3 x julläsning

För första gången på många år så har jag jullov! Och jag gör som när jag var yngre och skolledig - äter frukost sent och länge, tittar på film och läser böcker. Några lediga dagar återstår när jag summerar julläsningen så här långt.

1. Strax innan julen läste jag kortromanen Min första kärlek av Ivan Turgenjev. Några vänner sitter och samtalar en sen natt, de andra gästerna har redan lämnat sällskapet. De kommer att tala om det första kärleken, och om hur den tett sig. När det blivit Vladimir Petrovitjs tur att berätta ber han att få återkomma - han behöver först få skriva ned sin annorlunda historia. Det han senare berättar för sina vänner, och för läsaren, är en känslig historia om ett möte mellan en ung osäker man och en nästan lika ung kvinna, omsvärmad av ett gäng andra uppvaktande herrar. Men kanske befinner sig den störste konkurrenten om den unga kvinnans hjärta närmare Vladimir än han kan föreställa sig... Så berättas en historia dramaturgiskt uppbyggd så läsaren/lyssnaren anar ungefär hur händelserna kommer att utveckla sig. Och visst var stackars Vladimirs första kärlek av ett lite annorlunda slag. Att läsa Turgenjev var att få en välbehövlig kvick-fix av ryskt herrgårdsliv, skirt och levande.

2. När Annika Koldenius rankade årets bästa böcker på sin blogg hamnade Mikael Fants Vattnet i mars högt på listan. Det gjorde mig nyfiken på romanen så jag köpte och läste den snabbt under julhelgen, för det visade sig vara en sträckläsarbok. Precis som författaren konstaterar i efterordet greppar han över ett stort spektrum av olika sätt att leva - storstad och småstad, hetero och homo, ung och gammal etc. Handlingen utgår från Inga, den nu döda mamman/hustrun/mormodern/svärmodern/poeten/bibliotekarien som fattas sina anhöriga, men allra mest maken Edvin som på ett påtagligt sätt inte kan släppa greppet om henne. När så en av döttrarna på, ska det visa sig, oärligt vis vinner en dikttävling tänjs relationen mellan systrarna till bristningsgränsen. Samtidigt berättas om de olika familjernas inbördes relationer, på olika plan och ur olika perspektiv. Det visar sig att flera har försatt sig i svåra och ganska märkliga situationer, inte alltid på rätt sida om lagen. Familjemedlemmarna har tilldelats olika kapitel och undan för undan läggs ett pussel av ibland till synes helt udda, och svårpassade, bitar.

I Vattnet i mars står relationerna i centrum, det är genom dem som historien drivs framåt. Även om alla personer inte är sympatiska finns det en värme i gestaltningen av dem, en slags välvilja och omsorg. Under läsningens gång associerar jag lätt besvärad till Marianne Fredriksson, till hennes relationsdrivna skrivande, till omsorgen av figurerna. Jag läser som sagt snabbt och har svårt att slita mig, jag vill veta vad som ska hända och hur det ska gå för de olika familjemedlemmarna. Men när pusslets lagts är jag ändå lite matt - pusselbitarna har putsats lite för bra för att komma samman, en återkommande invändning hos mig. Men det är en god bok och faktiskt så är det också riktigt fint att läsa en roman vars handling i huvudsak utspelas norr om Dalälven, och där mitt Gävle figurerar, om än i periferin.

3. Vattnet i mars som var min reselektyr under julfirandet i Västerbotten tog slut innan besöket där var över, men som tur var kunde jag ärva makens julläsning. Så kom det sig att jag läste "one of the funniest books ever written" - det vill säga Charles Bukowskis Post Office. Kanske har framsidesblurbaren och jag inte riktigt samma humor men romanen var bitvis rätt kul, på det tragikomiska viset.

Henry Chinaski hamnar utan att han riktigt vet hur i postsvängen och blir kvar där i drygt tio år. Han fajtas med översittande chefer, försöker hantera märkliga regler och ägnar fritiden åt kvinnor, sprit och spel och befinner sig i ett ständigt bakrus. I postväsendets tjänst hamnar Chinaski i dråpliga situationer, särskilt innan han blivit en av de fast anställda. Det här är det första jag läst av Bukowski även om jag tidigare hört en av bibliotekskollegorna läsa högt ur hans verk vid några tillfällen. Jag förstår tjusningen, fick bita ihop ibland för att stå emot spritångorna men hade mest rätt trevligt i Chinaskis aningen bisarra sällskap. Jag tror boken kan vara ett bra botemedel de gånger det egna arbetet känns mindre vällustigt - det är i alla fall inte som på postkontoret!

