Så står det längst upp i vänstra hörnet på omslaget till Stoner av John Williams. Det gör mig skeptisk. Det har, tänker jag mig gått lite inflation i blurbarna, vilket är orättvist mot litteraturen och författaren som får så många stora förväntningar att leva upp till. Så lever det jag läser också sällan upp till överorden. Men ibland så händer det! Och med att risk att avskräcka någon annan utbrister jag att jo - Stoner är så bra!
Williams berättar okonstlat om William Stoner som bryter med sitt lantbrukarursprung och väljer litteraturens och litteraturvetenskapens väg. Han tar som den första i sin familj, i sin släkt, steget in i den akademiska världen. Steget är stort och acklimatiseringen svår, till en början. Sakta övergår blyghet i större säkerhet och engagemanget som forskare och lärare tar över. Men Stoner är otränad i det sociala livet och har kanske svårt att tolka andra människors beteenden. När kärleken kommer i form av Edith leder det snabbt till ett äktenskap som nästan lika snabbt blir till en katastrof.
Edith är en ytterst bärande person i historien vars beteende och sätt att vara i mycket också styr Stoners eget liv. När de får en dotter blir detta alltmer uppenbart. I denna lilla familjen råder något slags mental terror med Edith som avsändare utan att för den skull vara romanens "bad guy". Även det akademiska, kollegiala, livet bjuder på utmaningar och uppgörelser med såväl andra lärare som överordnande och studenter. Då hjälper det inte så mycket att Stoner brinner för sitt ämne.
Stoners lever, med vissa avbrott för mer ljusare stunder, men hans liv är inte lyckligt. Eller - det bara är. Livet går på och blir som det blir, mycket blir inte alls. Det är bitvis tung läsning, tankeväckande. Men Stoner är en roman som jag läser utan att haka upp mig någonstans - inte ett ord skaver, inte en mening känns överflödig och inte något är inflikat för att fria till läsarens sentimentalitet. Det är en roman rak och ärlig och trots sitt mörker upplyftande läsning. Tänk att de finns - de vidunderliga romanerna!
Williams påminner, vilket nämnts på andra ställen om författare som Richard Yates och även om Ian McEwan vars På Chesil Beach jag särskilt tänker på. Men Williams är vassare tänker jag i förmågan att så tränga in i sin romanfigur, att skapa en levande både person och historia som får liv långt utanför boksidorna.
det låter lovande! så bra att jag har Stoner i min hylla!
SvaraRaderaJeg forsøker igjen!
SvaraRaderaFor tre uker siden hadde jeg knapt hørt om Stoner, de siste ukene har jeg lest og hørt om romanen i alle kanaler. I går kjøpte jeg derfor Stoner på Kindle, etter å ha lest dette innlegget. Nå gir jeg den en sjanse. :) GLeder meg til å lese!
Det var kul att höra att du verkligen tycker att Stoner är bra! Jag är som du och blir skeptisk till en hype.
SvaraRaderaFörresten, du som har läst den: kan du tänka dig vad hypen beror på? Min teori (utan att ha läst) är att bokens rykte får den att bli läst av många fler som annars inte läser så mycket, som då blir överväldigade av hur välskriven den är, medan å andra sidan de som läser många andra lika bra böcker också uppskattar den men inte blir lika överraskade. Kan det vara så, eller är Stoner verkligen bättre än allt annat du läst i år?
Mrs Calloway, Sulvis, Jenny B:
SvaraRaderaHoppas nu ingen av er tre blir besviken på grund av mig.. Jag blev glatt överraskad av att lovord stämde med min egen uppfattning och läsning, det händer inte så ofta.
Jenny B - jag vet inte riktigt vad hypen beror på. Jag har sett den på DN:s kritikerlista ett tag och stått i bibliotekskö men inte förrän nu egentligen fattat hur den verkligen är "på allas läppar". Jag tjusas själv av återupptäckta romaner, om författarskap som får en till chans och hamnar i kanske rätt tid. Den är lättläst i sin stil men behandlar, trots att den utgår från en specifik människa, frågor om livet som alla berörs av. Kanske det gör att många tar den till sig? Hoppas det är som du skriver att den når ut till de som inte är storläsare eller som kanske annars läser andra genrer. Det är en konst att skriva enkelt om det svåra och det tycker jag Williams lyckas med.
Eller så är hypen bara en hype och boken inte alls så bra som jag vaggas in i att tro?