bretagne. 

På en klippa efter den Bretagnska kusten läste jag ett stycke ur Bulevarden och andra texter som är en samling berättelser av Tove Jansson som tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter men inte i bokform. Här ryms bl a historier inspirerade av iakttagelser under resor. Det passar ju bra men jag har fortfarande en del kvar att läsa.

Istället tog jag mig an The Pursuit of Love, inköpt på Shakespeare & co under en enda kväll i Paris. Författare är en av de systrar Mitford som t ex Cecilia Hagen skrivit om. Jag tyckte mycket om den här underhållande, men inte tramsiga, uppväxtskildringen från mellankrigstiden. Det svänger en del om Nancy Mitfords bok.

Jag valde sedan att stanna kvar i 30-talet med Mary McCarthys Gruppen. Först tänker jag att det aldrig kommer att lyckas mig att hålla ordning på alla åtta kvinnorna - men det var ju ingen konst! Det här är så fascinerande läsning; att få följa de olika vägar kvinnornas liv tar efter examen, om relationer, kärlek, sex, arbete - liv! I New York dessutom.

När föräldrarna blir osams får Gittel följa med sin mamma till mormodern i Antwerpen. Där möter Gittel den lite äldre Lucie, får låna hennes piano men blir mest ett vittne till och deltagare i en kärleksaffär. Ida Simons som var judinna överlevde förintelsen och kom i slutet av 50-talet ut med denna pärla, Timmen före midnatt.

Samantha Ellis vågar sig på att läsa om de böcker som under hennes uppväxt betytt allra mest för henne. Hon återser sina litterära hjältinnor i Mina hjältinnor, vilket leder till att en del av dem omprövas, utmanas och ges nya betydelser. Ellis visar sig vara en verklig lässyster och att ta del av hennes litterära möten fick mig att känna mig nyförälskad i min egen läsning. En tillfällig hundvän höll mig sällskap.

När Helens pappa hastigt avlider faller hennes värld samman. Hon söker tröst och mening som falkenerare och köper en duvhög som får namnet Mabel. Så börjar en kamp för att skapa tillit och ett band mellan fågel och människa, samtidigt som sorgeprocessen pågår. Helen Macdonalds H som i hök är en gripande och bitvis poetisk berättelse både om det att förlora en förälder och fotfästet i tillvaron och om relationen till ett djur. Helen går vägen via naturen och litteraturen för att hitta rätt, det är nästan oväntat starkt att ta del av.

I mitt flöde på Instagram dyker en fåraktig bok upp; Glennkill av Leonie Swann. När fåraherden Glenn hittas död är det hans trogna fårhjord som bestämmer sig för att lösa fallet. För mig som haft lamm och får som favoritdjur sedan jag var bebis var det en självklar bok att läsa. Men nåja, idén är kanske bättre och roligare än själva mysteriet. 

En bok jag länge tänkt läsa hann jag i alla fall börja på, nämligen Gertrude Steins skildring av sina år på 27 rue de Fleurus i Paris där bl a Picasso var en ofta återkommande besökare. Boken ska jag återkomma till ochnläsa vidare i för den är riktigt bra och rolig.