Läsårskrönika 2013

Året är snart till ända och jag ser tillbaka på en tid med oväntade litterära händelser, glittrande läsupplevelser och intressanta möten. Det blev som jag önskade i min summering 2012 ett omtumlande läsår. Jag hoppas nästa år blir minst lika välfyllt med läsglädje, men faktiskt också lite lugnare.

Gott nytt år!

Januari: LEV! är ett litterärt verk placerat i tunneln som leder till tågstationen i Umeå. Här får Sara Lidmans ord nytt liv. Konstverket som jag såg alldeles i början av året lockade mig på nytt in i hennes värld och jag läste senare först Regnspiran och sedan Bära mistel. 

Februari: Ett efterlängtat mål nåddes - jag läste Kurt Vonneguts Slakthus 5! 

Mars: Ett projekt var att lyssna på jurydiskussionerna inför utdelningen av Sveriges Radios romanpris. Och visst blev promenaden hem från jobbet betydligt roligare med jurysamtalet i öronen. Jag hann läsa fyra av de sex böcker  och hängde bra med i diskussionerna.Trevligt var det och jag gissade rätt - det blev Jonas Bruns Skuggland som tog hem segern. Extra roligt var att finna bloggaren bakom Marcusbiblioteket i juryn och en medläsare i Bokmoster! Det var verkligen mello för en bokmal.

April: I solen på förstukvisten läste jag min mörka påskbok - Ensam i Berlin av Hans Fallada om den lilla människans hopplösa och farliga kamp mot ondskan. 

Maj: Äntligen släppte den mentala spärren och jag började läsa tecknade romaner! Först ut var den starka klassikern Maus av Art Spiegelman och som tur är så är jag lyckligt lottad att vara omgiven av hängivna serienördar på min arbetsplats som glatt langade mer åt mig. I maj flanerade jag också runt i London. 

Juni: Inför semestern varvade jag upp genom att vara med i en bokcirkel i programmet Eftermiddag som sänds i Radio Gävleborg. Tillsammans med bland annat Feelgoodbibliotekarien Anette pratade jag om Silvia Avallones Stål i tre direktsända träffar. 

Juli: Feelgoodbibliotekarien och undertecknad pustar ut i gröngräset efter att ha gästbloggat hos Bokcirklar.se under några veckor. Det var väldigt fint få göra även detta tillsammans, att få låta våra ganska olika litterära preferenser mötas, i en blandning av skratt och allvar. 

Augusti: Jag lyckosuckade mig igenom 1913 århundradets sommar av Florian Illies. Så här kan man också skriva kulturhistoria! 

September: En stor bokrelaterad sak inträffade på Bokmässan i Göteborg när jag fick ta emot Svenska Akademiens bibliotekariepris ur den ständige sekreterarens hand. Karamellen tog jag dock själv ur en av de generösa skålarna. En lång tids nervositet släppte när jag omgiven av en massa fina, vänliga människor fick mina 15 minutes of fame. En händelse som satte sin prägel på året.

Oktober: Äntligen var det dags för Stockholm Literature på Moderna museet i Stockholm! Jag fick allt jag önskade ta del av - fördjupade samtal som fick ta tid och intressanta möten mellan människor. Stilrent och skönt twitterfritt. Med särskild värme minns jag samtalet mellan Teju Cole och Daniel Birnbaum. 

November: Om jag rangordnat årets läsning så hade Komma och gå av Taiye Selasi placerat sig högt på listan. Den här månaderna traskade jag också in i en och annan bokhandel i Paris. 

December: En julklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, utgiven 1940 men modern som bara den. Storartad förjulsläsning som jag lämpligt nog ägnade mig åt samma helg som det fina och tyvärr nödvändiga initiativet #bokbloggaremotrasism rasade genom nätet. 

God jul!

Oavsett om det finns snö att åka släde på eller ej så önskar jag dig en god och fridfull jul!

Någon vakar i natten & Hjärtat jagar allena #bokbloggaremotrasism

En roman jag återkommer till ibland i tanken är Bel Canto av Ann Patchett som jag läste för några år sedan, nu när författaren samtidigt är aktuell med ett nytt verk, så har jag äntligen läst hennes andra bok på svenska Någon vakar i natten (2009).

