Kulturkollo frågar - jag svarar

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Ungefär 10, övervägande delen är romaner men där finns även någon kok- och trädgårdsbok. Jobbar på att minska antalet böcker inför sommaren eftersom jag har flera olästa lockelser hemma i hyllan.

Vilken var den senaste boken du fick?
Det var nog  Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter som tomten kom med.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Mamma fick De osynliga av Roy Jacobsen i morsdagspresent. Den borde alla läsa.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
pass.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
En gud i spillror av Kate Atkinson som jag hade turen att vinna i Adlibris Instagramtävling! Och egentligen är den visst svaret också på fråga 2.


Här är enkäten!

Här har jag hållit hov

Nåja. Bokvägen har jag i all fall den senaste tiden vistats i slottsmiljö, närmare bestämt i det sena 1700-talets Stockholm. Jag började nämligen läsa Anna Laestadius Larssons Barnbruden, blev alldeles fast och avverkade i rask takt även den andra delen Pottungen.

Kan det ha varit redan på lågstadiet vi pratade om Gustav III? Om hur han höll riksdag i mitt Gävle och kort därefter sköts till döds på den stora balen. Där någonstans började min fascination för kungen - jag har läst flera romaner som tar plats i hovet och minns förstås Jonas Karlssons tolkning av kungen på tv. Den kortserien finns att se igen på Öppet arkiv.

Laestadius Larsson ger en annan vinkel och insyn i hovlivet. Hon utgår från kvinnornas historia. Först har vi Charlotta som 15 år ung stiger i land efter en vågig båtfärd för att gifta sig med hertig Karl, bror till kungen. Hennes huvudsakliga uppgift är att leverera en son. Hovlivet med dess olika krumbuktande seder är precis som den hårt snörade korsetten kvävande.

Läsaren möter även "pottungen" eller Johanna som hamnat i botten av hovmiljön efter att hennes mamma utsatts för det grövsta våld. Johanna kommer upp sig och hamnar nära Charlotta, men försvinner sedan därifrån. Och så är där Sophie von Fersen, syster till Axel, som är Charlottas förtrogna och kanske allra största kärlek. Också hon ingår äktenskap utan kärlek men har heta förhållanden i all hemlighet.

Charlotta förde journal över sitt liv, därur har författaren hämtat stoff att väva sin historia av. Livet vid hovet är skildrat tidigare - maktspelet, despotismen och så vidare. Det feministiska anslaget i den här trilogin känns nytt och fräscht och tillför något utöver det redan berättade. Här läses Mary Wollstonecraft och man diskuterar kvinnors rättigheter på ett sätt som känns nästan före sin tid. Genom Johanna lyfts också en kvinna som går sin egen väg fram. Hon blir företagare och gifter sig av kärlek (i alla fall till en början).

I lördags passade jag på att se om Sofia Coppolas film om den franska drottningen, Marie Antoinette. Charlotta och Marie Antoinette hade mer än Axel von Fersen gemensamt. Bokomslaget är visst en aning inspirerat av filmen...

Både Barnbruden och Pottungen är bra, levande och intressanta - underhållande för att använda ett lite stereotypt begrepp. Författaren väger fint samman intrigerna kring hovet, de personliga relationerna och de olika livsödena. Men del två tappar något av farten, kanske för att den, samtidigt som den berättar något nytt, försöker fylla ut de luckor som eventuellt finns för läsare som inte läst alls eller som inte har den första delen aktuell. Möjligen är Pottungen också lite mer faktatung, vissa bitar hade kunnat uteslutas alternativt kokats bättre ihop med texten.

Nu pausar jag läsningen innan jag ger mig i kast med del tre, Räfvhonan, för visst vill jag fortsätta följa de tre kvinnorna och trassla mig vidare i hovlivets intriger.

Norrland noir

Just nu väntar jag med spänning på att maken ska läsa ut Ida Lindes Norrut åker man för att dö som jag läste i helgen. För slutet, slutet - jag måste få diskutera det! Men det kanske jag får göra redan nu om någon annan där ute har den aktuell i läsminnet?

