Agnes Grey

Anne Brontë är nog den minst kända av de begåvade Brontë-systrarna, och hennes debutroman Agnes Grey, publicerad under pseudonym 1847, är det första jag läser av henne. Däremot var såväl Jane Eyre och Svindlande höjder redan tidigt självklarheter i mitt läsarliv. 

Agnes Grey vill inte längre vara en belastning för sin familj, hon vill göra rätt för sig och kanske samtidigt forma sitt eget liv och efter lite övertalning får hon sin vilja igenom och blir guvernant. Agnes har egna föresatser, moraliska intentioner och en viss pedagogisk iver. Den första familjen hon kommer till har dock sådana odrägliga barn att jag läser med stor fasa. Agnes försöker härda ut och slits mellan å ena sidan föräldrarnas vilja och oförmåga att inse sina barns svagheter och å andra sidan barnen själva och deras konsekventa illvilja. Hur ska hon klara ut det här? Nåja, det gör hon inte riktigt utan får lämna familjen.

På nästa ställe är hon satt att undervisa några unga damer, men hur mycket hon verkligen förmår bilda dem är mycket oklart. De unga flickorna skildras som inbilska och beräknande, de drar sig inte för att leka ens med Agnes hjärta. Ja, det är verkligen en tid av prövning för guvernanten. Hon finner i alla fall för ett tag en livsuppgift i att besöka gamla och sjuka i byn, det ger henne också tillfälle att träffa den unge, uppmärksamme prästen. 

 Agnes Grey är en gripande historia om kära Agnes, så anspråkslös men samtidigt bestämd, rättrådig och sträng mot både sina elever och sig själv. Romanen sägs grunda sig på författarens egna erfarenheter som guvernant och texten känns bitvis som en hämnd eller revansch för saker hon fått utstå. Det är en rakt berättad och direkt drabbande roman av lillasyster Brontë.