La la Ester

Allt som var viktigt gjorde Ester Nilsson avsiktligt på impuls, detta för att slippa hindras av förnuftets kloka invändningar.

Ett fredagsnöje på mitt jobb biblioteket är att läsa helgbilagan till Dagens Industri. I det glansiga bladet går att hitta intressanta intervjuer, framtidsspaningar, bokrecensioner och annat roligt. I fredags läste jag en intervju med Lena Andersson, gjord med tanke på att hennes Egenmäktigt förfarande om Ester Nilsson och Hugo Rask tagit plats på scenen. Journalisten erkände för författaren att hen inte läst uppföljaren Utan personligt ansvar och det har, kom jag på, inte jag heller. Men nu under helgen har jag rättat till den kulturella bristen och återsett Ester och lyssnat till väninnekören. 

I Utan personligt ansvar har fem år gått sedan relationen till Hugo tog slut. Ester har blivit jämnårig med mig, 42, och skrivit sin första pjäs. På genomläsningen av den får hon och skådespelaren Olof Sten kontakt och börjar träffas. Och de kommer att ses under några slitsamma och oroande år. Det är fantastiskt på alla sätt och vis, närheten, intimiteten, samtalen men Olof bedyrar hela tiden att de inte har någon relation. Han bär inget ansvar. Men han är väldigt gift utan någon som helst tanke på att lämna sin fru. Han uppmuntrar och avvisar i samma andetag, inkonsekvent leker han kanske omedvetet med Esters heta känslor. 

Som läsare våndas jag med Ester, önskar att hon ska dumpa den här tölpen samtidigt som jag vill att han ska frigöra sig från sitt äktenskap... Och precis som en av väninnorna tycker jag det verkar så fruktansvärt jobbigt; detta hit-och-ditande, smygandet och smusslandet. Stackars Ester får hela tiden motstridiga besked - Olof vill ses men ska inte lämna sin fru, kan inte vara utan Ester men är också nedlåtande och elak. Ester viker ned sig i sin omfamnande kärlek, köper till och med en ärtig bil för att kunna skjutsa den åtrådde och åka till honom på turné. Till mitt Gävle kommer hon tyvärr inte, men Olof är här. Ester och väninnekören tolkar och försöker förstå, ibland står inte heller de ut med varandra.

Elin lyssnade och deltog med tolkningar. Men till slut sa hon att det också kunde vara så enkelt att Ester hade träffat en riktig skitstövel.

Jag tycker så mycket om det jag läser! Språket så precist, analytiskt och roligt och tonen är helt rätt för sin berättelse. Och så finns här en del kul blinkningar till den verkliga kultursfären. Författaren bjuder på ett djupdyk i ett par människor vars relation inte är någon relation i ett Stockholm där års- och högtider avlöser varandra och samspelar med icke-relationens status. 

Nu ska jag läsa om Egenmäktigt förfarande för att om några veckor se uppsättningen av den på Scalateatern i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot!