Filmdagar i Göteborg

För tredje året i rad har jag ihop med maken varit på Göteborgs filmfestival och sett film från morgon till kväll. Filmvägen har vi rört oss mellan kontinenter, spårvägen mellan biografer. För en stor del av behållningen är att byta mellan salonger, växla mellan ergonomiskt utformade eller mer insuttna fåtöljer. Mellan filmerna har det funnits tid för prat och intag av god mat eller en och annan uppiggande espresso.

Vi började i Brooklyn hos Donna som underhåller som fräck stå-uppare, tills den dag hon blir dumpad och på ett miserabelt sätt fläker ut sin olycka på scenen. Hon tröstar sig med främlingen Max, mer lik hennes karriärlyckade mamma än hon själv, vilket lämnar ett ovälkommet spår i form av en graviditet. Jenny Slate briljerar i denna charmiga pärla till film. Så naturligt spelad och fri från moraliska pekpinnar. Titeln har filmen lånat från ledmotivet - Paul Simons Obvious Child som jag nu snurrar här hemma.

Att tågstationen Gare du Nord är ett mikrokosmos, en global mötesplats vill studenten Ismael visa genom den uppsats han försöker samla material till genom möten med de olika människor som rör sig där. Mest möter han Mathilde, som är på väg mellan sitt hem och de medicinska behandlingar hon genomgår. Ömma känslor uppstår samtidigt som människor med olika motiv - på jakt efter en försvunnen dotter, i väntan på en klient etc - rör sig genom stationen. Som film berör den, stämmer ned till viss del genom dessa vilsna levnadsöden. Filmen heter mycket riktigt Gare du Nord.

Nästa stopp blir på en gata Palermo. Det är verkligen ett stopp: Två bilar möts på en smal smal gata - kvinnorna som kör vägrar båda att backa för att släppa fram den andra. Så börjar ett spel som involverar hela gatan om vem som är mest uthållig och envis. Hettan tilltar och situationen blir alltmer spänd. Scenen är enkel men känslorna som utspelas på den stora och... sicilianska. Kvinnorna som aldrig egentligen möts är kanske de som haft mest att samtala om, ifall de klivit ur sina bilar.

Första kvällen avslutas i Teheran  med den starka och välspelade filmen Trapped som skildrar den unga studenten Nazanin som flyttar till stan och erbjuds att dela lägenhet med Sahar. Sahar är till skillnad från sin nya väninna en partytjej som lever utsvävande i ett land där det inte är socialt acceptabelt. När hon arresteras, skyldig olika människor pengar, släpper Nazanin allt för att hjälpa sin väninna. Förutom att filmen berättar en intressant historia så berättar den på kritiskt vis om dagens Iran. Modigt och starkt.

Kl. 10 på lördagen var det dags för ett besök på gemfabriken i japanska Anatomy of a Paper Clip som jag inte kan låta bli att tänka på som en buskis. Det är en genre jag har svårt för. Men ändå, det går inte att inte förundras av denna märkliga, bisarra film där vad som helst kan hända - bara så där kan så en okänd kvinna med obegriplig dialekt flytta in hos huvudpersonen.

Vi vände sedan åter till Norden och den finska August Fools där man förbereder hela Helsingfors för ett stort fredsmöte, eller om det är kommunistisk propaganda? Elsa äger en fin hattbutik och håller uppsikt över sin unga släkting. Anländer gör en silverbuss från Prag som för med sig en gammal - och en ny - kärlek. Jag blev mycket förtjust i filmen från grannlandet - det är välspelat, det är Helsinki i sommarskrud och ett 60-tal som verkar alldeles genuint återgivet.

Näst på tur en amerikansk film där två barndomsvänner som hamnat på var sin sida om lagen förenas i sökandet efter den enas försvunne son. Till sin hjälp får de en halvblind f d polis och de ger sig ut på jakt, över gränsen till ett drogtätt Mexico och in i farliga kvarter. Go For Sisters är ett spännande relationsdrama där de båda vännerna måste kunna lita på varandra igen.

Lördagskvällen kröns av en mästartjuv - nämligen Doris Payne. Snart 80 år gammal är hon när dokumentären spelas in på väg mot domstol anklagad för juvelstöld. Och det är inte första gången, hela sitt vuxna liv har hon vigt åt att göra tjuveriet till en konst. Så har hon blåst de allra största juvelhandlare. Nu sviktar hälsan och att fängslas skulle vara förödande, men kanske är hon oskyldig den här gången? Payne är dock både en mästartjuv och en mästarlögnare. Det är en fascinerande människa vi möter, en verklighetens Ocean, i en ytterst underhållande dokumentär - The Life and Crimes of Doris Payne.

På söndagen avslutar vi stilenligt på Stora teatern med att se The Best Offer som är Guiseppe Tornatores (han bakom älskade Cinema Paradiso) nya film. I centrum står Virgil Oldman (Geoffrey Rush), konstkännare av högsta klass och med mycket sofistikerade vanor där han lever ensam bland sina målningar. Så en dag kallas han till en stor "Villa" av en kvinna som vill ha hans hjälp för att sälja inventarierna. Kvinnan är mystisk och visar sig inte, Oldman blir först arg men sedan mycket intresserad av denna skygga varelse. Men hur ska han kunna närma sig den undflyende människan? En bit in i filmen börjar jag undra över festivalarrangörernas omdöme - den är ju helt igenom unken, usel! Äldre man faller för mystisk kvinna som förstås visar sig vara underskön blahablaha. Men det är en mästare som gjort filmen och plötsligt har den övergått från att vara supermedioker till att bli supersmart. Den måste ses.

Så efter en mycket lyckad, uppfylld helg, kommer vi hem med försenat tåg och landar framför något socialt media. Så når nyheten fram, insikten in: En av de riktigt stora skådespelarna har gått bort, Philip Seymour Hoffman kommer aldrig mer att spela någon roll. Så blev filmvärlden mörkare.