Ett litet liv - inte som väntat

Ibland simmar man mot strömmen i bokfloden. Ett litet liv, Hanya Yanagiharas roman som jag sett så mycket fram emot att läsa, som jag till och med köpt istället för att låna, föll mig inte i smaken så som jag både hoppats och förväntat mig.

I centrum för handlingen är de fyra vännerna Malcolm, JB, Willem och Jude - de har känt varandra länge och läsaren följer dem också under en längre tid. Romanperspektivet skiftar något mellan männen för att sedan landa i Jude eller kretsa kring honom. Hans oändligt trasiga historia vecklas bit för bit ut för både personerna i boken och för mig som läsare. Hans uppväxt som föräldralös har kantats av de värsta tänkbara övergrepp. Det ena har lett till det andra - fasorna har uppsökt honom. Jude är en både själsligt och fysiskt svårt skadad människa. Trots att han som vuxen tycks ha de bästa förutsättningarna för att läka verkar han aldrig bli riktigt hel. Vid sin sida har han vännerna, relationer som under handlingens gång utvecklas åt olika håll. Här finns också mentorn, läraren som får en alldeles särskild betydelse i hans liv. Och han har läkaren som rycker ut i tid och otid för att lindra, göra bättre.

I Yanagiharas roman är det antingen toppen eller botten, aldrig antingen eller. Kvartetten har inte bara lyckade karriärer, de är exceptionellt framgångsrika. Jude når inte bara helvetet - han firas också högt över alla andra buren på kärlekens armar. Och långsamt får jag nog. Får för mycket av det onda, men nästan ännu mer av det goda. Det berättas och beskrivs, föga lämnas till mig att tolka och själv sätta ord på. Men det är nog inte förrän jag läser Jonas Thentes krönika, där den här romanen utgör ett exempel, som jag förstår vad som verkligen skaver. Den här romanen, och de olika figurerna i den, är så inkapslad i sig själv och de i sig själva. De blickar inte utanför sina egna liv, utanför sin egen horisont. Det spelar ingen roll att det är en roman utspelad i New York, staden blir ändå mest en kuliss till dessa på olika sätt märkta människor. Samtiden tittar inte ens in.

Jag förstår att man kan älska den här boken och jag förstår all kärlek som öses över den vilket är tydligt i bokens eget instagramkonto. Men jag drabbas inte och deltar inte i författarens känslospel, vilket förstås känns lite trist med en roman jag sett så mycket fram emot. Inte ett öga vått.