Men det börjar i Västerbotten. Polisen Sara får besök på gården av Benjamin, de känner inte varandra sedan innan. Det är suggestivt och underligt och han vill ha kaffe och något mer. Så beger de sig iväg i hans bil med skjutklara vapen och inleder en dödsturné. Helt oprovocerat dödas människor som råkar i deras väg. Jag tror i alla fall att de råkar stå där. I vägen. Romanens starka, obehagliga upptakt tar andan ur mig. Men det lugnar sig något.

Texten bygger på olika röster, olika människor som möter läsaren. Några finns i det förgångna, några i nuet. De har relationer till mördarparet eller till offren. Ibland tänker jag att jag inte får syn på allt författaren vill jag ska se. Kanske läser jag för snabbt, eller söker spår som inte finns där? Vad är det för utklipp mamman har i sin säng? Vad är det för mer brott som är begånget? Kanske är det som Therese Eriksson skriver när hon i sin fina recension sätter in romanen in romanen i ett större sammanhang:

Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott som bär inom sig berättelsen om ett annat – på ett sätt större, i alla hänseenden åtminstone längre pågående – brott: sveket mot Norrland. Det är skogsindustrin och skövlingen, utsugningen och utarmningen av landsbygden, som bultar som ett ilsket rött hjärta i bakgrunden. Här finns människorna som blivit kvar och de som lämnat och kommer tillbaka med ryggsäcken tyngd av skuld.

Det direkta starka språket i romanen gillar jag, det ibland diffusa och att själv vara den som gör sammanhangen begripliga. Men ändå i bokens slut famlar jag, så nu hoppas jag på maken och att han är en mer vässad läsare än jag. Eller någon av er andra. Förstås. 

Norrut åker man för att dö är Norrland i sitt allra svartaste. 

De osynliga - ett norskt läsmåste

Det är Norges nationaldag idag och jag har i flera dagar tänkt och försökt skriva några ord om Roy Jacobsens De osynliga. Jag har sedan tidigare en viss förkärlek för böcker och författare från grannlandet och den här sällar sig till de tidigare älsklingarna. Kanske är det kärleken till den som gör den lite svår att sätta ord på? Som vill jag inte punktera den.

Jacobsen har förlagt handlingen till en ö. Där finns en gård där en familj lever, och ruiner efter en annan. Tiden är 1918 och några år framåt. Här lever en familj bestående av mamma, pappa, farfar, faster och dotter. Skaran utökas något efter berättelsens gång. Här lever man av vad havet och djuren ger. Livet är hårt, villkoren till och med ännu mer tuffa än vad som är begripligt. Kvinnans och männens roller strikt avgränsade. Ingrid är dottern. Är den lilla människan i centrum som tvingas växa, bli stark, ta tag i.

Kargt och poetiskt berättar författaren sin fina, starka historia som rymmer så många olika djup. Kärleken i familjen finns här, den dagliga kampen för tillvaron, omtanken om de närmaste, modet och skammen. Och så det där som händer mellan meningarna, i blickar och åtbörder. Det är så vackert gjort.

De osynliga måste läsas, måste levas med. Det är stor litteratur om det lilla utsatta livet.

Familjen jag hade

June Reid ser sitt hus brinna ned till grunden i en explosion. I huset befinner sig Junes allra närmaste dottern med sin blivande man, den före detta maken och pojkvännen. Alla försvinner i en blink. June ger sig av därifrån och drar sig undan världen på ett avsides beläget motell.

Så hur berättar Bill Clegg om det värsta som kan hända? Han låter olika personer komma till tals för att ge en bild av både vad som hände och av de människor som påverkas på olika sätt - före, efter eller under det som sker och ibland utan att de själva ens vet om det. Detta bildar en en roman rik på röster, infallsvinklar och oväntade möten.

