The Grand Budapest Hotel

Några dagar innan vi reste iväg till New York deltog Wes Anderson i ett publikt arrangemang på New York Public Library, det hade jag gärna bevistat för Anderson är en fascinerande filmskapare med ett alldeles speciellt filmspråk. Vi missade regissören men ikväll såg maken och jag hans nya film på bio i en fullsatt salong någonstans på Manhattan.

Jag har läst mig till att Anderson inspirerats av den österrikiska författaren Stefan Zweig, och eftersom jag läst och gillat mycket några böcker av honom så är min nyfikenhet på filmen stor. Och det är Zweigs klassiska sedan länge svunna Europa, innan krigets förödelse som Anderson skildrar dessutom i en luxuös alpmiljö som känns igen från Förvandlingens rus.

Historien som berättas är en återblick med det stora flotta hotellet, och dess excentriske concierge Gustave H (Ralph Fiennes) i centrum. Det är en riktigt härlig roll han fått att leka med, Fiennes! Och han är uppbackad av främst Tony Revolori i rollen som den unge Zero, vars figur är den som återger historien många år efter händelserna ägde rum. Filmen rymmer det mesta - förtroenden, flirt, flykt, förälskelse, fruktan... Det är hejdlöst äventyr och grymt allvar.

Anderson har fyllt sin film med en stor mängd kända ansikten och de ser ut att trivas där, trivas med de roller de fått om än inte alltid så stora. En del känns direkt igen, andra är minst sagt välsminkade. Alla är som i hans filmer helt naturliga i sina ibland udda roller.

Andersons filmer är egensinniga skapelser, det är som har han en alldeles speciell blick för omvärlden, för miljöer och människor. Jag tillhör de som tycker väldigt mycket om hans blick på världen, gillar hans hela estetik. Här ser han med en konstnärs kärleksfulla ögon på det Europa som en gång var och ger det för en stund nytt liv.