Nytt år i gammal stad

För snart tio år sedan åkte jag, efter att ha längtat länge, till undersköna Florens. Det var också den allra första resa som min kille, numera make, och jag gjorde tillsammans och mitt första möte med Italien. På nyårsafton 2014 for vi dit igen, den här gången var jag lite mer sansad, blev inte riktigt lika överväldigad och kanske gjorde det att jag tog till mig staden ännu lite bättre?

Den här gången utgick vi från ett bed&breakfast på andra sidan floden Arno, Oltrarno, som passande visade sig ligga granne med ett bokkafé/bar. Oltrarno är en stadsdel som har en hantverkar- och arbetartradition, här är smala gränder och idag mysiga restauranger och en och annan butik - kanske Florens motsvarighet till Trastevere i Rom.

 Men Florens är en relativt liten storstad så det gick snabbt att ta sig över någon av broarna till den mer folkrika sidan och dess sevärdheter och flottare gator.

Vi har sett konst, dock inte på Uffizierna som vi besökt tidigare, men Fra Angelicos kontemplativa fresker som smyckar det som en gång var klostret San Marco, den äkta Davidsstatyn m m på Galleria dell'Accademia där till och med klottret på toaletten är kulturellt.

Det är speciellt se den klassiska konsten, avbildad på så många ställen, på riktigt. Och tänk vad som skapats i den här staden! Vilka människor som verkat här, för så länge sedan. Till och med på vårt bed&breakfast fanns i taket en målning från 1500-talet! Historien är påfallande nära - och levande. Kanske är det svårare för samtida konstutövare att finna sin publik? Stor publik finner nog i alla fall CLET som gör kreativa avtryck i gatuskyltarna med sina svarta figurer... 

Vi har gått, strosat mycket, t ex upp för höjderna till Piazzale Michelangelo och Giardino Boboli. Fina parker även så här års, med storslagen utsikt och hemliga gångar. Innan dess såg vi flera seklers konst på så stora Palazzo Pitti som haft flera mer kungliga funktioner innan det blev en offentlig plats för konst. Av dess förra liv finns spår i salarna.

En dag åkte vi i hyrbil bort från stan upp till lilla Fiesole, dit också miss Honeychurch åker på utflykt och blir kysst i filmen Ett rum med utsikt. Vägen dit, liksom utsikten ned mot Florens, är så vacker att ögonen tåras. Sedan puttrade vi vidare genom Chianti-området, där varje vy är vykortslik.

Ett längre stopp gjorde vi i San Gimignano som i guideboken från Lonely Planet beskrivs ha en skyline som ett medeltida Manhattan.

Jag är lycklig över att ha fått börja året i den här staden med dess svala elegans.  Visst var där också turistträngsel, råkallt och selfiepinnar men också värmande sol, lugna platser och hög klar luft. Nu vill jag kapsla in minnena från resan och ta dem med mig in i de kommande mer hektiska månaderna. Och Florens är och förblir  mina drömmars stad.