Kärlek till Tjärdalen

Den här helgen var jag i Västerbotten på besök och min läsning var, passande nog, Sara Lidmans Tjärdalen, debuten från 1953.

Jag har läst en hel del av Lidman men den här har jag hållit lite på, väntat med. Och nu är jag så glad över att ha läst den. Vad en "tjärdal" egentligen är har jag bara ett vagt begrepp om, men vad boken handlar om är allmänmänskligt och inte bundet till den skildrade tiden.

Nils finner sin tjärdal, som han jobbat så hårt för, förstörd och i kläm sitter Jonas. Jonas elakingen i Ecksträsk som ingen tycker om. Han bärs skadad hem men ingen vill ta på sig ansvaret för honom och det kommer att bli en av bokens stora frågor. Vilket ansvar har vi gentemot varandra? Vilka skyldigheter att ta hand om även de mest frånstötande (och utstötta)?

Nils bryter samman och får de andras medömkan samtidigt som han skärrar sin familj och väcker liv i religiösa frågor. En som grubblar är Petrus, byns klippa. En del av berättelsen ägnas åt honom, åt hans skulder och till hans komplicerade känslor för sin fru.

Det kanske inte är någon rättvis beskrivning men nog är det kvinnorna som håller allting upp - och männen som ställer till det för sig själv och de sina?

Språket i debutromanen är porlande Lidmanskt med dialektalt blandad med högstämd svenska och helt egna ord. Jag tänker mycket på Stina Stoor när jag läser, hittar igen lekfullheten, de överraskande ordvändningarna. Jag rycks från början med i den här starka boken som ställer många frågor om vad det är att vara människa. Om vilka som äger jorden och vilka som brukar den. Med stor kärlek läser jag Tjärdalen.

2003 skrev Birgitta Holm så här fint om romanen.

På väg hem tittar vi på konstverket LEV vid tågstationen i Umeå. Bland de många citaten finns tyvärr inte Tjärdalen med men väl det här. Och visst innehåller det Stoors Bli som folk.