Chris och hennes man Sylvère träffar Dick på en middag, männen är bekanta sedan tidigare. Så blir Chris huvudlöst förälskad i Dick och börjar skriva brev till honom, det gör även Sylvère. Det blir en gemensam hobby, ett projekt som tänker jag, hade kunnat föra makarna närmare varandra - om det inte vore för Chris besatthet. Breven skickas inte till en början men Chris, som är konstnär med oflyt, ser tillsammans med sin man ett möjligt konstnärligt verk. Om de får med sig Dick på tåget.
Breven lämnas över, Chris och Dick möts vid några få tillfällen, det är även intima möten. Men det är i bokens andra del när författaren släpper en del av besattheten och istället skriver om de skilda konstnärliga villkoren för män och kvinnor, om hur trött hon är på att alltid vara en medföljande på diverse fester trots sin egen karriär och inte minst person. Chris upplever sig udda på flera sätt, genom att vara kvinna och icke-akademisk i en ibland akademisk miljö även om den inte känns särskilt strikt. I sin text väver Chris Kraus samman teoretiska perspektiv med bokens Chris eget liv.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Men rätt mycket hade jag i alla fall förväntat mig efter recensioner om hur texten förändrat liv. I Love Dick (som inte är så "juicy" som det låter...) omvälver inte mitt liv men påminner ändå om att ta plats, att själv ha tolkningsföreträdet över mitt liv. Och så tänker jag på Åsa Beckmans uppmärksammade krönika/artikel om hur kvinnor är de som frågar, männen de som svarar i det sociala spelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!