Jag tycker mycket om det jag läser, hur pusslet läggs bit för bit med stor tillit till mig som läsare och min förmåga att själva förstå sammanhang. Genom de olika rösterna faller en del skynken, visar sig åsikter och avsikter andra än de först anade. Sorgen gestaltas fint och varsamt.  

Familjen jag hade är en stark lite annorlunda berättad historia om att förlora alla av betydelse - och om att (kanske) finna något nytt.

Sol ute och sol inne i Köpenhamn

Idag när regnet rasar vill jag tänka tillbaka på föregående långhelg som tillbringades i Köpenhamn. Vi kom i lagom tid för att se magnoliorna blomma. Mäktigast av alla var den vid Ordrupgaard, en  bit utanför stan.

Men det var egentligen inte för blommans skull vi åkte hit, målet var att se utställningen "Hjemme hos Hammershøi" med Vilhlem Hammershøis stillsamma målningar. Konstnären finns representerad i den fasta samlingen på Ordrupgaard, ungefär samtida och med liknande grundtanke som Waldemarsudde, men de verk som visas nu lyfter särskilt fram de rum, den lägenhet, som målaren utgick ifrån. I målningarna finns ofta hustrun Ida, overksamt verksam.

Museets moderna tillbyggnad är ritad av nyligen bortgångna arkitekten Zaha Hadid. 

Efter att ha sett filmen The Danish Girl ville både jag och min make se Gerda Wegeners verk. Och till vår stora lycka hänger de just nu på Arken Museum! Så dit åkte vi förstås också. 

Gerda Wegener målade inte bara Lili/Einar Wegener utan också bland annat en hel del illustrationer till tidningar, en del satir mm som var fint att se. Här fångas den unga coola flapper-kvinnan.

Vi är förstås många som stannar en extra stund vid verken där Lili, ofta med den bara ryggen mot betraktaren, är modell. Det känns lite speciellt att se målningarna på riktigt, att genom penseldragen se den nära relationen mellan Gerda och Lili.

Einar Wegener finn också representerad med några verk, t ex det här där Gerda sitter modell uppflugen på en mur på Capri. Lili målade inte.

Arken Museum är granne med havet där fötterna får ett svalkande dopp samtidigt som signaturmelodin från tv-serien Badehotellet ljuder inombords.

Fötterna ja, de traskade mycket förra helgen, i kvarter och på gator de tidigare aldrig nött. Till exempel här på söta Krusemyntegade. Jag gillar det, att återkomma till städer, se nya delar av dem och gå djupare än de allra mest välbesökta och lättfunna turiststråken.

Nöjda efter ett par dagars turistande och flanerande åt vi en sista middag till den här utsikten i stadsdelen Christianshavn.  

 Vi ses igen Köpenhamn!

Den smala vägen mot norr

Dorrigo Evans är en kirurg från Tasmanien som under andra världskriget hamnar i japanskt fångläger. Männen i lägren har en uppgift - de ska bygga en järnväg tvärs genom snårig djungel från Bangkok till Burma. Den är den smala vägen mot norr och blir en symbol för japanernas andliga seger över de från norr komna.

Länge vände och vred jag på Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman Den smala vägen mot norr. Det var något med den som lockade, men ett bra tag avhöll jag mig från att läsa den. Den är ändå på över 500 sidor. Men så, en lång tågresa låg framför mig och jag såg fram emot att hänge mig åt något rejält. Så, efter han provsmakat den hemma på bron, läste jag den under förra, förlängda, helg.

Dorrigo överlever kriget och de fruktansvärda fasor han utsätts för och återvänder hem som en hjälte. Författaren skildrar i en välbehövlig blandning tiden före, under och efter - även långt efter - kriget. Skildringen av fånglägret, där allt människovärde försvunnit, där fångarnas klena kroppar får ta emot så mycket stryk, så hårt arbete och genomlida de mest förfärliga sjukdomar på väg mot döden, är nästan outhärdlig att läsa. Den kräver starka nerver och ett visst distanserat förhållningssätt.