Romanen passar synnerligen bra att skriva om just den här helgen när det fina, oändligt viktiga och tyvärr alldeles för nödvändiga initiativet Bokbloggare mot rasism spränger fram. Romanen är i viss mån som jag hoppas att vår värld kommer att bli någon gång - färgblind. Pappa Doyle, tidigare borgmästare, lever ensam med tre unga vuxna söner, den ena vit och biologisk, de båda andra svarta adopterade. Det är befriande hur dessa människor gestaltas, hur de är individer inför varandra och inför människorna de möter. Det handlar snarare om klass än om ras. Och som välmående i övre medelklassen har de unga herrarna vissa förväntningar på sig, men de följer inte den bana pappan drömmer om för dem. De går sin egen väg. Men så en kväll efter en föresläsning de gått på tillsammans förändras deras liv för alltid.

Ena brodern räddas till livet undan en bil i full fart, en kvinna offrar sig och sätter sitt eget liv på spel. De har band mellan sig som klarnar allteftersom, samtidigt som kvinnans dotter på ett mycket fint och ganska självklart sätt blir omhändertagen av de fyra männen. Patchett har förmåga att berätta om känsliga ämnen och viktiga frågor utan att det varken blir för politiskt eller för sentimentalt, hon balanserar berättelsen bra och låter de olika personerna träda fram för läsaren. Så starkt i minnet som Bel Canto kommer den kanske inte att stanna. Men jag ska minnas hennes färgblinda personer med stor värme.

En annan roman, som även den utspelar sig i Amerika, väcktes lusten till när jag förra lördagen läste DN-kritikernas val av årets bästa böcker. Så en tidig juklapp till mig själv blev Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, här lite vattenskadad efter ett bad.

Detta är ännu en av dessa äldre böcker som tack vare nyutgivning väckts till liv igen (tillsammans med t ex de i sammanhanget intressanta Världen av i går och Ensam i Berlin). Romanen är utgiven 1940 och utspelar sig i samma tid i den amerikanska Södern. Här finns en tydlig medvetenhet av vad som håller på att hända i Europa där Hitler med anhang tågar fram, samtidigt som de på hemmaplan har sociala och ekonomiska problem som väcker konflikter mellan svarta och vita. Men inte bara.

Den dövstumme John Singer är ett nav i berättelsen. Han är ensam sedan vännen hans tvingats flytta på grund av sin dåliga psykiska hälsa. Ensam i tanken och i sin tystnad, men ändå alltid omgiven av andra - för flera av de boende i kvarteret tar för vana att söka upp honom för att dricka lite, sitta och prata en stund. Så möter vi ett utsnitt av stadens invånare, i olika åldrar, bakgrund, hudfärg och samhällsklass.

Det är ett fascinerande persongalleri som insiktsfullt byggts upp av författaren. Hennes unga ålder, hon var bara 23 år när boken tillkom, återkommer när jag läser vad andra skrivit om romanen - och det är imponerande även om jag inte tänker så mycket på just det när jag läser den här mångstämmiga berättelsen. McCullers berättar om människors drömmar, om viljan att bli någon annan, om behovet av att berätta, att sätta ord på sin tillvaro, om kärlek, längtan, osäkerhet men också om hot och våld. För det är en våldsam tid, som några av personerna i boken på ett medvetet sätt försöker hitta en väg ut ifrån. Några söker ett sätt att leva där svart inte ställs mot vit, där enighet kan uppstå.

Det har varit en litterär resa som vidgat perspektiven att färdas från det färglösa seendet i Någon vakar i natten till ras-problematiken i Hjärtat jagar allena ungefär femtio år tidigare. Båda romanerna rymmer en stor komplexitet och söker sig på flera sätt bort från och visar alternativ till ett på olika plan svart-vitt tänkande.

Vi är alla människor. Det enda som finns är ett "vi".

#bokbloggaremotrasism
#jagärintesverigedemokrat

En jul i Paris

Tyvärr så är det inte jag som firar jul i Paris utan Charley som är huvudperson i Somerset Maughams roman från 1939.

Charley kommer från en välmående familj och är drillad i såväl konst som musik. Av sina snälla föräldrar får han till sin förvåning en Parisresa och han åker dit med förhoppningen om att tillbringa tid tillsammans med barndomsvännen Simon.

Simon har dock förändrats, han lever ett mycket enkelt liv och får näring främst från sin tro på revolutionen. Simon tar med sin vän till en finare bordell där han möter den unga ryska Lydia. Det är början på en Parisvistelse som inte blir riktigt som Charley tänkt. Istället för att strosa Paris gator fram, se konsten, uppleva musiken så umgås han konstant med Lydia, han blir för en stund hennes beskyddare fängslad av Lydias tragiska levnadsöde. Det liv som hon lever nu är orsakat av en rejäl otur i kärlek men redan innan dess föll hennes familj offer i den ryska revolutionen.

