Chimamanda Ngozi Adichies nyaste roman Americanah skildrar frågan om ras på ett aktuellt och övertygande sätt. Hon belyser frågor och fenomen ur ett rasperspektiv och gör så att jag för en stund tycker mig ömsa skinn. Det är på så vis en faktiskt viktig roman, precis som t ex Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.
Därtill är Adichies roman en kärlekshistoria, en berättelse om tillhörighet, om livsval, om håret som symbol för identitet etc (vill man ha en fullödig redogörelse av innehållet är det som synes inte här man ska läsa). De älskande huvudpersonerna som skiljs åt påverkas av omvärldens syn på dem, och författaren skildrar erfarenheten av att bli "svart". Att bli den som är icke-vit. Och så sedan att komma tillbaka - i det här fallet till Nigeria - och vara en annan, en förändrad, bli sedd som en som varit i Amerika.
Till skillnad från hennes tidigare romaner Lila hibiskus och En halv gul sol finner jag Americanah enklare berättad och med ett innehåll som inte är lika gripande, det kanske istället är i någon mån ingripande.. Romanen är mer politisk, där den bitvis är både underhållande och drivet argumenterande, särskilt i de blogginlägg som författas av bokens ena huvudperson. För i bloggvärlden finner Ifemelu sitt forum för att väcka frågor om hur det är att vara svart amerikan/icke-amerikan i USA, vilket är mycket avslöjande och tankeväckande om än ibland kanske lite övertydligt.
Ett samtal i boken fastnar eftersom det handlar om litteratur, om hur en svart amerikansk författare inte kan skriva om rasfrågan explicit på samma sätt som en vit eller icke-amerikansk författare kan:
Till skillnad från hennes tidigare romaner Lila hibiskus och En halv gul sol finner jag Americanah enklare berättad och med ett innehåll som inte är lika gripande, det kanske istället är i någon mån ingripande.. Romanen är mer politisk, där den bitvis är både underhållande och drivet argumenterande, särskilt i de blogginlägg som författas av bokens ena huvudperson. För i bloggvärlden finner Ifemelu sitt forum för att väcka frågor om hur det är att vara svart amerikan/icke-amerikan i USA, vilket är mycket avslöjande och tankeväckande om än ibland kanske lite övertydligt.
Ett samtal i boken fastnar eftersom det handlar om litteratur, om hur en svart amerikansk författare inte kan skriva om rasfrågan explicit på samma sätt som en vit eller icke-amerikansk författare kan:
Så om man ska skriva om ras måste man se till att det är så poetiskt och subtilt att läsarna som inte läser mellan raderna inte ens fattar att det handlar om ras.
Och jag skannar läsarminnet efter böcker där jag läst mellan, eller kanske borde ha läst mellan raderna. Funderar över vilka de kan tänkas vara.
Adichie är ju en utmärkt talare vilket bland annat hennes anförande på Stockholm Literature vittnade om, här finns ett annat tal av henne där hon argumenterar för vikten av att det finns flera berättelser som tillsammans speglar världen. Med Americanah har Adichie bidragit ytterligare till den stora, viktiga, väven av berättelser.
Sant att man inte blir så berörd av den här romanen utan mest smått förb...ad. Just de agiterande bitarna tyckte jag drar ned boken lite, jag vill inte bli skriven så på näsan. Annars älskade jag!
SvaraRadera