Sent på kvällen läser jag en artikel i SvD som fångar in och samlar ihop några av mina ännu outtalade tankar från dagens läsning av Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, som jag kommit ungefär halvvägs i. Artikeln handlar om de sociala mediernas relation till dagens romaner, eller snarare icke-relation eftersom en del moderna författare inte låtit de digitala kommunikationssätten få fäste i sina texter.
Internet är bitvis i Americanah ett relativt nytt fenomen och tillgången till nätet är ganska begränsat. Men de sociala medierna är en del av berättelsen och den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu är aktiv i webbforum och bloggar framgångsrikt.
Men när hon tidigare i berättelsen får ett handskrivet brev från sin ungdoms älskade Obinze smäller det så mycket högre än de som kommit med e-post och som "raderats med ett enda klick".
Med ett brev var det något annat. Det fyllde henne med den djupaste sorg hon någonsin känt. Hon sjönk ihop på sängen med kuvertet i handen; hon luktade på det, stirrade på den välbekanta handstilen.
Ifemelu läser inte brevet, i alla fall inte nu, det hamnar istället allt längre ned i en trave med böcker.
Ett e-mail är så lätt att radera och ett mailkonto är så lätt att avsluta - trådarna till de som en gång varit nära kan tvärt klippas av. Medan en postadress är ett betydligt krångligare byte och breven, ja breven, bär på intima spår från avsändaren.
För många år sedan var jag en hängiven (pappers)brevskrivare, idag har jag till min stora glädje en helt ny liten brevvän och jag upptäcker hur mycket jag saknat det. Hur betydelsefullt det var att välja ett fint papper, att tänka innan orden sätts på papper och att låta den egna avsändande "livsberättelsen" möta mottagarens. Så nog förstår jag de författare som i artikeln ger uttryck för sitt elektroniskt sociala avståndstagande. Även om det naturligtvis är väldigt praktiskt att kommunicera via såväl e-post som sms och Facebook och e-post. Jag har dock inlett året med en Facebook-detox.
För mig är ett handskrivet brev något alldeles speciellt och jag tycker inte att den elektroniska varianten någonsin kan mäta sig med ett "gammaldags brev". Det är visserligen mycket praktiskt med e-post och jag skulle inte vilja vara utan den uppfinningen men en handskriven hälsning är ändå mycket värdefullare (enligt mig). Facebook har jag helt valt bort- liksom andra så kallade sociala medier. Jag är väl mossig men det susar och brusar så mycket i den där världen. Det räcker så bra med en blogg....
SvaraRaderaJag tycker inte du är det minsta mossig... Vi skapar så lätt behov och gör dem viktiga utan att de kanske egentligen tillför så väldigt mycket. Det gäller att välja med omsorg tänker jag. Längtar efter mer kvalitativ kommunikation än de snabba korta texterna som klickas iväg, texter som kräver lite eftertanke innan pennan landar på papperet. Kvalitet istället för kvantitet helt enkelt.
RaderaJag läste också texten, på min iPad sittande på café i London, och tänkte mycket på att författare kanske väljer bort sociala medier och teknik i sina böcker för att de då så snabbt blir just mossiga. Teknik kan vara en markör för framåtskridande men blir daterat mycket snabbt. Vill man berätta en universell historia som håller över tid så kanske man ska undvika det? Vad tror du?
SvaraRaderahälsningar "en som tacksamt läser sin e-tidning"
Så modernt! :) Visst kan det ligga något i det du tänker på, det tror jag.
RaderaTänker på lite äldre filmer och på de nostalgitrippar de kan framkalla genom just den för oss gamla tekniken, samtidigt som en samtida film utan den sociala teknik vi använder oss av blir lite fel och märkligt. Fast det är nog också genrestyrt. Kanske svårt få till det snyggt också i en roman, både som en del i handlingen och rent typografiskt med sociala medier som inslag, det måste ju finnas någon vettig poäng med sådana inslag. Tänker på t ex Sandor/Ida där, om jag minns rätt, bekantskapen inleds på nätet, men där det väl lika gärna hade kunnat vara pappersbrev som växlades, på ett lite mer otidsenligt sätt..