Läsaren får också ta del av händelserna strax innan Dorrigo drog ut i krig, när han inledde ett passionerat förhållande med sin farbrors unga fru. Sidorna vibrerar av åtrå medan Dorrigo bedrar både sin tilltänkta fästmö och sin farbror. Relationen får ett abrupt slut, om än på ett lite annat sätt än Dorrigo tror.

Parallellt med dessa två huvudstråk följer läsaren Dorrigo närmare i tid. Han är alltså sedd som hjälte, men han ser sig själv som en ond människa. Som har han bara dragit nytta av de situationer han hamnat i, placerat en gloria ovanför sitt huvud. Han har inte lyckats förena de inre och yttre bilderna av sig själv. På ålderns höst dricker han för mycket och är notoriskt otrogen mot sin fru, samma blivande fru som han bedrog som ung.

Dorrigo är som äldre man ingen trivsam, sympatisk person men när man lidit med honom så länge, genom så många sidor och vet hans ledsamma livshistoria så tar man honom ändå till sig. Han var en hjälte för sina mannar även om han inte lyckades rädda dem alla. Dessutom:

Han trodde att böcker hade en aura som skyddade honom, att utan en bok bredvid sig skulle han dö. Han som gärna utan kvinnor. Han sov aldrig utan en bok.

Detta är nu inte bara Dorrigos bok, även om det är han som träder klarast fram. Flanagan låter också andra än i fånglägret, även fångvaktarna, komma till tals både vid tiden under och efter kriget - när rollerna är nästintill de omvända. Detta ger en bred, månghövdad roman som ibland kanske tappar något i koncentration. Men vinsten är att som läsare få syn på händelser, förhållningssätt, livsval ur flera perspektiv. Ingen människa är enkel.

Flanagan skriver om en bit av historien som, om jag förstått det rätt, inte så ofta blivit berättad och han gör det så övertygande och poetiskt. Det blir en kontrastrik och oförglömlig läsning där på det soliga tåget med målet Köpenhamn.

Åh Sara!

Idag tilltalar man varandra vid sammankomsterna enbart med "herr" eller "fru" följt av efternamnet. Det sägs att detta något omständliga tilltalssätt har den nyttan med sig, att de talande hinner besinna sig något under de livliga meningsutbyten som ofta förekommer i Akademien.

Det är kanske tur att Svenska Akademien har "detta något omständliga tilltalssätt" även av en annan anledning. Det torde undvika benämningar som t ex "stor-Sara" och "lill-Sara" som jag och en liten vän råkade ut för som barn, när vi skulle skiljas åt i kompisskaran. Storleksmässigt var vi nog inte så olika, men jag var två år äldre. Det låter lite mer sofistikerat med fru Danius respektive Stridsberg...

Roligt och spännande är Akademiens val av Stridsberg, och fint är det att en 70-talist tar plats runt bordet. Den 19 juli står det Sara i almanackan, hoppas de firas ordentligt.

Inte flera mord! sa professor Ekstedt

Pucks pappa ser fram emot en lugn skön semester efter en intensiv arbetsperiod. Fler mord är inte vad han önskar. Men han ska fira sommar ihop med sin dotter och Einar som har en märklig förmåga att snubbla över döda kroppar. 

Den här gången är det dock professorn själv som hittar den mördade vilket han lakoniskt meddelar efter att han låtit de unga nygifta få sovmorgon. Så bryts sommaridyllen i lilla Skoga.

Den döde är en ung man som inte setts till på flera år, utkörd från hemmet som han blev. Varför har han kommit tillbaka till byn? Vem skulle han träffa? Det visar sig snabbt att mannen haft flera anledningar att söka sig tillbaka. Och att flera av byinvånarna har saker att dölja. 

Vem som ställer allt till rätta? Christer Wijk förstås. Även om han också är på just semester. 

Det här är den tredje boken med Puck och Einar Bure, Maria Langs charmiga radarpar. Även denna gång är det mordiskt och pussligt, relationerna är komplexa och hettan kommer inte bara från solen.