Lydia har genom egna upplevelser format och färgat sin syn på livet medan Charley ärvt sina åsikter av föräldrarna. Nu motsägs de och han vinner insikter som han kanske helst hade velat vara utan, då de omskakar hans alla invanda föreställningar.

Detta var mitt första möte med författaren Maugham, så jag vet inte om verket är representativt för författarskapet. Att jag kom att läsa den just nu berodde faktiskt mest på titeln... Men lika lite som Charley fick uppleva konst och musik fick jag Parisromantik och julmys. Min förväntan om en härlig Parisroman kom på skam, fast lika glad är jag ändå för det var en intressant skildring av unge Charleys möte med världen utanför familjens trygga krets.

Är det operan i Paris? Nej, det är Gävle teater!

Igår när jag cyklade hem från jobbet i blåsten så kunde jag inte låta bli att ta en bild av den här byggnaden - Gävle teater. Den gnistrade så vackert av belysningen och trots att jag värnar miljön så blev jag glad av att se teatern inbjudande upplyst. Glad också över att det trots rivningsivern faktiskt finns en del hus kvar som minner om flydda tider - men som samtidigt har en funktion här och nu.

På teatern har jag sett mången fin föreställning och hört symfoniorkestern spela innan de fick ett nytt hem i konserthuset. Gävle teater är ett av flera kulturella bildningsställen i mitt liv, ett annat är biblioteket där jag jobbar nu.

Munromania - osäkerhetens mästare

Rakt fram satt en helfigursspegel som visade upp henne i mrs Willets förnämliga men säckiga långa kappa, där några centimeter klumpiga bara ben skymtade ovan ankelsockorna. 

Det där var förstås gjort med avsikt. Spegeln var placerad så att kunden genast skulle inse sina brister och sen komma till slutsatsen att hon måste köpa något för att råda bot på det. Ett sådant genomskinligt trick skulle ha fått henne att med en gång lämna affären, om hon nu inte varit inställd på att skaffa det hon hade tänkt.

Stycket är från novellen Kärlek vänskap hat och inleder samlingen med samma namn. I själva verket så är Johanna mycket riktigt utsatt för ett trick, som är mer genomgripande än spegelns. Hennes liv och framtid är mer osäkert än vad hon själv kan ana sig till.

Det är överhuvudtaget mycket som är osäkert i Alice Munros noveller - huvudpersonen är inte alltid huvudperson, knappt ens i sitt eget liv. Det är istället bifiguren, kusinen, där borta som står i centrum. Det verkliga dilemmat är inte det omtalade utan det där djupt underliggande som knappt påtalas. Medan handlingen inte är vad den verkar vara, den förskjuts och nya mönster uppstår.

När jag läst klart novellerna i Kärlek vänskap hat så vill jag börja om, och göra det igen. Jag vill genomskåda strukturen, vill syna glidningarna och se när det vänder, när det händer. Samtidigt är jag utmattad, för varje novell är en roman. Författaren bjuder läsaren på samma komplexitet som andra behöver det tiodubbla antalet sidor för att åstadkomma. Genomborrande, inträngande, vacklande.

Att läsa Alice Munro är att utsätta sig för det osäkra. Och det gör jag gärna.

Mycket mera Munromania finns förstås hos Och dagarna går... som startade det här firandet av Novelldagen.

Kalendersvis

Så många julkalendrar det finns att välja bland i år - ambitiösa, påhittiga, generösa.

Bokmania som i sin julkavalkad botaniserat bland författare med djur och hattar (!) väcker även med sina egna engagerade ord mitt intresse, även för de författare jag redan läst och är bekant med. Feelgoodbibliotekarien lyfter fint fram andra bokbloggare och bibliotekarier som alla bidrar med tips som passar i läsfåtöljen. Solgunn sitt bjuder istället på väl vald och blandad musik som hör julen till. En återkommande favorit är Glamourbibliotekarens julkalender - med samma känsla av igenkänning och överraskning när lådan med julsaker packas upp tar jag del av den. Den bästa sortens återanvändning. Och Dramatens knasiga adventskalender från 2009 är fortfarande lika knasig.


Hemma öppnar jag (och ibland maken) en Muminlucka varje morgon.

Idag är Mumin ute på hal is samtidigt som jag gästspelar i Biblioteksbladets kalender på nätet och tipsar om väl utprovad julläsning.

Önskar er en fin andra advent.