Allt jag inte minns

Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Jonas Hassen Khemiri är aktuell med en ny roman! Den anlände till biblioteket en tid före recensionsdatum och jag läste den raskt. Efter det har jag hört författaren prata om sin roman i bland annat Babel. 

Allt jag inte minns. Den tar en liten stund att komma in i, att förstå vilka rösterna i boken tillhör. Sedan klarnar det, läsningen går undan och pusslet läggs. Samuel lever inte längre, men vad var det som hände? Bilden av honom återskapas med hjälp av några utvalda intervjuade – grannen, flickvännen, vännen t ex. Samtidigt ges inblick i några olika sammanhängande människors liv precis här och nu där vänskap, kärlek, kärleksfull vänskap, pengar och livsval är återkommande stråk. Men vem är författaren som intervjuar och vad är dennes ingång i det hela?

Och minnet. Talar det alltid sanning? Hos Khemiri ändras minnesbilder beroende på vem som berättar och vilket perspektiv som väljs. Samtidigt finns alltså också allt det där man inte minns. Handlingen berättas i brottstycken, invävda i varandra fast på något vis nästan omärkligt. I mitt huvud finns efter den uppbrutna läsupplevelsen ändå och lite oväntat något slags kronologi. Det är spretigt vilket ibland hindrar från fördjupning i de olika personerna, samtidigt ger det nerv och intensitet. Intervjuaren/författaren uppträder med en ibland kylig distans men det finns hål där något annat tittar fram, något som skaver. Kyligheten krockar något med Khemiris egna ord i intervjuer om hur personlig boken är, hur nära den är honom. Är det något med språket exakthet tänker jag, som skapar distansen? Detta utan att jag söker eller trängtar efter känslosvallen i det jag läser.

Khemiris stil, hans metanivåer etc är lätt att känna igen från hans tidigare Ett öga rött eller Montecore, likaså är dramatikern nära i texten. Det är knepigt och knåpigt och faktiskt en hel del magiskt.

Uppe på höjden

De senaste veckorna har jag annars ägnat mig åt Assaf Gavrons Uppe på höjden med en känsla av att aldrig komma fram till slutet, trots att jag tyckte mycket om det jag läste.

På höjden ligger Ma'aleh Hermesh C, en utpost på Västbanken som utifrån alla perspektiv är helt otillåten. Här har några människor, både enskilda och familjer, skapat sig en plats på jorden med ett ständigt överhängande hot om att beslutet om att de förbjudna hemmen ska förstöras ska verkställas. Men åren har gått och än är de kvar, bosättarna. 

Läsaren får lära känna de olika människorna som lever uppe på höjden - relationerna, spänningarna, intrigerna, drömmarna. Det är särskilt två bröder, Gabi och Roni, som bär historien. Deras berättelse sträcker sig bortom bosättningen författaren berättar om deras liv - från barndom via ung vuxen till vuxen. Hur hamnade de här, sida vid sida efter så många år? Vad är det som format dem och vad har de gjort för ont? För något är det. 

Det är bitarna om bröderna jag tycker bäst om med romanen, där finns ett driv och en större variation i teman och motiv än i de ungefär lika utbredda delar som utspelas i det lilla samhället. Kanske beror det också på en svaghet hos mig som läsare, att jag inte har tillräckligt bra koll på situationen för bosättarna för att kunna gå tillräckligt djupt in i texten? Den är nästan repetitiv jämfört med de andra brödrapassagerna.

Gavron bjuder på en historia där politik och humor är ett par av ingredienserna. Mest dröjer ändå de båda bröderna och deras livsöde sig kvar. En roman - rik och generös - också om livet uppe på höjden. 

Regnet luktar inte här

Den här helgen läste jag Regnet luktar inte här - ett familjeporträtt av Duraid Al-Khamisi.

Familjen är författarens egen - han själv, hans mamma, pappa och bröder. 1994 lämnar de ett materiellt välmående liv i Bagdad, släkt och vänner för ett tryggare liv i Sverige. Men vägen hit är farlig och boken inleds på ett tyvärr alltför aktuellt ställe - i innandömet på en rank fiskebåt som, i det här fallet, rör sig över Östersjön. 

Att det aldrig är enkelt att lämna allt och komma till en ny plats är nog familjen fullt på det klara med. Men det som möter dem i Sverige, i vissa fall nog naivt välmenande, är förminskande och snabbt förlorar familjen sin tidigare status, de gör en klassresa nedåt och hamnar i Husby.

Al-Khamisi för i sin text över sin frustration och ilska på mig som läser, som sällan förut tycker jag att jag förstår (eller nej, förstå kommer jag aldrig att göra) det som så många människor är med om och utsätts för. Att fly för att nå frihet och så istället inlemmas i en icke självvald roll - den som "invandraren". Att fråntas rätten att själv välja sin identitet och tillhörighet, klumpas ihop med andra människor vars livhistoria man alls inte delar. Att ses som en "invandrare" men inte som en "individ". Hur kom svenskheten att bli något så trångt och pinsamt märkvärdigt, högfärdigt?

Al-Khamisi sätter ord på så mycket på ett så himla bra sätt i sin bok och bjuder in läsaren att dela erfarenheter, barndomsminnen, smaker, dofter och åsikter. Det är både politiskt, poetiskt och personligt och väldigt drabbande. Jag hoppas att han når långt med sin bok, sin historia, och med sin journalistik - det han skriver behöver många läsa och tänka kring. Samtidigt som jag genom att hoppas just det på sätt och vis återigen stoppar in honom i en roll med specifika förväntningar.