Repetitionen

I oktober tilldelades Eleanor Catton The Man Booker Prize för sin The Luminaries, och det var väl då jag lånade hem hennes förstlingsverk Repetitionen som jag först nu har läst.

Utan tillstymmelse till linjär ambition berättar Catton i sin roman om svallvågorna efter att en lärare avslöjats ha ett förhållande med en elev. Det berättas genom den yngre systern till eleven, Isolde, genom hennes möten med saxofonlärarinnan och med Julia som ser Isolde som något mer än som lillasystern. I romanen repeterar också dramainstitutets ettor årets föreställning, samtidigt pågår ett slags generalrepetition inför livet. Händelser glider in i och över varandra.

Det är unga människor som träder fram, som testar sig fram - och vilsna vuxna existenser som inte kan hantera varken de unga människorna eller deras försmak av vuxenlivet. Såväl de unga som de vuxna kämpar med något slags identitetsskapande.

Repetitionen rundar sig själv, backar tillbaka, repeterar och bjuder trots sin tryckta form på en hypertextuell upplevelse. Den är i sig en föreställning, intuitivt skruvad.*

Och det är en fascinerande bok att läsa, sättet den vrider fram handlingen på är övertygande och mycket tilltalande. Författaren oroar och roar och väcker förundran - för även om jag ibland ville rycka ut sidorna och sätta ihop dem på nytt, så lyckas hon ta mig med på denna hoppiga romanfärd.

*Romanen har en egen text på Wikipedia där man benat ut den yttre handlingen.