En kulturdag i Stockholm

Mitt favoritavsnitt, eller i alla fall det som fastnat bäst i minnet, av Historieätarna är från den allra första säsongen och handlar om Frihetstiden. Niklas Ekstedt är kocken som tillagar kulinariska excesser som karpsoppa, mule och så kronan på verket den bisarra rätten "hönsfågel fylld med småfåglar". Menyn på hans restaurang Niklas ser helt annorlunda ut och maten som serverades mig där igår kväll fick smaklökarna att dansa av glädje. Det blev en storstilad avslutning på en väldigt fin kulturdag.

Med vi började tidigt, maken och jag, och kom fram till Stockholm lagom för en förmiddagsfika på Vetekatten. Sedan traskade vi i sakta mak i solen mot nyöppnade Galerie Forsblom på Karlavägen. Deras första utställning sätter ribban med verk av världskände Ai Weiwei som kommenterar och kritiserar kommersialism, masskonsumtion och förtryck. Han läser av samtiden, är mitt i den och gestaltar stora frågor i sina verk. Historia möter nutid, långsamhet ställs mot snabbhet, massa mot individ. Han ger också bokstavligt, i fotografier från kända platser i världen, fingret åt eliten, åt makten, åt konstens stela strukturer. Samtidigt är han en del av det, är här i galleriet på Östermalm omgiven av de pengar som behövs för det storskaliga skapandet (tänker jag, inte cyniskt men kanske fördomsfullt...). Jag gillar Ai Wewei, han är en viktig konstnär, en rätt röst för vår tid och har tidigare sett hans verk på Magasin III och på Open Art i Örebro.

Därefter tog vi plats på livfulla Café Pom och Flora där en macka med avokado och ägg gav ny energi. Så efter ännu ett värmestopp, på en helt vanlig bokhandel med rea, väntade kulturturens huvudmål - föreställningen Egenmäktigt förfarande på Scalateatern. Eva Dahlman har regisserat pjäsen baserad på Lena Anderssons roman. På scenen är Jessica Liedberg Ester Nilsson och Krister Henriksson Hugo Rask medan Malin Cederbladh och Ann Westin bildar väninnekör och Rasks entourage. Så smart och med mycket humor spelas Esters och Hugos möte upp i något av det mest genomarbetade och bästa jag sett på länge. Som publik sitter jag och myser och ryser, lycklig över hur bra det är, över hur skickligt man berättar fram historien, över alla snygga rollbyten (t ex hur Ann Westin i ett andetag skiftar roll från väninna till en bolmande Dragan), över hur man med små medel skapar en stor föreställning. Det här är briljant! Scalateatern var också en fin upplevelse, lite skamfilad men avslappnad med lättsamt barhäng som ingång till scenrummet. 

Några timmar senare smälter jag intrycken och den goda maten i väntan på bussen hem, klappar på de nya böckerna och bubblar inombords av lycka över att ha fått vara med om en så fin kulturdag. 

Från Masja till Vända hem

Masja (1871-1906) hette en av Lev Tolstojs döttrar, och om henne har Carola Hansson skrivit en stark, fin roman. Hansson är själv då och då med i texten vilket ger närvarokänsla och bryter illusionen av att det "bara" är fiktion. 

Masja lever nära sin far, nästan i symbios, hon stöttar hans omdanande idéer och är starkt involverad i hans skrivande. Det är ingen enkel relation, inte heller den svalare till mamman. Båda föräldrarna har stort inflytande över Masja, särskilt över hennes val av livskamrat. Så starkt inflytande att man ibland läser med både förtvivlan och frustration - låta Masja välja sitt eget liv! Men även på andra sätt är livet svårt; sjukdomar sprids snabbt genom byar och gårdar, flera syskon dör små. Masja själv hjälper fattiga och sjuka men är också själv sjuklig, går igenom flera missfall och räcker aldrig riktigt till. Det tog sin tid att läsa den välskrivna romanen, över två veckor, men varje läsminut var värdefull. 

Även Yaa Gyasis bok Vända hem handlar om en familj men sträckt över betydligt längre tid. Historien startar i Ghana på 1700-talet hos Effie och i nästa kapitel Esi. Effie och Esi är halvsystrar men de känner inte till varandras existens. Utifrån dem förgrenas romanen i två släktled med slaveriet i en central roll. Hur präglar det att vara, eller ha varit, vit mans slav människor genom tid och rum? Det utforskas genom dramatiska, ibland obegripligt grymma och ofta rörande händelser ända in i vår egen tid. Ibland tappar jag bort mig, bläddrar bakåt och läser om, hittar tillbaka till rätt tråd, till rätt familj. Det är många liv och öden att ta del av, de är lätta att engagera sig i. Språket är lite robust och beskrivande men historien är gripande, stark, viktig och det är verkligen huvudsaken i det här fallet. 

Jag blir gudarna

   SLÅ IHOP BRUDAR MED GUZZ OCH DU FÅR GUDAR. KLART SLUT.

Bita, Lilly och Jane, kallad Janne, bor i Tierp "en fucking förort till rymden". Det händer inte så mycket där, om man säger så. Ändå är det en omskakande tid i vännernas liv. Föräldrarelationer knakar och Lillys kille Danne, skolans charmigaste, visar sig vara en riktigt vidrig typ. 

Och när vuxenvärlden borde vara som starkast vänder den sig bort, tar inte på allvar och sviker. Tur att gudarna har varandra i sin innerliga vänskap även om också den sätts på prov. 

Elin Cullheds Gudarna berör och jag tar direkt till mig berättaren Janne. Boken känns ny och egen och gör mig som vuxenläsare en del av det unga. Även jag blir en av gudarna, 100% lojal med Bita, Lilly och Janne. Och det är ju bara att älska litteraturens kraft att förvandla och transformera i tid, rum, kropp och knopp.

Några linjer från en filmisk helg

Det började hemma vid köksbordet runt den 10 januari. Då släpptes program och biljetter till den årligen återkommande höjdpunkten i Göteborg - filmfestivalen. Vilka filmer vill vi se? Hinner vi äta lunch? Kan vi ta oss mellan biograf a och b i lagom tid? Finns plats för besök på Hagas bästa antikvariat? Planer smiddes och ett välplanerat schema tog form. 

Och så, den här helgen var det äntligen dags och vi bänkade oss framför elva filmer. En del av tjusningen är att besöka biosalonger som inte ser ut som SF:s glaspalats med tung lukt av popcorn. Filmerna vi såg kom från Israel, USA, Frankrike, Danmark, Indien, Bulgarien, Kanada, de var dokumentärer men mest spelfilm. De berättade om manlig vänskap, konsten att sluta leva, papperslösa studenter, en avfolkad by, manliga konstnärsegon, en okänd flicka med mera. Och apropå Den okända flickan som filmen hette så dök brödraparet som skapat den, Luc och Jean-Pierre Dardenne, upp på scenen innan visningen för en kort presentation av verket. Sådant som kan hända på en festival! 

För mig var det femte gången jag besökte filmfestivalen, som fyllde 40 år, och jag ser redan fram emot nästa år. 

Några bokinköp gjordes också fast jag envist hävdar att jag bara lånar på bibblan... och ett citat upptäcktes.