Julhelgens läsning

Julhelgen ägnade jag åt H.-K. Rönbloms debutdeckare från 1954, Död bland de döda som är nyutgiven på Modernista. Maria Lang vurmade jag nyligen lite extra för men nu var det roligt att stifta bekantskap med hennes samtida kollega.

Mordlösaren i den här tunningen är läraren och historikern Paul Kennet som är lite svår att få grepp om, så misstas han också för att vara både polis och murvel av de andra i boken. Han är på något som från början är en tjänsteresa i ett litet samhälle och råkar hamna på ett pensionat, i ett rum där en man nyss hittats död. Dödsorsaken betraktas som naturlig ända tills Kennet börjar ställa frågor om och ifrågasätta vad som egentligen hänt. Kanske blev mannen i själva verket mördad (eller så klart han blev, det är ju den genren..)? Alla på pensionatet verkar ungefär lika misstänkta, de tycks alla ha någon mörk historia med sig till samvaron i det skruttiga huset. Kennet besöker arkiv och bibliotek, hälsar på länstidningen och gästar läkare i jakten på svaret på gåtan med den döde.

Allt känns inte alldeles klockrent, ibland hänger jag inte riktigt med i slutsatserna som dras samtidigt som ledtrådar placeras ut väldigt synliga. Men det är en trevlig 50-tals deckare och jag har Höstvind & djupa vatten på lut i läshögen.

En rolig sak med Död bland de död är hur den pratar med sin egen genre.

- Ni läser alltså deckare?
- Varför inte? Deckare är påhittade från början till slut, det är det goda med dem. Andra romaner är alltför ofta präglade av det självupplevdas djävlighet. 

Och där anknyter den på sätt och vis an till den text som fick avsluta min julläsning - Det är natten av Karolina Ramqvist.

I sin essä berättar hon om författarrollen, om det svåra att förena sitt skrivande jag med det offentliga jaget som förväntas säga kloka saker om det skrivna till en väntande publik. Trots att jag i min yrkesroll som bibliotekarie arbetar en hel del med att bjuda in författare för att möta sin publik har jag djup förståelse för Ramqvists upplevelse av och förhållande till den situationen.

Däremot förvånas jag lite när jag läser det hon berättar om att läsare av olika slag har så svårt att ta fiktionen för fiktion, att man så gärna läser in eller vill tro att allt är baserat på verkliga upplevelser. Att bli tagen för att ha berättat en sann historia kan förstås vara det bästa betyget vilket Ramqvist funderar över; så äkta går det alltså att skriva. Men att det verkligt upplevda värderas så högt, det är lite svårt att förstå likaså att romanfigurers åsikter ibland tillskrivs författaren... Det som alltid väcker förundran hos mig är författares förmåga att skapa berättelser, att gestalta liv och världar som jag kan kliva in i och göra till mina. Det är magi! (Fast jag måste erkänna att det bland det bästa jag läst i år finns ett par autofiktiva berättelser)

Nu ser jag fram emot att läsa t ex Flickvännen av Ramqvist, inte för att hon levt med en rånare utan för att hon inte gjort det.