Anna Lihammer berättar, trots den makabra inledningen, i lugnt tempo om forskning och vetenskapstro som gått över alla gränser, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vad som är rent och inte, vad som är friskt och sjukt. De nazistiska influenserna är många och rätten att tvångssterilisera ska just införas. Här möts forskare, läkare, humanister, politiker och sanningssökare i en starkt berättad (och ruggig) historia om makt och hämnd, men också om otillåtna relationer, vänskap och kärlek. Skildringen bjuder också på en bredd i perspektivet och problematiserar såväl genus som klasstillhörighet.
Texten är en deckare, som är en roman om en smutsig, skamlig bit svensk (europeisk) historia men också om ett Europa i förvandling där livsutrymmet för de som inte motsvarar normen snabbt döms ut, döms. I språket finns en tyngd - det är inte de rappa dialogernas deckare - som jag tycker motsvarar tiden som skildras. Däremot stönar jag lite över alla forskare och professorer som tvingar mig att bläddra fram och tillbaka för att hålla rätt, hålla ordning. Uppsala med de stora akademiska pampiga byggnaderna träder tydligt fram när jag läser, det är en roman som andas 30-tal.
Jag tyckte verkligen att den här var otroligt bra! Och att hon så lyckas levandegöra en period i svensk historia som är skrämmande underrepresenterad i litteraturen. Det känns verkligen som att man är där, man ser miljöerna framför sig. Kalla, råa, opriviligerade i jämförelse med idag. Hon väjer ju verkligen inte för de svåra frågorna från den här tiden heller. Det märks att hon är historiker i botten. En roman förklädd till deckare skulle jag säga.
SvaraRadera